Är Israel det enda krigsförande landet?

Har tillbringat en del av morgonen till att läsa nyheter. Mycket handlar om Gaza just nu och den ofattbara lidelse som människor drabbas av as we speak. Många vill agera, eller vill att andra ska agera och det är bra, men ibland känns det som att debatten hamnar lite ur spel.

Jag tycker absolut att Israel är den största boven här, offren är alla de civila som (på båda sidor) drabbas av ett ofattbart lidande. Och visst är säkerligen blockader och bojkotter en väg att visa att omvärlden inte accepterar det som händer. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför man gör så stor skillnad på krigsförande länder. S-kvinnor säger idag enligt en artikel i Svenska Dagbladet att de vill stoppa en kommande tennismatch mellan Sverige och Israel eftersom man anser att "Sverige inte ska spela mot ett krigsförande land". Jag är med er, visst, men hur är det egentligen med tex USA? Är inte det ett krigsförande land? Varför behandlas inte de på samma vis?

Istället fortsätter Sverige att t.om sälja krigsmaterial till USA, vilket enligt en svensk policy inte får ske med krigsförande länder. Då har man dock lämpligt (antagligen med dollartecken i ögonen) bestämt att USA inte alls är i krig, tvärtemot vad resten av världen (inkl USA själva) säger.

Missförstå mig rätt; jag tar inte Israels handlingar i försvar på något vis, tvärtom, men vi kanske inte ska glömma andra krigshärdar och andra krigsförande länder i vår iver att undvika de hemska bilderna på lemlästade och förtvivlade människor vi just nu ser överallt. Fortfarande dör människor i Afghanistan, i Kongo, i Irak osv. Och vi bör se på alla överlägsna, krigsförande länder med samma ögon oavsett vilken makt de besitter i världen, oavsett hur mycket pengar vi riskerar att förlora på det.

Det meningslösa lidandet

Jag måste erkänna att jag på många sätt försöker undvika att läsa alltför mycket om det som händer i världen just nu; inte bara det som är huvudrubriker om Gaza utan även andra oroshärdar. Det blir så svårt att leva, så svårt att känna att det finns en mening med saker. Jag vet, jag är sån. I perioder kan jag göra konstruktiva saker av det, men ibland vill jag bara ge upp den här planeten. Som sagt; det finns för många idioter.

Men det är svårt att hålla sig undan. Just nu tycks man mer eller mindre "tävla" i debattartiklar på tex newsmill om vilken sida som har mest rätt att göra si eller så, om hur historien ser ut, vem som borde sluta först osv. Och jag måste säga att jag kommit till den lite ologiska punkten vad gäller just Gaza att jag har lust att skrika "who cares?" till folk. För det känns så. Det spelar ingen roll längre vem "som började", vem som gjort vad eller vem som är mest elak. Det är dags att sluta bara. Vakna upp och inse att ni massmördar barn. Och då spelar det ingen roll vems barn, vilken sida man anser att de barnen står på eller vilken religion deras familjer tillhör. För de är barn.

Ja, jag vet att jag just nu köper hela den mediala grejen att ha trasiga eller döda barn på löpen, men jag kan inte stå emot just sådant. Jag blir så jäkla less. Och ja, jag vet att konflikten är så långt mer komplicerad än att man kan säga "sluta, vi måste lösa det här på ett annat sätt", men det spelar ingen roll. Det räcker nu. Generationer har dödat varandra och just nu verkar det som att man försöker hindra nya generationer att ens bli till. Spelar då egentligen någonting i själva sakfrågan någon roll? Ja, säkert, men måste det vara så?

Just nu får ni inget smart politiskt analyserande utav mig i frågan. För det känns på nåt sätt så oviktigt. Jag bryr mig, men jag orkar inte bry mig helt för då skulle allt annat bli så väldigt meningslöst. Och det är ingen behjälpt av.

En film bortom konflikten

Det var en bra film, jag kan verkligen rekommendera den. Enligt imdb är Citronlunden eller "Etz Limon" dessutom baserad på en sann historia, vilket ju alltid gör filmer bättre, nästan. Men det visste jag inte förrän efteråt, så även utan det var den bra.

Citronlunden handlar om en palestinsk änka med utflugna barn vars enda (och knappa) levebröd är en ganska stor trädgård med citronträd, en odling hon ärvt av sin far. Plötsligt flyttar Israels försvarsminiter, Mr Navon och hans fru in på andra sidan odlingen och säkerhetstjänsten menar att odlingen utför en säkerhetsrisk för ministern. Änkan Salma blir rådd att bara acceptera att hennes fars livsverk ska huggas ner och uppmanas dessutom av andra palestiner att inte ta emot den ekonomiska kompensation som erbjuds henne från israeliskt håll. Men, mot alla odds, bestämmer sig Salma för att slåss mot militärdomstolen och överklaga ärendet ända upp i högsta domstolen. Till sin hjälp får hon en vacker (ja, jag väljer vacker före snygg) ung advokat som tidigare bara haft skilsmässofall på sitt bord men som nu sätter tänderna i ett fall som kommer att bli mer uppmärksammat än de räknat med.

Det är inte bara advokaten som är vacker, Salma är vacker, försvarsministerns tuffa hustru är vacker och landskapet är vackert på nåt sätt (trots sin taggtråd, militärer, murbyggande osv). Fotot känns ärligt och historien är varm trots att den vilar på en långvarig verklig konflikt. Det finns glimtar av humor (som det allt annat än smickrande fotot på den döde maken, som hänger i köket står för till stor del) och historien tar inte egentligen något parti i själva konflikten, trots att regissören, vad jag förstår, är israelisk. Snarare visar filmen upp det tragiska i att den alls finns, vad det resulterar i, för båda sidor.

Det är en historia med idel starka kvinnor som inspirerar väldigt mycket. Se den om ni får möjlighet. 8/10