I've got Mr Obama sitting here...

Veckans mest omskämtade* har väl varit Clint Eastwoods minst sagt udda tal på republikanernas konvent. Han var deras "mystery speaker" och nog var det mystiskt allt. Faktum är att jag tycker att det stundvis faktiskt var lite småroligt och jag försöker tänka att det som uppfattades som förvirrat och märkligt bara är ett uttryck för det så många av oss vet idag; Mr Eastwood ska inte stå framför kameran, han ska vara bakom den. Och jag hoppas innerligt att det blir mer av det så att det där talet inte blir det sista vi ser av den idag 82-åriga filmgiganten.

Även om man inte ska skratta åt människor på det viset har det varit lite svårt att inte dra på munnen åt alla de internet memes som dykt upp i kölvattnet. För att inte tala om den twittrade bilden som kom från Mr President himself som ett kaxigt men också väldigt roligt svar på talet.

Låt oss hoppas att Eastwood nu återgår till regissörstolen (hihi) och inte blir en ny Charlton Heston som snarare riskerar att bli ihågkommen för sina galna åsikter än för sina filmprestationer.

*Heter det så? Alldeles för trött och snuvig i huvudet för att komma på vad det heter annars...

Kaxigt!

And I like it!

Jag har bara sett valda delar av Mitt Romney's tal igår men nog läst desto mer av det, tydligen, väldigt förvirrande tal som Clint Eastwood gjorde på republikanernas konvent igår. Jag ska nog kika efter det på youtube lite senare. Det känns oavsett som att det kan bli ett ganska intressant val i USA.

Chanel & burkadebatten

Apropå fröken Chanel och hennes klädrevolution. Googlade lite och hittade den här krönikan från i höstas av Karolina Ramqvist. Jag måste först säga att jag nog missade att det var Chanel-hysteri i höstas. Utöver att det kom två filmer (serien som nämns är från 2008) har jag missat denna retrogrej. Kanske för att jag inte alls intresserar mig för vare sig mode- eller stilmagasin eller väskor (äkta som oäkta).

Men, jag håller med om att Chanel blir som mest intressant som historiskt fenomen och kanske inte nödvändigtvis genom att återbruka hennes dräkter idag. Det som var revolutionerande då behöver inte vara det idag (även om det ibland känns som att vi inte lärt oss någonting om Chanels krav på bekvämlighet, behagliga material och på att klä sig för sin egen skull). Men det skulle absolut ha varit intressant att fråga Coco Chanel om hennes åsikt apropå debatten om burkaförbud som varit under våren. Idag, 2010 förbjuder vi kvinnor att klä sig som de vill. Så vilka klär vi oss för idag?

Religionens framfart i politiken skrämmer!

Jag bara baxnar av den starka frammarschen som religionen, och då i allra första hand den kristna, gör i politiken nu. Vad är det som händer? Är det inte snart dags för alla oss icke-religiösa att sluta titta på och istället bromsa denna utveckling?

I USA har man sedan 20-talet försökt att få undervisa i kreationism eller intelligent design som ett vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin (man har tom försökt förbjuda undervisning av evolutionsteorin), något som högsta domstolen hittills (så vitt jag vet) motverkat. Trots det uttalade sig förre presidenten George Bush sig positivt mot en utveckling för att undervisa i de båda teorierna parallellt.

På Irland har man sedan tidigare haft inskrivet i grundlagen ett förbud mot hädelse/blasfemi, något som dock inte använts på väldigt länge. För att kunna implementera hädelseförbudet i den praktiska lagstiftningen drev man alldeles i dagarna igenom ett nytt sådant förbud som nu alltså är ren och skär verklighet på Irland 2009. Man får inte längre lov att kritisera religion däremot är det fortfarande helt fritt att kritisera de som inte bekänner sig till en tro.

Och så det senaste jag hörde idag; Litauens parlament med dess kristdemokratiska majoritet har idag röstat igenom en lag som gör det olagligt att tala om homosexuella i positiva ordalag. Man får inte informera i skolor, inte längre skriva i media osv om man inte framhäver homosexualitet som något felaktigt och sjukt.

Båda dessa sistnämnda lagar innebär i praktiken en grov censur av media och befolkningen, något som vi alla borde protestera mot vilt. Den här politiska utvecklingen skrämmer mig mycket.

Schyman jobbar hårt inför EU-valet

Ja, det får man väl säga. Hon är en flitig (kanske den flitigaste nu?) artikelförfattare och debattör just nu, vilket hedrar henne. Jag håller med om att EU-valet fortfarande är skrämmande mycket i skymundan, desto bättre att hon visar att det finns ett vettigt alternativ som faktiskt tar EU-valet på allvar.

Nu har hon dessutom skaffat sig en väldigt snygg kampanjsida som absolut är värt ett besök; den är fullmatad med en massa nyttig information. Och idag skriver hon om förstagångsväljare i Sydsvenskan och om hur lite information som de faktiskt får inför valet. Att man talar mycket om vad Sverigedemokraterna sägs vara eller inte vara, men väldigt lite om vilken politik de faktiskt står för, tex.

Åskådare med baktankar?

Efter att ha ströläst igenom en del bloggar de sista dagarna kan jag inte låta bli att fundera över hur många som världen över (för det är väl inte bara svenskar som är så morbida och sensationslystna?) bänkade sig för presidentinstallationen häromdagen med ett dolt syfte; "kommer han att bli skjuten?". Förvånande många kommenterar något liknande nämligen. Väldigt konstigt, måste jag säga. Inte som att dessa människor kanske önskade att han blivit det egentligen, men som att man ändå skulle tyckt det varit spännande "om utifall att" eftersom man då suttit på första (skyddade) parkett.

Den där dokusåpa-genen som gör att vi njuter av att se människor drabbas av blandad grad av olycka (om det så är påhittade historier i skvallerpress eller i konstiga tv-program) tycks hänga i och följa med ända in i världspolitiken. Intressant mänsklig företeelse ändå, inte sant?

Det meningslösa lidandet

Jag måste erkänna att jag på många sätt försöker undvika att läsa alltför mycket om det som händer i världen just nu; inte bara det som är huvudrubriker om Gaza utan även andra oroshärdar. Det blir så svårt att leva, så svårt att känna att det finns en mening med saker. Jag vet, jag är sån. I perioder kan jag göra konstruktiva saker av det, men ibland vill jag bara ge upp den här planeten. Som sagt; det finns för många idioter.

Men det är svårt att hålla sig undan. Just nu tycks man mer eller mindre "tävla" i debattartiklar på tex newsmill om vilken sida som har mest rätt att göra si eller så, om hur historien ser ut, vem som borde sluta först osv. Och jag måste säga att jag kommit till den lite ologiska punkten vad gäller just Gaza att jag har lust att skrika "who cares?" till folk. För det känns så. Det spelar ingen roll längre vem "som började", vem som gjort vad eller vem som är mest elak. Det är dags att sluta bara. Vakna upp och inse att ni massmördar barn. Och då spelar det ingen roll vems barn, vilken sida man anser att de barnen står på eller vilken religion deras familjer tillhör. För de är barn.

Ja, jag vet att jag just nu köper hela den mediala grejen att ha trasiga eller döda barn på löpen, men jag kan inte stå emot just sådant. Jag blir så jäkla less. Och ja, jag vet att konflikten är så långt mer komplicerad än att man kan säga "sluta, vi måste lösa det här på ett annat sätt", men det spelar ingen roll. Det räcker nu. Generationer har dödat varandra och just nu verkar det som att man försöker hindra nya generationer att ens bli till. Spelar då egentligen någonting i själva sakfrågan någon roll? Ja, säkert, men måste det vara så?

Just nu får ni inget smart politiskt analyserande utav mig i frågan. För det känns på nåt sätt så oviktigt. Jag bryr mig, men jag orkar inte bry mig helt för då skulle allt annat bli så väldigt meningslöst. Och det är ingen behjälpt av.

ESF och min egen frånvaro

Funderade just också över det faktum att om det hade varit sådär 2001 eller liknande nu så hade det varit högst otroligt att jag inte befunnit mig i Malmö och European Social Forum just nu. Lite märklig upptäckt, även om det kanske inte låter så. Kan inte bestämma mig för om jag förfallit eller bara tröttat ut mig.

Kvinnodag eller inte? Denna årliga fråga

Egentligen så kan jag tycka att det är lite knasigt med en speciell kvinnodag. Det blir så tydligt att många anstränger sig just den här dagen. I tv intervjuas fler kvinnor tex. På tisdag är det glömt. Om inte förr. Och ingen ser ens skillnaden längre. Visst är det bra att det fokuseras på mäns våld mot kvinnor i lokalpressen och att statistik lyfts fram, men det behövs även andra dagar.

Det jag kan sakna i "vardagen" är just det internationella fokuset, solidaritetsarbetet med kvinnor i andra delar av världen. Det kanske jag hade önskat att man fokuserade extra på under den internationella kvinnodagen. För att osynliggörs mäns våld mot kvinnor i Sverige (jo, jag tycker också att fler ser och erkänner problemet, men än händer det för lite) så är det ännu sämre om vi tittar internationellt. Sällan hör man krigsrapportering eller om miljöförstöring ur kvinnors aspekter. Samtidigt som jag vet att det finns forskning som visar på att det är just kvinnor och barn som drabbas mest av dessa företeelser, och att män i större utsträckning är de som orsakar dem. Hur mycket rapporteras det tex nu från Afghanistan om kvinnornas situation? När det invaderades användes gärna kvinnornas frigörelse som orsak, men blev det verkligen så bra som man trott? Osv.

Så, jag är lite kluven till det här med kvinnodagen. Visst behövs den, men jag kan tycka att den inte borde göra det. Och så tycker jag att det är lite för enkelt att ta poäng i debatten just den dagen utan att faktiskt engagera sig nämnvärt övriga 364/365 dagarna på året.