Manipulativa satmaror förtjänar lite offentliga strupgrepp, det vet väl alla

Som min vän skrev på facebook; jag kan inte släppa den här midsommarkrönikan av Cecilia Hagen på expressen. Det var faktiskt något av det mest upprörande jag läst på länge. Mest kanske för att det är just Cecilia Hagen som skrivit den, jag hade nog högre tankar om henne än så. För tugget har vi hört förut, att det släpps fram på en av Sveriges största kvällstidningar är inte heller förvånande.

Jag läste den just högt för sambon och då lät den, om möjligt, ännu värre och han hade svårt att inte avbryta mig flera gånger för att välla ur sig irriterade kommentarer. Redan under inledningen, där Nigella Lawsons tv-gestalt beskrivs som nån slags porrikon (jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt på att hon putar med vare sig det ena eller det andra, och oavsett ser jag inte kopplingen till det som kommer senare i krönikan) är det lätt att opponera sig. Sen fortsätter hon med att säga att Lawson minsann har fått framgången gratis med välbärgade föräldrar och utbildning (fel utbildning dock) i Oxford.

Kanske är det största övertrampet i Lawsons liv det som beskrivs näst; hur hon hade mage att flytta ihop med en gammal bekantskap redan två månader efter att hennes fd make dött efter en tids kamp mot strupcancer. Det verkar vara det som sedan gör att Hagen tycker att Lawson mer eller mindre får skylla sig själv att hon nyligen blev misshandlad av sin nuvarande make på en restaurang i London. Dels av orsakerna beskrivna ovan men också för att denne make, Charles Saatchi, ser ut som en buffel. Ja, och så för att Lawson antagligen (baserat på egen kännedom förmodar jag?) är en manipulativ satmara förstås.

Den här krönikan borde gå till historien som en lektion i klassiskt kvinnohat.

Att kalla saker vid dess rätta namn

Jag surade på facebook imorse och tänker nu fortsätta här. Varje gång en kvinna mördas av en till henne närstående person är det som att det alltid ska slätas över med en något mer svävande etikett. Just idag är det Skånepolisens uttalande om "tragiskt familjedrama" angående mordet i Malmö, men andra gånger kan det vara allt från journalister till åklagare som uttalar sig på samma okunniga sätt.

Det är inget "familjedrama", det är mord. Mord. Sluta förringa det och få det att låta som att det var nån slags köksbordskonversation som "gick fel". För det var det inte. Det är det aldrig. Och när vi ändå är igång så kan vi slopa begreppet "kvinnovåld" också, då det är så tokigt på alla sätt.

Under dagen har flera andra också reagerat på samma sätt som jag, och jag hoppas att vi blir tillräckligt många så att man slutar använda de här begreppen inom rättsväsende och journalistik. Nordström på folkbladet är en, Weigl på Aftonbladet en annan.

Mord är mord, oavsett vem som är offer och förövare.

Att begränsas av rädsla

Läser att kvinnorna i Örnsköldsvik nu varnas för att vistas ute ensamma om kvällar och nätter. Jag har lite svårt för sådana där varningar. Jag vet att de är vänligt menade och jag förstår visst varför man säger så, men samtidigt är det oerhört begränsande att sprida rädsla på det viset. Det går liksom inte riktigt att leva så, inte i längden. Jag minns vad det gjorde med oss unga kvinnor när jag själv bodde i Örebro under en sådan tid, samt hur påtaglig rädslan var här i Umeå när jag flyttade hit mitt under Haga-mannen-eran. Jag hade själv ett larm när jag bodde i Örebro som ung student, men till sist kastade jag det. Det skrämde upp mig att krampaktigt hålla i det på vägen hem och jag började se faror med varenda man jag mötte. Det gjorde mig inte friare eller tryggare på något vis. Till sist blev jag förbannad över att jag skulle behöva gå runt och vara rädd. Så då slängde jag bort det.*

Unga män lever som farligast efter varje utekväll just vid stängning i anslutning till krogen eller under vägen hem. Varje helg blir män misshandlade. Hur ofta kommer varningarna där?

*Jag säger inte att alla funkar som jag och inte heller att man inte ska vara försiktig och rädd om sig. Om nu någon tror det.

Förslag till kommunsatsning 2010

I helgen fick polisen göra utryckningar till fem olika adresser i Umeåområdet där kvinnor blivit misshandlade av av sina respektive män. Idag rapporterar VK att en kvinna hoppat från andra våningen på sin bostad inatt för att försöka undkomma sin våldsamma man. VK har på senare tid haft en riktigt bra rapportering av brott som det här, vilket är väldigt bra. Det bidrar till ett synliggörande som är viktigt. På en sida som de lite olyckligt kallar kvinnovåld (jag tycker i vart fall att det är ett konstigt ord i sammanhanget) samlar de samtliga dessa artiklar.

Synliggörandet är bra, men fler aktörer borde vara med. Var finns tex kommunen? Nu har vi satsat stort och gjort Umeå känt som kulturhuvudstad 2014 tex, skulle det inte vara snyggt att bli känt som en kommun som på riktigt satsar och pratar om det här samhällsproblemet? Kommunen betalar förvisso till kvinnojouren i Umeå (som gör ett väldigt bra arbete) men ansvaret stannar ju inte där. Vad mer gör Umeå kommun? Varför syns inte det?

Att bli misshandlat eller hotad i sitt eget hem är en kränkning som ingen borde bli utsatt för (oavsett om man är kvinna eller man) och inte sällan finns det barn som hamnar mittemellan. Jag hade hoppats att Umeå kommun gjort en riktig satsning på människorna som finns på riktigt bakom varje artikel i VKs kvinnovåldsavdelning, och på dem som befinner sig i mörkertalet utanför.

Det luddiga "allmänintresset"

Vid frukostbordet imorse diskuterades filmen om Hagamannen som visas på Svt på söndag. Tydligen har Lindgrens sambo protesterat och jag kan verkligen förstå varför. Men precis som AMO är jag kluven i frågan.

Diskussionen imorse landade i nåt resonemang om vad som faktiskt leder till nån nytta och vad som är positivt med det sk "allmänintresset". En jämförelse med filmen (och boken) om Lasermannen kom upp, men där var vi rörande överens om att Lasermannen själv egentligen var sekundär; det är samhällsskildringen som är nyckeln och det viktiga i den återberättelsen. Den säger mer om brottet än bilden av gärningsmannen. Finns det något motsvarande i historien om Hagamannen? Kanske att våldtäktsmän inte ser ut eller lever på ett visst sätt utan faktiskt kan vara till synes skötsamma småbarnsfäder. Men det vet vi kanske nu utan filmen?

En VK-bloggare skriver att omgivningen kan "behöva få veta vad som gör att en människa blir våldtäktsman". Men jag tvivlar starkt på att filmen kommer att ge oss den informationen. För vem vet? Filmer av det där slaget ger oss sällan svaren. Snarare känner jag att just den här mer riskerar att bli en förlängd kvällspressartikel. Men visst, också jag känner ett visst intresse.

Lasermannen hade inga barn. Lindgrens två barn försöker leva sitt liv så normalt som det går efter en sån här sak. Går allmänintresset före deras väl? Samtidigt är det inte Svt som bär skulden för deras börda, det gör Niklas Lindgren. Men ja, svårt.

Inget nytt under solen

Vaknar upp och ögnar igenom nyheterna. Ser att saker verkar vara som de brukar när det gäller kvinnomord; no surprises there. Inte fastställt än, men ja.

No news

Måndag och det enda som egentligen står på schemat förutom välbehövlig sömn är skype-möte med valberedningen. Måste erkänna att jag har känt mig mer sugen. Huvudet är tungt, kroppen öm och jag känner mig i allmänhet inte alldeles kul. Irriterad är typ förnamnet. Har dock utfärdat varning så bara kissarna får komma nära och sprida lite kattglädje. Och de stryker sig extra mycket, känns det som. Hoppar upp på bordet och buffar med sina små huvuden mot mitt. Tacksamt.

I övrigt har jag nog inte så mycket att förtälja. Har bara skummat nyheterna idag. Läste att en kvinna hittats död i trappuppgången till sitt jobb i helgen. Är det inte nog med döda kvinnor snart? Tycks inte finnas någon hejd alls.

Om integritetspolitik, klumpiga uttalanden och "unga män"

Det stormar visst lite kring den centerkvinna som bloggat lite halvklumpigt angående integritet och unga män idag.

Jag ska definitivt inte försvara den tolkning som så många tycks ha gjort (och som inte är alldeles glasklar för mig) att hon kopplar ihop unga män som röstat på PP med de unga män (?) som våldtar kvinnor.

MEN, jag kan, om jag anstränger mig, ändå gissa mig till vad hon var ute efter. Så många röstar på ett parti vars fråga handlar om att värna om integriteten på internet. Hur många hade röstat på ett parti vars enda fråga skulle vara att värna om unga kvinnors (och mäns) integritet i samhället i stort? För rätten att slippa få ett svettigt skrev tryckt mot sig på tunnelbanan eller få sina bröst berörda på en trött pub eller rädslan för att bli våldtagen ute såväl som hemma? Det är klart att det vore nåt stort om lika många (unga män) som röstade på PP skulle storma EU-parlamentet med enbart dessa frågor på sin agenda, men vi ser inte riktigt det hända. Jag tror att det är vad hon vill åt, och det är såklart nåt man borde fundera över.

För att förekomma kommentarer så tycker jag också att integritet på internet är en väldigt viktig aktuell fråga, jag tycker inte att (iaf så hon blivit tolkad) centerkvinnans koppling är logisk och jag hatar inte män. Ifall ni tvekade.

Det ovanliga är det vanliga

Jag har också följt rapporteringen från Papa Dee-rättegången idag. Och jag får nog säga att jag tycker det är klurigt. Jag är glad att jag inte är den som ska döma. Jag tänkte en stund att det nog är för att det är ett så ovanligt fall. Men samma sekund kom jag på att det kanske inte alls är det.

Lite stöd i mina funderingar fick jag när jag läste Terese Cristianssons krönika. För visst finns det sådana här fall, men det ovanliga tycks snarare vara att det nått tingsrätten. Det är ju också därför vi så sällan läser om liknande domstolsärenden, kanske. Nu bygger ju den tesen delvis på att han faktiskt är skyldig, och det vet jag inget om. Men jag kan hålla med krönikören om att fler fall borde prövas rättsligt, oavsett om målsägaren samarbetar eller inte. Kanske skulle det då på sikt bli lättare för hela rättsapparaten, lättare att agera i anmälda våldsfall. Som jag förstår så ansåg inte ens polisen inledningsvis att det fanns ett värde i att göra en brottsplatsundersökning. Hur mycket missar man genom att agera så? Och vad hade hänt om polisen hade kommit till platsen där hon ska ha blivit slängd in i väggen när vittnen där ringt och larmat, det som skedde innan hon kom hem? Prioriteringar, självklart. Och hur de ser ut vet vi inte.

Söndag i korthet

Många "kändisar" i blåsväder efter inatt tydligen. Och nu går forumen varma. Tragiskt, är väl allt det är. Än mer tragiskt är det när det görs försök till att få det till en fråga om ras, så jäkla magiskt dumt. Det är klart, saknar man intellekt får man ta till det man kan...

Själv har jag faktiskt istället ägnat alldeles för mycket tid åt att spela WoW idag. Men det kanske man får lov en söndag som denna? Mat har dock blivit lite försakat så jag får ta mig till affären i brist på annat ganska snart. Gårdagens överblivna kladdkaka lär ju inte kvala in som god näring.

En snabb titt på tv-sidan ger oss att söndagsens tv-tablå är lika ointressant som vanligt. Vad ni än gör, se inte Bridget Jones, the edge of reason (uppföljaren alltså) som går på trean ikväll. Den är knappt värd ansträngningen, inte ens underhållsmässigt. Besök videobutiken (eller vad du nu föredrar) istället.

Den 777:e mannen

Jo, jag måste berätta om boken jag läst ut. Inte historiens mest välskrivna, men ämnet var intressant nog för att jag mer eller mindre skulle sträckläsa den. Lite kul att faktiskt få sträckläsa, jag brukar ha svårt för det då jag oftast måste läsa om en massa eftersom jag på nåt sätt har en inbygd tappa-tråden-funktion i min hjärna. Men är det luftig text, enkelt skrivet och inte så mycket omständigheter att hålla reda på, då funkar det till och med för en sån som mig.

Jag har iaf läst Den 777:e mannen, en av de böcker som skrivits om den så kallade Hagamannen som våldförde sig på kvinnor mellan 98-05 i Umeå.

Det är som sagt en enkelt skriven bok, lite av reportageform. På många ställen känns det lite som att jag läser en halvbillig kvällspressartikel och känslorna författarna vill förmedla är stundtals nästan skrivna på näsan på läsaren. Lite trist, tycker jag nog. På flera ställen var det väldigt tydligt hur man på kvällspressmanér presenterade stämningen i omgivningen. När de första skospåren hade säkrats och man hade konstaterat att våldtäktsmannen hade ovanligt små fötter så beskriver tex författarna detta som ett stort genombrott för polisen. De berättar att polisen tom uppmanar skoaffärerna att vara uppmärksamma på män med små fötter, lite för att visa att man gjorde allt man kunde.
Lite senare i boken beskriver de istället hur Umeå till viss del blev ett angiverisamhälle (inte riktigt, men ni förstår) där polisen fick in mängder med tips på namngivna män från allmänheten. De skriver att kunder i skoaffärer ringer in om misstänkta medkunder med små skor. "Andra gånger är det till och med expediten som hör av sig". Ja men var det inte det som polisen bett om för 20 sidor sedan?

Liknande inslag i boken gör att den känns lite billig. Som att man gripit tillfället att få ihop en bok som många skulle läsa pga dess högaktuella ämne. När epilogen skrivs är inte ens domslutet i hovrätten klart.

Men, även om boken försöker skapa en stämning när det egentligen inte behövs, så är den intressant. Den ger väl svar på en del frågor, men långt ifrån alla. Snarare känner jag att den skapat fler hos mig. Inslagen av citat från förhören är intressanta, och det enda som egentligen skapar någon som helst bild av mannen i den obehagliga huvudrollen. Man aktar sig också från att använda pekpinnar, nästan lite för mycket. Jag får känslan av att man inte vågar kritisera åt något håll.

Otäckast är beskrivningarna av överfallen. De känns råa och blev som bekant allt råare med tiden. Annars är det en iaf halvdan beskrivning över det polisiära läget (även andra brottsutredningar än den kring Hagamannen nämns) i Umeå under de 8 år som överfallen skedde. Läsvärd för ämnet som sagt.

Bisarra nyheter

Alltså det här horribla fallet i Österrike med den instängda kvinnan och barnen är ju så absurt att det inte på något sätt går att ta till sig. Stämmer det verkligen? Kan det verkligen vara så, och hur har mannen kunnat komma undan med det i 24 år? Det verkar helt galet. Inte för att jag misstror uppgifterna (även om det känns naturligt att tvivla lite på sån galenskap), men det känns som att gränsen för vad som känns naturligt att bara ta in som fakta har nåtts på nåt vis.

Om han nu dessutom är far till de sju barn som dottern har fött, är det inte konstigt att ändå sex av dem överlevt? Jag vill minnas andra fall jag läst om där barn till så nära släktingar i stort sett alltid fått kraftiga handikapp. Men jag vet inte, kanske var det därför tre av dem fick stanna kvar... Ja, jag antar att det kommer fler turer i denna makalösa historia. Hur kan man ens ha en chans att bli människa igen efter 24 år i en bunker nästan utan kontakter och annat? Usch och fy så hemskt.

Mord världen över

Bedrövlig dag. Människor, däribland små barn, mördas för just ingenting. Kanske för att ingen tagit saker på allvar, vad vet jag. Men det verkar i vart fall som att två barn och ev även deras mamma blivit siffror i statistiken över döda som en konsekvens av mäns våld mot kvinnor. Ja, jag vet inte. Tragiskt, något så hemskt. Det finns inga ord.

Tragiskt också att världen ser på när människor slås ihjäl i Tibet av den regim som vi, omvärlden snart tacksamt och med stor kommersialism ska besöka för att världens elitsportare ska få springa på deras arena. Hörde på en sandlådedebatt i radio imorse mellan Staffan Holm och liberal ungdoms Frida Johansson Metso. Hon gick på som en aggressiv terrier och han svarade med att kasta sand tillbaka. Totalt meningslöst för båda, skulle jag gissa. Båda framstod som hyfsat naiva, tycker jag.

Kvinnodag eller inte? Denna årliga fråga

Egentligen så kan jag tycka att det är lite knasigt med en speciell kvinnodag. Det blir så tydligt att många anstränger sig just den här dagen. I tv intervjuas fler kvinnor tex. På tisdag är det glömt. Om inte förr. Och ingen ser ens skillnaden längre. Visst är det bra att det fokuseras på mäns våld mot kvinnor i lokalpressen och att statistik lyfts fram, men det behövs även andra dagar.

Det jag kan sakna i "vardagen" är just det internationella fokuset, solidaritetsarbetet med kvinnor i andra delar av världen. Det kanske jag hade önskat att man fokuserade extra på under den internationella kvinnodagen. För att osynliggörs mäns våld mot kvinnor i Sverige (jo, jag tycker också att fler ser och erkänner problemet, men än händer det för lite) så är det ännu sämre om vi tittar internationellt. Sällan hör man krigsrapportering eller om miljöförstöring ur kvinnors aspekter. Samtidigt som jag vet att det finns forskning som visar på att det är just kvinnor och barn som drabbas mest av dessa företeelser, och att män i större utsträckning är de som orsakar dem. Hur mycket rapporteras det tex nu från Afghanistan om kvinnornas situation? När det invaderades användes gärna kvinnornas frigörelse som orsak, men blev det verkligen så bra som man trott? Osv.

Så, jag är lite kluven till det här med kvinnodagen. Visst behövs den, men jag kan tycka att den inte borde göra det. Och så tycker jag att det är lite för enkelt att ta poäng i debatten just den dagen utan att faktiskt engagera sig nämnvärt övriga 364/365 dagarna på året.

Få lite perspektiv, människa!

Nu tycks det ha fått ny fart igen, uttalandet om att "män är djur". Spännande att det aldrig tycks försvinna. Som djurrättare måste jag erkänna att jag aldrig reagerat särskilt hårt på uttalandet, oavsett vilka som skulle utmålats som djur. För mig har djuren samma värde, och på många många sätt reagerar och beter de sig mer civiliserat mot varandra och omgivningen än vad vi människor gör. Vilken annan art försöker mer eller mindre medvetet att förstöra den miljö, den värld, den jord, de lever på och av? Jag kan då inte komma på någon. Yeay, vi människor är så intelligenta att vi kan tillverka vapen, maskiner och en massa saker vi egentligen inte behöver. Att vi sedan på samma sätt håller på att påskynda jordens och vår egen mänskliga undergång är kanske inte lika smart?

Men visst förstår jag hur det är tänkt att man ska tycka. Pär Ström använde det visst som ett bevis på att alla feminister är manshatare, och nu har ROKS fd ordförande Ireen von Wachenfeldt skrivit en bok och säger (enligt aftonbladet) att hon skulle sagt att män är värre än djur. Snabbt bloggas det och slås det på stora antifeminist-trumman (och det är också orsaken till att jag inte länkar, orkar inte dra hit alla puckon). Att ens förstå vilken verklighet eller vilka män som avses verkar det inte finnas en vilja till.

Jag vet inte vad dessa antifeminister och Pär Ström skulle tänka själva om de fick sätta sig in i den verklighet vissa kvinnor lever i. De blir slagna, förnedrade, begränsade och i ett alldeles för stort antal fall (ett 50-tal, vill jag minnas) per år i Sverige; dödade av dessa män. För det är just de männen som avses, inte alla män. Kanske finns det handjur som behandlar närstående hondjur på samma sätt, vad vet jag. Jag hade nog ändå valt ett annat ord än "djur" för att beskriva dessa kvinnomisshandlade män.

Jag beundrar kvinnojourerna för att de orkar. Jag vet inte om jag hade orkat leva i den vardagen där nya fall av misshandel och förföljelse, det ena värre än det andra, poppar upp dagligen. På samma sätt som jag inte tror att jag hade orkat med att arbeta med djur som blir plågade, tjyvjagade på de mest horribla sätt osv. Varje gång jag ser ett avsnitt av djurpoliserna i USA eller dokumentärer om grymma elefantbenjägare i asien så tappar jag tron på mänskligheten. Precis det hade jag nog också gjort om jag arbetat på en kvinnojour. Eller om jag arbetat med barnpornografibrott inom polisen. Jag hade blivit mordisk.

Men, det tycks ju som att det finns en falang som tror just när det gäller våld mot kvinnor i nära relationer så baseras det alltid på överdrifter, det finns alltid en kvinna med i spelet som utmålas som konspiratorisk (ta bara all brottsmål om våldtäkter, ta det som är aktuellt just nu), det tycks alltid finnas en tro om att kvinnor gärna vill att män ska vara våldtäktsmän så att vi hittar på det eller driver andra kvinnor till att berätta falska historier. Jag förstår inte vad syftet skulle vara med det? De stora konspiratörerna är väl de som hela tiden ser just konspirationer i varje våldtäktsfall där inte offret blivit överfallet på öppen gata?

Nu blev det här lite längre än vad som kanske är bra, men jag gick igång lite. Hoppas budskapet i mina tankar kom fram...

Ska kvinnojourerna även vara domare?

Hela historien med de gömda barnen i Tranås är ett tufft område att diskutera på flera sätt. Fel har begåtts, självklart och säkert finns mycket till historien som vi inte vet. Men samtidigt tycker jag att domen idag kraftigt försvårar arbetet som kvinnojourerna (= frivilliga krafter som tar på sig mycket av det ansvar som kommunerna egentligen skulle ta) gör för utsatta kvinnor och barn.
Ska kvinnojourerna börja värdera, utreda och bedöma de uppgifter som kvinnor uppger när de kommer, då tror jag vi är lite farligt ute. Då står valet plötsligt mellan att skicka en kvinna och hennes barn på porten om man misstänker att allt hon säger inte stämmer och därmed kanske riskera deras säkerhet, alternativt vara beredd att stå inför samma åtal som de som idag dömdes. Inte lätt, skulle jag vilja säga.