Få lite perspektiv, människa!

Nu tycks det ha fått ny fart igen, uttalandet om att "män är djur". Spännande att det aldrig tycks försvinna. Som djurrättare måste jag erkänna att jag aldrig reagerat särskilt hårt på uttalandet, oavsett vilka som skulle utmålats som djur. För mig har djuren samma värde, och på många många sätt reagerar och beter de sig mer civiliserat mot varandra och omgivningen än vad vi människor gör. Vilken annan art försöker mer eller mindre medvetet att förstöra den miljö, den värld, den jord, de lever på och av? Jag kan då inte komma på någon. Yeay, vi människor är så intelligenta att vi kan tillverka vapen, maskiner och en massa saker vi egentligen inte behöver. Att vi sedan på samma sätt håller på att påskynda jordens och vår egen mänskliga undergång är kanske inte lika smart?

Men visst förstår jag hur det är tänkt att man ska tycka. Pär Ström använde det visst som ett bevis på att alla feminister är manshatare, och nu har ROKS fd ordförande Ireen von Wachenfeldt skrivit en bok och säger (enligt aftonbladet) att hon skulle sagt att män är värre än djur. Snabbt bloggas det och slås det på stora antifeminist-trumman (och det är också orsaken till att jag inte länkar, orkar inte dra hit alla puckon). Att ens förstå vilken verklighet eller vilka män som avses verkar det inte finnas en vilja till.

Jag vet inte vad dessa antifeminister och Pär Ström skulle tänka själva om de fick sätta sig in i den verklighet vissa kvinnor lever i. De blir slagna, förnedrade, begränsade och i ett alldeles för stort antal fall (ett 50-tal, vill jag minnas) per år i Sverige; dödade av dessa män. För det är just de männen som avses, inte alla män. Kanske finns det handjur som behandlar närstående hondjur på samma sätt, vad vet jag. Jag hade nog ändå valt ett annat ord än "djur" för att beskriva dessa kvinnomisshandlade män.

Jag beundrar kvinnojourerna för att de orkar. Jag vet inte om jag hade orkat leva i den vardagen där nya fall av misshandel och förföljelse, det ena värre än det andra, poppar upp dagligen. På samma sätt som jag inte tror att jag hade orkat med att arbeta med djur som blir plågade, tjyvjagade på de mest horribla sätt osv. Varje gång jag ser ett avsnitt av djurpoliserna i USA eller dokumentärer om grymma elefantbenjägare i asien så tappar jag tron på mänskligheten. Precis det hade jag nog också gjort om jag arbetat på en kvinnojour. Eller om jag arbetat med barnpornografibrott inom polisen. Jag hade blivit mordisk.

Men, det tycks ju som att det finns en falang som tror just när det gäller våld mot kvinnor i nära relationer så baseras det alltid på överdrifter, det finns alltid en kvinna med i spelet som utmålas som konspiratorisk (ta bara all brottsmål om våldtäkter, ta det som är aktuellt just nu), det tycks alltid finnas en tro om att kvinnor gärna vill att män ska vara våldtäktsmän så att vi hittar på det eller driver andra kvinnor till att berätta falska historier. Jag förstår inte vad syftet skulle vara med det? De stora konspiratörerna är väl de som hela tiden ser just konspirationer i varje våldtäktsfall där inte offret blivit överfallet på öppen gata?

Nu blev det här lite längre än vad som kanske är bra, men jag gick igång lite. Hoppas budskapet i mina tankar kom fram...

Ska kvinnojourerna även vara domare?

Hela historien med de gömda barnen i Tranås är ett tufft område att diskutera på flera sätt. Fel har begåtts, självklart och säkert finns mycket till historien som vi inte vet. Men samtidigt tycker jag att domen idag kraftigt försvårar arbetet som kvinnojourerna (= frivilliga krafter som tar på sig mycket av det ansvar som kommunerna egentligen skulle ta) gör för utsatta kvinnor och barn.
Ska kvinnojourerna börja värdera, utreda och bedöma de uppgifter som kvinnor uppger när de kommer, då tror jag vi är lite farligt ute. Då står valet plötsligt mellan att skicka en kvinna och hennes barn på porten om man misstänker att allt hon säger inte stämmer och därmed kanske riskera deras säkerhet, alternativt vara beredd att stå inför samma åtal som de som idag dömdes. Inte lätt, skulle jag vilja säga.

Dagens tidning

En ovanligt intressant VK idag. Ganska mycket fokus på jämställdhet. Birgitta Ohlsson gästar tydligen Umeå idag för en föreläsning och en manifestation på torget. 118 ljus ska Folkpartiet tända på Rådhustorget, varje ljus representerar en anmäld våldtäkt i Västerbotten 2006. Fruktansvärd siffra, och inte blir det bättre när jag tänker på mörkertalet. I samband med detta publiceras en debattartikel i ämnet. Även en artikel kring ämnet behandling av våldsamma män, skriven av Kd:s Birgitta Nordvall publiceras på debattsidan.

Inne i tidningen berättas det att en man anmält att en för honom okänd kvinna blivit utsatt för ett våldtäktsförsök i centrala Umeå natten till i lördags. Han överraskade två män som till synes var i färd att våldta kvinnan, som skrek för sitt liv, som det verkar. När han satt henne i taxi hem försvann hon dock och polisen vet inte vem hon är. Fruktansvärt.
Jag hoppas att politikerna i Umeå inte försitter möjligheterna att visa att man vill skapa en trygg samhällsbyggnad i Umeå och bredvid arbetet mot våld och överfall kan börja inse vikten av att bygga så att kvinnor inte behöver känna sig onödigt otrygga på gatorna i stan. Jag tänker självklart på planerna att göra tunnel istället för övergång vid den kommande tågstationen vid sjukhuset. Jag hoppas också att människor nu inser att Haga-mannen inte var den enda våldtäktsmannen i Västerbotten, en åsikt som annars verkar vara vanlig av döma av kommentarer på artiklar med liknande innehåll som ovan nämnda.

VK berättar också att länets tre (vet inte om det finns fler?) kvinnojourer är överbelastade och att det nu snart inte finns fler skyddade boendemöjligheter för kvinnor som söker skydd hos dem. Det är ett akut problem som måste ordnas omgående, och jag tycker verkligen att det är kommunernas ansvar att se till att detta ordnas.

Slutligen finns ett uppslag som fokuserar på arbetsfördelningen i hemmen (ingen länk dock), och nya böcker i ämnet. Viktig fråga tycker jag. För visst är det skitsvårt att bryta gamla mönster, och kanske allra mest svårt är det hemma. Få goda förebilder finns och jag tror att här är vanans makt ofantlig. Jag tycker själv att det är svårt och är inte på något sätt immun mot snedfördelning hemma bara för att jag är aktiv feminist. Läste nån familjeantologi (Uppdrag Familj, tror jag) där någon berättade att de gjort upp schema en ganska lång period för att undvika att falla tillbaka i gamla mönster, speciellt efter det att familjen blivit med barn. Kanske är det den vägen man måste gå för att på riktigt få in nya vanor, jag vet faktiskt inte. Kommunikation är väl annars mitt svar, något som inte heller är det enklaste alla gånger.

Det verkar alltså vara nån slags jämställdhetsdag i VK idag. Jag vet inte om jag missat något, ett speciellt datum eller dag eller så, men jag välkomnar det verkligen. Mer sånt.