Återvändande

Kom på att jag kanske inte ens skrivit att M flyttar hem igen? Så är det i vart fall, han fick ett fint jobberbjudande i Umeå som han tackat ja till och nu kommer han hem igen. Det kändes lite läskigt till att börja med faktiskt. Fantastiskt roligt, förstås, men också lite läskigt. Och med tanke på hur många gånger han frågat om jag är glad, fortfarande vill att han ska komma hem etc, så har han nog känt det lite så med. Inte så konstigt kanske, det var ju lite ansträngt innan han flyttade. Men saker var annorlunda då, och jag ser verkligen fram emot att han kommer hem. Det är lite som att axlarna sjunker ner en bit då jag tänker på det. 

Och han hade redan packat ner alla sina saker före förra helgen, trots att det är 1,5 månad kvar tills han ska lämna Sundsvall. Ett par tallrikar, glas och bestick kvar, lät det som när han berättade. Ivrig, med andra ord. Och jag tror väl inte att det bara är huset och katterna han längtar hem till.

När nyhetsrummet blir för trångt

Alltså den där branden i London inatt, hur läskigt var inte det? Jag hörde om det på nyheterna i morse på väg till jobbet men hade aldrig kunnat föreställa mig hur det var förrän jag på lunchrasten kollade nyheterna på mobilen. Bilderna av det nästan helt eldslukade höghuset fick magen att knyta sig på mig. Är det något som skrämmer mig så är det brand. Det är så förintande och så oerhört svårt att värja sig från när det väl startat. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha känts att vara instängd på någon av de översta våningarna, jag fick lite WTC (9/11)-känsla av det hela.

Det händer mycket tragiska och eländiga saker nu, känns det som. Jag brukar till sist stänga av lite; se, höra och läsa färre nyheter och försöka att inte grotta ner mig i nåt elände. Av ren självbevarelsedrift.

Och så kan jag förstås alltid sätta mig i hagen med alla kattungar och få en överdos av sötnötarna och känna att det finns fina och bra saker också. Låter kanske glättigt men så är det.

Rapport från kollektivet, del 2

En dag som denna bjuder jag på en rapport från tillväxtlådan istället för att skriva det som redan skrivits så många gånger om eländigt förskräckliga dåd som det i Manchester.

Mamma Alice blir lite trött på allt klättrande ibland...

När jag vägt de små yrbollarna idag (samtliga går upp 20-30g varje period av två dagar) så såg jag när jag lagt tillbaka den sista i lådan att de faktiskt börjat kika lite. De ser inte riktigt helt "seende" ut men de försöker definitivt. Dessutom börjar de bli ganska så på väg att stabilisera sig på tassarna, åtminstone en av dem (den ständigt lite mer vilda) så jag gissar att de kommer att ta sig över kanten på lådan innan den kommande helgen är över.

Hon är hemskt duktig Alice som inte bara har god hand om tre illbattingar utan även gör sitt bästa för att åter blidka de lite surlagda mostrarna. Hon var ju på god väg innan hon födde och därefter inträffade en viss backlash. Men nu är hon på gång igen. Idag råkade Smilla nästan springa på henne när jag släppte in henne utifrån. Men istället för "big clash" så nosade de varann i ansiktet och sen sprang Smilla förbi och upp. Så jag hoppas på framsteg på den fronten också till helgen. Och att det inte ska bli något otäckt bråkande när småpiparna börjar spatsera runt...

7 april

Den här helgen är vi väl många som kommer att minnas ett tag. Vissa säkert mer än andra. Själv var jag i centrala Sundsvall och inväntade att M skulle sluta jobba när det började dyka upp flash-nyheter på mobilen som snabbt tydde på att något ordentligt eländigt hade hänt i Stockholm. En stund senare får jag sms med frågan om jag är i Stockholm och min ena lillebror ringer dessutom för att kolla. Tidigare under dagen hade jag lagt ut en bild från tåget så det var lite oklart var jag befann mig. M kom och mötte upp och vi pratade om det direkt och samtidigt blev plötsligt polisnärvaron väldigt påtaglig då flera bilar dök upp.

En kollega till mig befann sig på Åhlens i Stockholm då det hände och en gammal studiekompis sambo hann just precis undan in på tvärgatan men kunde nästan ta på gnistorna från då lastbilen slickade husväggen bredvid henne. Båda sprang för livet och klarade sig. Chockade förstås, deras berättelser senare på facebook kändes som fiktion. Plötsligt kom det hela så väldigt nära. Fyra personer, varav ett barn, fick sätta livet till och flera finns svårt skadade på sjukhus. Jag läste en vittnesberättelse om hur en familj med barnvagn och två barn blev påkörda men (antagligen iaf) klarade sig undan med okända skador. Precis som när Breivik siktade och sköt mot barn på Utöya så står det mig precis lika främmande hur någon med vilja kan försöka köra över barn med en kapad lastbil.

Ja, fruktansvärt räcker ju nästan inte som beskrivning. Efterspelet har dock skötts ovanligt snyggt. Nog har jag läst idiotiska kommentarer av både kända och okända (mindre av det förstnämnda än väntat) men över lag är det som att stora delar av det Sverige jag känner har slutit upp och stått upp mot det hat som kommer i bakvattnet av en sån här sak. Och polisens alla delar tycks ha varit ovanligt väl förberedda och inövade och hanterade det hela med den äran, skulle jag vilja påstå. Så bland sorgen över de som fått sätta livet till eller som fick vara med om det traumatiska på något vis känner jag faktiskt också en viss stolthet och lättnad över att det inte mynnade ut i hatiska kravaller och lynchstämning. Trots att media länge gjorde sitt bästa för att hitta det mest snaskiga de kunde och sätta mikrofoner under näsan på chockade människor, så har vi som land hanterat det här på det bästa sätt som går. Jag önskar bara att vi aldrig hade behövt visa den sidan.

Söndagsblues

Om förra helgen kändes lite långsam så har denna flugit fram. Det känns inte som att jag hann med att ha lördag ens. Nu spenderade jag förvisso merparten av den i en skrivsal, men ändå. Jag lämnade M vid tåget redan vid 15-tiden idag och det kändes bra tråkigt och ledsamt på nåt vis. 

Bye bye

En otäck bussolycka idag fick mitt hjärta att stanna nästan. Vi var hos svärföräldrarna på lunch när jag efter maten kollade om det fanns nån uppdatering om den bussolycka vi hört om på vägen dit. Jag läste "3 döda" och såg sen bilden som fick hjärtat att stoppa. Namnet på bussbolaget var samma som min lillebror arbetade för förut och som han brukar köra extra för under helgerna. Jag ringde direkt och när en kvinna svarade fick jag först nästan spel. Jag fattade inte att det var hans sambo men snabbt förstod jag att allt var okej. Inte för att jag önskar någon en sådan olycka men egoistiskt nog är jag otroligt lättad att min bror inte var med. 

Till nåt roligare då; veckan som gick spikade vi äntligen vår sommarresa och det känns fantastiskt skönt. Nu har vi verkligen nåt att se fram emot. Några sittplatsbiljetter återstår men resebyrån har dem under bevakning då de släpps. Sen är både resa och hotell klart. Och mamma verkar väldigt förväntansfull; hon har redan köpt ny resväska och bikini. Det känns kul och jag tror att vi kommer att få väldigt trevligt. Det känns väldigt bra att ha något att se fram emot!

Men än är det bara april, med en decimeter nysnö utanför huset och måndag imorgon. Yeay. /Söndagsblues

Dyra nyheter

I morse konstaterade jag suckandes framför spegeln att hårets ovilja att medverka mest troligt beror på att det behöver klippas. Samtidigt identifierades de nästintill genomskinliga ögonbrynen, men de har jag tid för åtgärd på i helgen. Så boka frisörtid står på listan och med hennes väntetid lär det bli april innan det blir av.

Sen just efter förmiddagsfikat ringde telefonen. Däckfirman som jag förvarar däcken hos lät meddela att mina sommardäck är nästan blankslitna, fast bara på halva däcken (insidan, eller hur det ska förklaras). Det innebär två saker; 1) jag behövde boka tid för hjulinställning eftersom däcken lutar inåt och slits snett och 2) jag behövde boka fyra nya sommardäck inför vårens skiftning.

Splendid. Men bra att veta nu ändå. Det här med däckhotell är verkligen supersmidigt, låta någon annan ha koll åt mig. Så nu har jag tid bokad för hjulinställning nästa vecka och fyra däck bokade. Men dyra nyheter den här dagen. Nu hoppas jag bara att Suzy går igenom besiktningen sen.

Vintervägar igen

Idag har det varit en riktig "måndag". Jag brukar inte ha "måndagar" på så vis men de här mornarna som M åker hem tidigt så har det börjat bli lite så. Jag är inte outhärdligt trött, bara lite seg av dålig sömn efter kl 4 på morgonen.

I morse efter att han farit så satte jag mig dumt nog vid datorn och läste nyheter för att bli trött igen. Bland det första jag läste var en artikel om en dödsolycka vid Husum, norr om Ö-vik, som skett mellan lastbil och bil igår kväll. Vägen hade varit avstängd fram till efter midnatt. Först blev jag lite lättad att M trots planen inte for igår kväll (även om han bara hade behövt drabbas av timmar i kö om han farit vid tänkt tid) men sen blev jag orolig över att det jättehalkiga väglag som beskrevs i artikeln fortfarande var verklighet. Jag ringde honom och bad han ta det lugnt (igen) men blev väl inte lugnare av det.

Så fram tills att klockan ringde så pendlade jag mellan att slumra till och drömma obskyrt eller läskigt, och att vara vaken och önska att tiden gick fortare (och att jag faktiskt kunde somna).

Men fram kom han förstås och allt gick bra. Och jag tog mig till jobbet dessutom. Men nu är jag rätt less på vintervädret. Förra veckan vill jag med bestämdhet hävda att det utlovades vårsol den här veckan men så föll det en hel massa snö istället under helgen och nu utlovas det en massa minusgrader istället. Jag vet att det bara är februari, men när jag väl fått lite smak på vårvädret förra veckan så hann jag gå vidare från vintern...

Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

Omvärlden

Måste erkänna att jag har lite dåligt samvete över att jag inte riktigt orkat läsa och grotta ner mig så mycket i all det elände som skett i vårt land den här veckan. Flyktingboenden som brinner som Gävlebockar och galna vilsna halvbarn som dödar barn på invandrartät skola i ett slags 90-talseko som skrämmer mig in till benmärgen. Det finns så många paralleller till det 90-tal jag till stor del växte upp i. Tex har jag dragit mig till minnes Gellert Tamas ohyggligt obehagliga men viktiga bok om Lasermannen och tänkt att vi nog är där igen; i ett samhälle där utanförskap driver människor till vansinniga handlingar i hopp om en antihjälte-titel, ett hopp om att få vara med i den 'coola gruppen', som idag till stor del befinner sig på internet. Vi har riksdagspartier som lägger ut kartor med adresser på flyktingboenden och som sen spelar dumma när det frågas vilken roll de faktiskt ha. Hur länge ska vi godta det? Hur länge ska det ursäktas med att "de säger iallafall vad de tycker, det många känner"? Precis som ett gammalt kommunalråd som också alltid kommit undan med att "säga vad han tycker" så tar det förhoppningsvis slut någon gång. Det finns ett stopp. Visst?

Så nej, ikväll orkar jag inte läsa eller höra något mer tragiskt. Ikväll ska jag stirra på något lättsamt på datorn/tv:n, dricka te och bara vara glad för mitt bästman-sällskap såväl som bästkattor-sällskap.

Vi avbryter för en extrasändning

På väg hem från stan idag lyssnade pensionärsparet (M och jag) på "På minuten" på P1 när det plötsligt bröts för en extra ekosändning med anledning av "den politiska i krisen i Sverige". Vi tystnade till, en extrasändning av ekonyheterna har en lätt "Olof Palme är död"-känsla i min bok så jag tror att vi båda väntade på något allvarligt, åtminstone i nivå med utlysande av nyval. Så följde en presskonferens med statsministern där han mest konstaterade att DÖ nu är bruten, att ingen längre värderar ära och hederlighet men att Kindberg Batra lovat att regeringens budget ska gå igenom ändå.

Så kanske inte riktigt stoppa pressarna-läge ändå?

Ska jag nu ge mig på att kommentera så får jag säga mig vara lite kluven inför det hela. Å ena sidan håller jag med om att överenskommelsen bröts lite lättvindigt (dessutom vad jag förstår efter att en deltagare på KD-kongressen mötts av applåder då hen i talarstolen sagt att en bruten överenskommelse skulle innebära att KD kan samarbeta med S-D, inte oväntat men ändå otrevligt brunt), å andra sidan trodde jag inte riktigt att det skulle fungera från början och motvilligt får jag erkänna att jag nu hoppas att man kan skaka om den stela blockpolitik som skapat en väldigt polariserad politik i Sverige allt sedan alliansen bildades (och till viss del kanske redan före?). Inte för att jag, handen på hjärtat, tycker att mittenpartierna är så väldigt spännande. Deras politik har lite drunknat i alliansprojektet och har blivit rätt grötigt i den lillasysteranda de haft som utgångspunkt. Men blockpolitiken tror jag faktiskt inte gynnar någon (utom möjligen partiet som står utanför) och känslan av ett tvåpartisystem har åtminstone inte jag upplevt sådär väldigt demokratiskt heller. Det är väl inte ett sådant system vi vill ha?

Så ja, även om den politiska röra, som väl varit mest sedan valet, inte är särskilt produktiv heller så hoppas jag att det ska komma något vettigt ur det hela. Mindre revirpinkande, bredare samarbeten och fler kreativa lösningar; det vore väl något?

(Mitt första politiska inlägg på ganska länge. Känner mig ringrostig och inte lika insatt som jag en gång försökt vara. Men jag har också en längre tid haft en viss saknad av det politiska engagemanget samtidigt som jag velat avskärma mig ifrån det av andra skäl. Vi får väl se vad det blir.)

Lite lite mer av The IT Crowd!

På fredag ska det alltså enligt myepisodes finnas inte mindre än 10 splitter nya avsnitt av allehanda tv-serier som jag följer. Idag kikade jag lite på vilka som kommer. Bland dubbelavsnitt av både The Big Bang Theory (yeay!!) och Grey's Anatomy (mer ljummen reaktion, but still---) och oändligt efterlängtad säsongsstart av Parenthood hittade jag en titel jag inte riktigt ville tro på.

klicka för större

The IT Crowd (2006) verkar av allt att döma vara tillbaka för ett enda, 60 minuter långt avsnitt!!! Jag tror det när jag ser det, för jag kan inte förstå hur det har kunnat undgå mig att det har gjorts ett nytt avsnitt. Nu har jag iofs genom min långa bortavaro från twitter inte längre samma koll på vad skådisarna och upphovsmannen har för sig, men någon notis borde jag väl ha stött på? Dålig koll, Sara!

Valet i amerikatt

Jag tillhörde dock inte dem som satt uppe tidigt i morse för att följa utgången i det amerikanska presidentvalet. Nog för att jag är intresserad, men inte så intresserad. Jag var kanske inte helt säker på hur det skulle gå, men nog trodde jag allt på Obama som vinnare.

Nu tycks det följa diskussioner huruvida valet till att börja med var så spännande och för det andra om det verkligen hade blivit så stor skillnad om Romney tagit hem det istället. Visst är det väl så att skillnaderna är ganska små, åtminstone på sina håll. Men ibland gör även små åsiktsskillnader stora skillnader i praktiken för människor som ska leva efter dem. Framför allt är jag kanske glad för kvinnornas skull att inte Romney vann. Och för "Obamacare". Och för jämlikhetsrörelsen. Obama kanske inte direkt skulle tillhöra den svenska socialismen men han är åtminstone inte riktigt lika 'out there' i sina åsikter i just de där frågorna, som den galna högern i USA. Och för det anser jag att Obamas seger är en liten seger för det medmänskliga samhället.

"Four more years", var segeruttalandet i morse. Jag kanske går händelserna i förväg men jag är redan nyfiken på vad som händer sen.

Slutet gott

I en dryg vecka följde jag via facebook min fd arbetskamrats förtvivlade sökande efter sin katt och igår fick det så sin märkliga men till sist väldigt lyckliga upplösning. Och kissen Fi blev nationell kändis på köpet. Läs och gläds!

Nytt på tv till hösten (CBS)

För några dagar sedan bloggade jag om kommande höstserier på NBC och nu har väl i stort sett alla större tv-kanaler i USA presenterat sitt höstschema. Näst ut här; CBS, som har ett lite skralare utbud vad gäller intressanta premiärer imo:

Elementary. Allt sedan jag sett Benedict Cumberbatch i rollen som Sherlock har jag blivit olagligt kräsen vad gäller Sherlock-karaktärer. Så jag är kanske lite överdrivet skeptisk till Jonny Lee Millers nutida variant i höstens nya serie. Det som dock sticker ut är valet av Lucy Liu som en kvinnlig Watson. Kanske kan vara något ändå?


Partners. En typisk komediserie som har lika stor chans att lyckas som att floppa. Trailern säger för lite men finns det ett bra författarteam kan det mycket väl bli något att vila ögonen på i höst.

Vegas. Och så en serie som känns alldeles för amerikansk för att locka mig. Men den måste nämnas med tanke på skådespelarensemblen. För vad sägs om Dennis Quaid, Carrie Anne Moss och Michael Chiklis? Inte alldeles pjåkigt. Men trailern gör trots det absolut inget för mig, tyvärr.

Nytt på tv till hösten (NBC)

Samtidigt som de stora tv-kanalerna i väst har deklarerat vilka serier som läggs ner kommer det nu trailers för höstens nya lycksökare. Först ut är NBC att visa upp vad de kommer att satsa på. Här är några som verkar mer eller mindre intressanta:

Next Caller. Mest intressant pga mitt icke sinande vurmande för Arrested Development då Jeffrey Tambour finns i rollistan:

1600 Penn. Amerikanerna gillar uppenbarligen tv-serier om påhittade presidenter och presidentfamiljer. Det kommande bidraget är en komedi, med Bill Pullman i rollen som USA:s president och Jenna Elfman som hans fru. Trailern säger dock inte så mycket:

The New Normal. Amerikanska tv-bolagen har missat den pågående politiska debatten huruvida surrogatmödraskap är yea or nay? Tydligen, då en av NBC:s nya serier kretsar kring just precis det.

Go On. Och så det nya försöket med Matthew Perry i huvudrollen. Som jag önskar att denna man fick en serie att hålla fast i. För varje nytt försök ser han bara allt mer åldrad ut. Men om det här blir den som fastnar? Svårt att säga från en så intetsägande trailer.

Revolution. Sist men inte minst; ett nytt försök med en serie skapad av J.J Abrams vars senaste försök, Alcatraz, just fick ett nedläggningsbesked. Intressant? Nja, sådär va?

Ny HBO-serie

Åh, jo, jag läste om en ny HBO-serie som har premiär den 22 april; Veep (2012). Julia Louis-Dreyfus (Seinfeld, Christine) spelar USA:s vice President, ett jobb som inte riktigt visar sig vara som hon hoppats. Jag har ett lite dubbelt förhållande till Louis-Dreyfus, hon kan vara skitkul och hon kan vara ruggigt obekväm och okul. Men den som egentligen gör att jag har svårt att inte se den här serien när den kommer är såklart Tony Hale, allas vår Buster från Arrested Development (2003).

No more Whitney Houston

Ja det var ju tragiskt med Whitney Houston. Inte särdeles chockande kanske, men ändock tragiskt. Nu trodde jag faktiskt att hon var äldre än sina 48 år, men på tok för tidigt var det i vilket fall. Eländigt. Jag har väl aldrig varit ett stort fan till WH men lyssnat har jag allt gjort. Det här är nog en av mina favoriter:

Normaliseringsprocess eller engångsföreteelse?

Alltså det här fallet med den 10-åriga pojken som lämnades kvar efter innebandyturnéringen av sin far som tyckte att sonen spelade så dåligt att han kunde gå hem i blöta träningskläder, från Uppsala till Stockholm, det har gjort mig urförbannad hela dagen. Och det har gett upphov till framför allt två funderingar: 

För det första; hade det varit jag som fått det bekräftat av pappan själv att han faktiskt gjort som beskrivet, då hade inte jag skickat hem pojken till det hemmet. Jag hade ringt nån form av socialjour alt polisen. Att det nu är en privatperson som läst om det i tidningen som anmält, det är lite tokigt, får jag säga. Inte för att lägga skuld på den som tog hand om honom, ibland är det ju lätt att vara efterklok också.

För det andra: om föräldern i det här fallet utan att blinka faktiskt bekräftar vad han gjort utan att, av uppgifterna i artikeln att döma, visa någon som helst ånger eller medvetenhet om hur galet fel det är så frågar jag mig direkt vad mer som händer i den familjen. Det kan vara en engångsföreteelse, visst, men jag hoppas verkligen att sociala myndigheter noggrant undersöker hur det faktiskt står till.

Fler nedlagda tv-serier

Fyra nedläggningsbeslut av tv-serier har offentliggjorts idag, varav jag sörjer ett par. Svenska Starke Man (2010) läggs ner efter sviktande tittarsiffror. Nu ska jag ärligt säga att jag inte hängt med riktigt i andra säsongen, så jag kan inte uttala mig om kvalitén på slutet, men under säsong ett var det helt klart en av de svenska serier jag uppskattat mest de sista åren. Pinsam och jobbig humor, men väldigt rolig. Favoriten var helt klart Gunvor, strålande spelad av Anna Blomberg.

I den amerikanska tablån försvinner två serier jag följt, Hung (2009) och Bored to Death (2009). Den senare tappade jag faktiskt intresset för under den nuvarande tredje säsongen och har därför inte sett den klart. Första säsongen var däremot riktigt bra och annorlunda. Jag gillar Jason Schwartzman och det var kul att återse Ted Danson i en så väldigt passande roll. Men jag kommer nog inte att sakna serien.

Hung däremot med Thomas Jane och Anne Heche bl.a, hade en bra första säsong, en svagare andra säsong men kom igen riktigt starkt i den tredje som alltså just avslutats. Det var definitivt inte ett bra avslut, jag uppfattade inte ens avsnittet som en säsongsavslutning. Jättetrist att lämna en serie på det viset. I need closure!

 På den positiva sidan förlängs en ny dramakomedi, Enlightened (2011) med Laura Dern, som jag inte ännu hunnit spana in men hört mycket bra om. All anledning nu att lägga den till listan.