På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.
Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse.
Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar