Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.