Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.
Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.
Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra. Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.
Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.
Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat.
Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.
Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar