Måste erkänna att jag har lite dåligt samvete över att jag inte riktigt orkat läsa och grotta ner mig så mycket i all det elände som skett i vårt land den här veckan. Flyktingboenden som brinner som Gävlebockar och galna vilsna halvbarn som dödar barn på invandrartät skola i ett slags 90-talseko som skrämmer mig in till benmärgen. Det finns så många paralleller till det 90-tal jag till stor del växte upp i. Tex har jag dragit mig till minnes Gellert Tamas ohyggligt obehagliga men viktiga bok om Lasermannen och tänkt att vi nog är där igen; i ett samhälle där utanförskap driver människor till vansinniga handlingar i hopp om en antihjälte-titel, ett hopp om att få vara med i den 'coola gruppen', som idag till stor del befinner sig på internet. Vi har riksdagspartier som lägger ut kartor med adresser på flyktingboenden och som sen spelar dumma när det frågas vilken roll de faktiskt ha. Hur länge ska vi godta det? Hur länge ska det ursäktas med att "de säger iallafall vad de tycker, det många känner"? Precis som ett gammalt kommunalråd som också alltid kommit undan med att "säga vad han tycker" så tar det förhoppningsvis slut någon gång. Det finns ett stopp. Visst?
Så nej, ikväll orkar jag inte läsa eller höra något mer tragiskt. Ikväll ska jag stirra på något lättsamt på datorn/tv:n, dricka te och bara vara glad för mitt bästman-sällskap såväl som bästkattor-sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar