Vinterväg

Hemma från ännu en trevlig kväll med middag med bästa brudarna. Och Lil'sis, som ville haka på tanterna ikväll. Mysigt och trevligt. Vi gick en sväng på stan, åt rätt gott på Pinchos och tog en kaffe på Espresso House. Jag gillar våra träffar mycket, jag hoppas de fortsätter länge framöver. Hur många tjejkompisar i vår ålder lyckas träffas 1-2 gånger i månaden sådär? Något att hålla i.

På vägen hem var det tråkigt väder. Ganska okej första milen men sen blev det mer oplogat och snöfallet tilltog. Trafiken gick ganska långsamt som tur var. Nån enstaka vågade sig ut och köra om, men annars hölls det långa avstånd. Jag lyssnade på musik och sjöng högt i vanlig ordning som nån slags egen-terapi. En bit framför skedde så en olycka, just vid sista 2-filiga partiet innan jag svänger av E4:an. En bil skulle köra om en lastbil men slutade studsande in i mitträcket.

Jag stannade men allt verkade ha gått bra. Bilföraren sa i och för sig inget men åkaren pratade med larmcentralen i mobilen men sa att det var ok och att jag kunde köra vidare. Över vägen var det spridda bildelar och olycksbilens front var mos. Det ser ju alltid så läskigt ut när någon varit inne i mitträcket, men det är ju lite meningen. Både med själva räcket som far loss och bilens deformationszon. Det ska ju gå sönder så att energin tas upp där. Men det ser läskigt ut.

Jag tog mig då hem i ett stycke, skönt nog. Jag hoppas att det blir bättre väglag till imorgon bitti. Jag har ju växlat mellan att åka lite tidigare eller senare för att missa värsta rusningen och det har varit en bra taktik. Som en fördel med flextid. Imorgon tror jag att jag kör lite tidigt så kan jag fara hem efter sista mötet som borde sluta före 16.

Vintervägar igen

Idag har det varit en riktig "måndag". Jag brukar inte ha "måndagar" på så vis men de här mornarna som M åker hem tidigt så har det börjat bli lite så. Jag är inte outhärdligt trött, bara lite seg av dålig sömn efter kl 4 på morgonen.

I morse efter att han farit så satte jag mig dumt nog vid datorn och läste nyheter för att bli trött igen. Bland det första jag läste var en artikel om en dödsolycka vid Husum, norr om Ö-vik, som skett mellan lastbil och bil igår kväll. Vägen hade varit avstängd fram till efter midnatt. Först blev jag lite lättad att M trots planen inte for igår kväll (även om han bara hade behövt drabbas av timmar i kö om han farit vid tänkt tid) men sen blev jag orolig över att det jättehalkiga väglag som beskrevs i artikeln fortfarande var verklighet. Jag ringde honom och bad han ta det lugnt (igen) men blev väl inte lugnare av det.

Så fram tills att klockan ringde så pendlade jag mellan att slumra till och drömma obskyrt eller läskigt, och att vara vaken och önska att tiden gick fortare (och att jag faktiskt kunde somna).

Men fram kom han förstås och allt gick bra. Och jag tog mig till jobbet dessutom. Men nu är jag rätt less på vintervädret. Förra veckan vill jag med bestämdhet hävda att det utlovades vårsol den här veckan men så föll det en hel massa snö istället under helgen och nu utlovas det en massa minusgrader istället. Jag vet att det bara är februari, men när jag väl fått lite smak på vårvädret förra veckan så hann jag gå vidare från vintern...

Som Bambi

Än är tydligen inte vintervädret borta. Imorse på väg till jobbet höll vi på att halka rakt in i en olycka. Väldigt läskigt. Jag körde och var övertygad om att det var blött på vägbanan, inte halt. Plusgrader och allt som det var. Skulle precis till att köra om en bil och var i omkörningsfilen i höjd med den andra bilen när jag ser att det står en bil i min fil en bit bort, med framdelen fastkilad i mitträcket. I diket bredvid högerfilen stod en annan bil modell större och en bit bort hade en fullastad timmerbil stannat. 

Det var när jag skulle bromsa för att kunna komma tillbaka till högerfilen som jag insåg att vi bara kanade. Rakt emot den stillastående bilen. Jag tror att bilen till höger om oss uppfattade läget för den gasade på lite och precis i rätt tid hann jag komma in bakom den igen. Men chocken att det bara gled, det var det läskigaste på länge. Hjärtat slog som besatt och benen var som gelé.

Det gick bra och det hade det gjort för de inblandade i olyckan också. Den hade alldeles precis inträffat när vi kom men alla klev ur bilarna oskadda som jag förstod det. Skönt det. Men jag blev lite uppskrämd. M sa åt mig att fortsätta köra och propsade på att jag skulle köra hem ikväll också. För att inte bli rädd igen. Smart förstås, men lite läskigt.

Så nä, än är det inte riktigt vår än.

Nope

Planen var att spendera dagen på landet idag. Men efter ett försök att ta mig dit sitter jag nu åter i stan, lite sur på mig själv. Det började toksnöa nån mil norr om stan, sådär att jag inte såg något alls nästan. Det var liksom svårt att se vägen, det var bara vitt. Och bakom låg det otåliga bilister som tydligen inte alls hade samma problem. Och så kom den som ett brev på posten; paniken. Det var ett tag sen nu. Det var inte max, kanske 7/10, men tillräckligt för att allt skulle fallera. Jag kände det komma förstås så jag hann av vägen. Och sen fann jag mig nog att följa M:s råd att köra tillbaka till stan, bort från ovädret. Han ska ta flex halvdag idag istället, så då får jag sällskap vid nästa försök, det blir bra. Men just nu känns det som total failure.

(Fast nånstans tycker jag egentligen inte att det är så fel att vara rädd (dock inte panikslagen) för att köra när vädret är galet, med tanke på hur många trafikolyckor som faktiskt sker. Men det kanske är att fega ur också, jag vet inte.)

Miltid tycks relativt

Märkligt. Jag har ju varit utan bil ett tag och fått förlita mig till kollektivtrafiken samt de egna benen för att ta mig till och från jobbet, och har nästan vant mig vid att stiga in i lägenheten kring 8.15 på morgonen, ibland till och med senare. Idag när jag kört bil till huset, en sträcka om nästan exakt 5 mil, möttes jag i dörren av två yrvakna kattdamer nästan prick tjugo i åtta. Förvisso är det väldigt tomt på trafik en söndagsmorgon men jag minns från tiden då jag bodde här jämt och pendlade sträckan att jag sällan var hemma senare än tio i åtta.

Det är nästan som att jag saknat min längre hemfärd i bil. Det är rätt trivsamt att lyssna på musik och lite halvt om halvt tvångsmässigt skråla och tjoa till skränmusik på reklamradion.

Trafikrage igen

Och ju närmare jul vi kommer desto mer desperation känns i trafiken. Vi var i ett av ytterområdena idag och handlade de sista julklapparna (nästan) och stod sedan i kö för att köra ut från området till den större vägen. När jag stod längst fram var det uppenbarligen en man i BMW (...) som trodde att jag stod där för att det var kul och medvetet struntade i att köra ut när det var fritt (i själva verket var det en evig ström med bilar från stormarknaden intill, omöjligt att komma ut) som plötsligt fick för sig att köra om kön och mig, vilket jag inte såg (man tror ju inte att bilar kommer bakom på höger sida när man ska köra ut till höger) förrän jag började köra ut och nästan fick in den galna mannen i sidan. Som tur var hann M se det och hojtade till, nån centimeter från krock.

Jag har sällan varit så nära att på allvar kliva ur bilen för att gorma på någon. Vad är det med folk? Vi kommer alla hem nån gång, vi kan väl undvika att göra det i gipsad form?

Vi kan aldrig bygga bort idioter i trafiken

Det skedde ett antal serieolyckor på E4:an norr om Umeå idag, men tack och lov verkar ingen ha blivit allvarligare skadad. Det måste ha skett bara nån timme efter att vi for till stan. Som jag skrev igår så är det otäckt att bli stående just på E4:an där det går ganska fort och där sikten varit ganska kass den sista tiden. Snörök är definitivt värre än något annat.

Jag fick fara till Sävar och hämta ut ett paket just om jag läste om det där så vägen var ganska trafiktom när jag for. Jag körde ut på E4:an strax efter en körskolebil och höll ett bra avstånd, dels pga väglag och rök men även för att jag inte direkt räknade med att det satt en van förare bakom den ratten. Det är förvisso 110-väg men 80-90 km/h kändes mer lämpligt.
Bakom mig kom snart en volvo (som alltid?) ifatt och la sig så nära att jag såg rakt in i bilen genom backspegeln. Galet bara det. När det blev tvåfiligt slängde han sig ut i omkörningsfilen som inte såg ut att ha plogats på hela dagen och drog om. Över min bil kom en våg av snö och modd och jag hade på allvar ingen aning om huruvida jag fortfarande befann mig på vägen eller ej. Hade han fått sladd framför mig när han körde in hade jag aldrig sett det. Jag släppte försiktigt gasen och hoppades att jag styrde hyfsat rakt och bredvid mig satt M och svor nåt om idioter och evolution.

Utan att sia i anledningen bakom dagens olycka; är det konstigt att det händer olyckor? Det går aldrig att bygga bort idioter bakom ratten annat än att göra fordonen förarlösa.

Faran med mörkret

Läser i lokaltidningen att en tioåring blev påkörd alldeles här utanför imorse. Läskigt. För alla inblandade. Jag hoppas att det gick bra trots allt.

Det ÄR lite läskigt i trafiken just nu, inte minst i stan. I brist på snö tenderar mörkret att äta upp billjusen och ännu mer så när det regnar, vilket det gjort nästan konstant i flera veckor (uppehåll idag dock). Och många gångare och cyklister tror nog att de syns bättre än vad de gör. De ser bilen och tror att föraren ser dem. Men det är ju inte alltid så. Själv köpte jag faktiskt en cykelhjälm när jag började köra bil vid 25-26 års ålder; det var då jag insåg hur farligt det faktiskt är att cykla i stan och hur dåligt man syns.

Besvärligast är Mariehemsvägen och Backenvägens övergångsställen, tycker jag. Det finns förvisso gatlampor, men det blir ändå skuggigt vid övergångarna och väldigt svårt att se de ofta svartklädda personerna som ska över. För att inte tala om när bussarna stannar (eller just åkt iväg) och folk bara kastar sig ut över gatan på alla håll, övergångsställe eller inte.

Tydligare och mer förekommande reflexer på folk i stan vore bra. Jag är väldigt tacksam över trenden på landet med reflexvästar och stora reflexöverdrag till barnvagnarna. Då syns man väldigt tydligt och bra. Det är sällan jag möter någon på min väg ut till huset som inte är iklädd en reflexväst.

Ett par extraljus senare

Hemma. Allt är som det var när jag for. Typ nästan exakt. Har hunnit packa upp, gosa stirriga katter och laga mat. Och vad mer? Hm, jo, krocka bilen. Fast det var ju inte jag den här gången. Någon var lite stressad och sen när han hämtade mig och det var ganska mycket trafik ute. När vi skulle svänga av för att åka och handla hade vi lite för hög fart, varpå jag insåg ett par sekunder innan det faktiskt hände, att vi skulle fara in i bilen framför som just fick bromsa för ytterligare en bil framför den. Och det gjorde vi. Inte så fort visserligen men tillräckligt. Det var ganska halt. Det gick bra med bilen framför och de som var i medan min bil inte längre har några extraljus. Det som är kvar av dem sitter fasttryckt i kofångaren, eller nåt.

Aldrig har jag väl fått anstränga mig så hårt för att kväva ett "I told you so". För sanningen är att han gärna kör lite hetsigt och gör snabba inbromsningar, speciellt i stadstrafik. Men varje gång jag sagt nåt om det tidigare har jag halvironiskt fått tillbaka frågan "Vem av oss har krockat egentligen?" (fyi: jag, men jag var inte vållande). Nu kan han inte säga det längre.

Men alla mår bra, något sårad stolthet kanske, men i övrigt inget skadat som inte går att ersätta. Och det är ju huvudsaken.

The grimreaper missed me

Trodde för en sekund i morse att jag skulle bli en platt, icke-existerande Sara. Körde hem från jobbet på E4:an. Större delen av den är sk 3-filsväg, där det ömsom är två-filigt ömsom en-filigt. Halva vägen har dock inte mitträcken än, det tycks ta en hel evighet att få ordning på, så än är vägen inte helt mötesfri.
I alla fall så blev norra färdriktningen tvåfilig och jag skulle köra om lastbilen som låg framför. När jag precis börjat köra om ser jag plötsligt en volvo kasta sig ut i min fil (över heldragen linje alltså) i syfte att köra om ett gäng bilar. För att undvika en frontalkrock fick jag slänga mig på bromsen och försöka trycka in min bil bakom lastbilen igen. Och volvon, till synes oberörd gjorde sin livsfarliga omkörning. My God vad rädd jag blev!

Det hela passar ganska bra in på min spaning. Under vintern har jag iakttagit att nästan samtliga bilar som gjort farliga omkörningar, som kört på tok för fort när sikten varit obefintlig eller vägbanan glashal har varit volvo-bilar och i vissa fall nyare Audisar. Blir man stursk av att köra volvo? Tror man att man är odödlig? Att man köpt sig en livförsäkring i form av bra krockskydd så att det inte längre spelar någon roll vilken hastighet man har eller vilka risker man tar. Jag tror att det är så.

När det gäller hastighet så tror Mattias också att han är odödlig. Han kör nästan alltid i tappa-körkortet-hastigheter, trots mina protester. Men han gör aldrig galna omkörningar eller annat sånt tokigt i vart fall. Som jag vet. Tror att fler skulle behöva vara med om incidenter, inte så allvarliga, men tillräckligt för att inse att man faktiskt inte är odödlig. Herregud, vi åker runt i konservburkar som knycklas ihop som ingenting om något händer! När jag krockade (blev påkörd) var det i ganska låg hastighet men ändå blev bucklorna större än jag anat.

Jaja, anyway. Känner mig fortsatt hängig och lite instabil. Är ledig över helgen i alla fall vilket ska bli skönt.