Trodde för en sekund i morse att jag skulle bli en platt, icke-existerande Sara. Körde hem från jobbet på E4:an. Större delen av den är sk 3-filsväg, där det ömsom är två-filigt ömsom en-filigt. Halva vägen har dock inte mitträcken än, det tycks ta en hel evighet att få ordning på, så än är vägen inte helt mötesfri.
I alla fall så blev norra färdriktningen tvåfilig och jag skulle köra om lastbilen som låg framför. När jag precis börjat köra om ser jag plötsligt en volvo kasta sig ut i min fil (över heldragen linje alltså) i syfte att köra om ett gäng bilar. För att undvika en frontalkrock fick jag slänga mig på bromsen och försöka trycka in min bil bakom lastbilen igen. Och volvon, till synes oberörd gjorde sin livsfarliga omkörning. My God vad rädd jag blev!
Det hela passar ganska bra in på min spaning. Under vintern har jag iakttagit att nästan samtliga bilar som gjort farliga omkörningar, som kört på tok för fort när sikten varit obefintlig eller vägbanan glashal har varit volvo-bilar och i vissa fall nyare Audisar. Blir man stursk av att köra volvo? Tror man att man är odödlig? Att man köpt sig en livförsäkring i form av bra krockskydd så att det inte längre spelar någon roll vilken hastighet man har eller vilka risker man tar. Jag tror att det är så.
När det gäller hastighet så tror Mattias också att han är odödlig. Han kör nästan alltid i tappa-körkortet-hastigheter, trots mina protester. Men han gör aldrig galna omkörningar eller annat sånt tokigt i vart fall. Som jag vet. Tror att fler skulle behöva vara med om incidenter, inte så allvarliga, men tillräckligt för att inse att man faktiskt inte är odödlig. Herregud, vi åker runt i konservburkar som knycklas ihop som ingenting om något händer! När jag krockade (blev påkörd) var det i ganska låg hastighet men ändå blev bucklorna större än jag anat.
Jaja, anyway. Känner mig fortsatt hängig och lite instabil. Är ledig över helgen i alla fall vilket ska bli skönt.
I alla fall så blev norra färdriktningen tvåfilig och jag skulle köra om lastbilen som låg framför. När jag precis börjat köra om ser jag plötsligt en volvo kasta sig ut i min fil (över heldragen linje alltså) i syfte att köra om ett gäng bilar. För att undvika en frontalkrock fick jag slänga mig på bromsen och försöka trycka in min bil bakom lastbilen igen. Och volvon, till synes oberörd gjorde sin livsfarliga omkörning. My God vad rädd jag blev!
Det hela passar ganska bra in på min spaning. Under vintern har jag iakttagit att nästan samtliga bilar som gjort farliga omkörningar, som kört på tok för fort när sikten varit obefintlig eller vägbanan glashal har varit volvo-bilar och i vissa fall nyare Audisar. Blir man stursk av att köra volvo? Tror man att man är odödlig? Att man köpt sig en livförsäkring i form av bra krockskydd så att det inte längre spelar någon roll vilken hastighet man har eller vilka risker man tar. Jag tror att det är så.
När det gäller hastighet så tror Mattias också att han är odödlig. Han kör nästan alltid i tappa-körkortet-hastigheter, trots mina protester. Men han gör aldrig galna omkörningar eller annat sånt tokigt i vart fall. Som jag vet. Tror att fler skulle behöva vara med om incidenter, inte så allvarliga, men tillräckligt för att inse att man faktiskt inte är odödlig. Herregud, vi åker runt i konservburkar som knycklas ihop som ingenting om något händer! När jag krockade (blev påkörd) var det i ganska låg hastighet men ändå blev bucklorna större än jag anat.
Jaja, anyway. Känner mig fortsatt hängig och lite instabil. Är ledig över helgen i alla fall vilket ska bli skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar