Uppe med den halvsena tuppen

Man börjar bli morgonpigg. Eller ja, det kanske är att ta i. Men nu är klockan nio och jag har redan hunnit vara på Volvo och bokat tid hos plåtverkstan och kört Mattias till jobbet. Inte helt illa för en nattuggla!

Konstigt nog så dokumenterade de inte skadorna på en gång längre utan vi fick en tid först den 24:e. Antar att jag inte kan plocka bort de krossade extraljusen heller förrän dess så de får bli en påminnelse om att någon borde lugna ner sig i trafiken ett tag till. Men det känns lite trist att köra så. I övrigt hoppas jag att Mattias har fel i att de bör byta hela huven. Vi får väl se.

Ett par extraljus senare

Hemma. Allt är som det var när jag for. Typ nästan exakt. Har hunnit packa upp, gosa stirriga katter och laga mat. Och vad mer? Hm, jo, krocka bilen. Fast det var ju inte jag den här gången. Någon var lite stressad och sen när han hämtade mig och det var ganska mycket trafik ute. När vi skulle svänga av för att åka och handla hade vi lite för hög fart, varpå jag insåg ett par sekunder innan det faktiskt hände, att vi skulle fara in i bilen framför som just fick bromsa för ytterligare en bil framför den. Och det gjorde vi. Inte så fort visserligen men tillräckligt. Det var ganska halt. Det gick bra med bilen framför och de som var i medan min bil inte längre har några extraljus. Det som är kvar av dem sitter fasttryckt i kofångaren, eller nåt.

Aldrig har jag väl fått anstränga mig så hårt för att kväva ett "I told you so". För sanningen är att han gärna kör lite hetsigt och gör snabba inbromsningar, speciellt i stadstrafik. Men varje gång jag sagt nåt om det tidigare har jag halvironiskt fått tillbaka frågan "Vem av oss har krockat egentligen?" (fyi: jag, men jag var inte vållande). Nu kan han inte säga det längre.

Men alla mår bra, något sårad stolthet kanske, men i övrigt inget skadat som inte går att ersätta. Och det är ju huvudsaken.

Måndag snart igen

Helgen snart till ända, vad fort det gick? Imorgon en späckad måndag. Ska först lämna in min bil på plåtverkstan halv åtta, för att äntligen ordna till krockskadan från rondellpåkörningen för ett par år sedan. Ska bli skönt att slippa se det där. Det sitter fortfarande lite kvar, är väldigt väldigt uppmärksam i rondeller och svagt nervös i vissa lägen eftersom att ingen tycks veta riktigt hur man ska köra.
Efter det ska jag till tandläkarhögskolan och ev få skäll för att jag gått med en halv tand sedan december förra året. Min förra studenttandläkare (som var världens bäst, jag gick tom dit ensam) hann bara lägga till det värsta och sa att jag skulle söka akut efter jul- och nyårshelgen. Och det blev ju av... Hon slutade då och jag hade ingen lust att ha någon ny, och så gick tiden.. För ett par veckor sedan ringde så en ny student och sa att det var dags för undersökning, sådär i allmänhet. Jag nämnde då mitt "lilla" bekymmer varpå hon blev lite tyst. Men vi får väl se. Hon lät snäll iaf, men för säkerhets skull tar jag med Mattias..

Sen måste jag se till att alla verkligen fått utskicket om kongressen. Det har studsat en del mejladresser från specifika domäner som tycks ha bekymmer. Ska försöka sända om dem ikväll. Annars får jag utöka min lilla back av brev som ska lämnas in på posten imorgon. Är väldigt tacksam att det löste sig med adresserna på breven, för det tog sin stund att nita ihop och frimärka nästan 250 brev.

Efter det måste jag gå ner i varv så att jag kan sova ett tag och sen fara till jobbet. Fullt upp, som vanligt. Ska jobba med en vikarie imorgon, samma som i somras, Johan. Det ska bli trevligt. Som sagt så gillar jag mina 60 plus-arbetskamrater också, men det är trevligt som avbrott ibland med någon som har lite mer liknande samtalsämnen och intressen. Och Johan (typ 25år, tror jag) och jag går bra ihop.

The grimreaper missed me

Trodde för en sekund i morse att jag skulle bli en platt, icke-existerande Sara. Körde hem från jobbet på E4:an. Större delen av den är sk 3-filsväg, där det ömsom är två-filigt ömsom en-filigt. Halva vägen har dock inte mitträcken än, det tycks ta en hel evighet att få ordning på, så än är vägen inte helt mötesfri.
I alla fall så blev norra färdriktningen tvåfilig och jag skulle köra om lastbilen som låg framför. När jag precis börjat köra om ser jag plötsligt en volvo kasta sig ut i min fil (över heldragen linje alltså) i syfte att köra om ett gäng bilar. För att undvika en frontalkrock fick jag slänga mig på bromsen och försöka trycka in min bil bakom lastbilen igen. Och volvon, till synes oberörd gjorde sin livsfarliga omkörning. My God vad rädd jag blev!

Det hela passar ganska bra in på min spaning. Under vintern har jag iakttagit att nästan samtliga bilar som gjort farliga omkörningar, som kört på tok för fort när sikten varit obefintlig eller vägbanan glashal har varit volvo-bilar och i vissa fall nyare Audisar. Blir man stursk av att köra volvo? Tror man att man är odödlig? Att man köpt sig en livförsäkring i form av bra krockskydd så att det inte längre spelar någon roll vilken hastighet man har eller vilka risker man tar. Jag tror att det är så.

När det gäller hastighet så tror Mattias också att han är odödlig. Han kör nästan alltid i tappa-körkortet-hastigheter, trots mina protester. Men han gör aldrig galna omkörningar eller annat sånt tokigt i vart fall. Som jag vet. Tror att fler skulle behöva vara med om incidenter, inte så allvarliga, men tillräckligt för att inse att man faktiskt inte är odödlig. Herregud, vi åker runt i konservburkar som knycklas ihop som ingenting om något händer! När jag krockade (blev påkörd) var det i ganska låg hastighet men ändå blev bucklorna större än jag anat.

Jaja, anyway. Känner mig fortsatt hängig och lite instabil. Är ledig över helgen i alla fall vilket ska bli skönt.