Ett par extraljus senare

Hemma. Allt är som det var när jag for. Typ nästan exakt. Har hunnit packa upp, gosa stirriga katter och laga mat. Och vad mer? Hm, jo, krocka bilen. Fast det var ju inte jag den här gången. Någon var lite stressad och sen när han hämtade mig och det var ganska mycket trafik ute. När vi skulle svänga av för att åka och handla hade vi lite för hög fart, varpå jag insåg ett par sekunder innan det faktiskt hände, att vi skulle fara in i bilen framför som just fick bromsa för ytterligare en bil framför den. Och det gjorde vi. Inte så fort visserligen men tillräckligt. Det var ganska halt. Det gick bra med bilen framför och de som var i medan min bil inte längre har några extraljus. Det som är kvar av dem sitter fasttryckt i kofångaren, eller nåt.

Aldrig har jag väl fått anstränga mig så hårt för att kväva ett "I told you so". För sanningen är att han gärna kör lite hetsigt och gör snabba inbromsningar, speciellt i stadstrafik. Men varje gång jag sagt nåt om det tidigare har jag halvironiskt fått tillbaka frågan "Vem av oss har krockat egentligen?" (fyi: jag, men jag var inte vållande). Nu kan han inte säga det längre.

Men alla mår bra, något sårad stolthet kanske, men i övrigt inget skadat som inte går att ersätta. Och det är ju huvudsaken.