Bland det första jag läste när jag vaknade imorse var en ledare i expressen om kvinnors bristande konsumtion av p-piller. Det senaste i raden av inlägg i bakvattnet av den allt mer omdiskuterade aborträtten.
Det som slår mig är att Karin Olsson redan i rubriken slår fast att olika upplevelser av p-piller är skitsnack och att "skitsnacket" hindrar eller skrämmer andra kvinnor från att äta p-piller och att det då i sin tur skulle leda till oro och aborter. Jag kan ärligt säga att de allra flesta av de jag känner som ätit p-piller har nån gång talat om oönskade bieffekter av olika slag och grad, så att det skulle vara skitsnack att de finns är ett märkligt påstående. Det intressanta är att Karin Olsson i slutet säger sig inte vilja skuldbelägga kvinnor, när det till viss del är vad hon gör i artikeln. Lite biverkningar har ju ingen dött av, eller?
Att p-pillerna gjorde intåg på den medicinska arenan var självklart att se som ett led i en kvinnlig frigörelse, men frågan är hur länge vi ska behöva fortsätta att vara så jäkla tacksamma för det? Hur mycket får friheten lov att kosta? Istället borde vi fråga oss, tycker jag, varför det hänt så lite i utvecklingen av p-piller sedan dess att de kom. För att de är så revolutionerande att de, olikt andra mediciner, inte behöver utvecklas till det bättre eller ersättas av nya metoder? Nej min gissning är en helt annan.
I och med p-pillren har man inte bara gett kvinnor en möjlighet/frihet att bestämma själva över sin reproduktion utan samtidigt ålagt kvinnor en väldigt stor del av ansvaret för det samma. Kvinnor i fertil ålder som inte vill ha barn förväntas äta p-piller utan att ställa några som helst krav eller ifrågasätta det faktum att de faktiskt manipulerar med kroppens hormoner, vilket kan ge upphov till biverkningar.
I jämställdhetens namn finns det forskare som arbetat med att försöka ta fram en liknande produkt för män. Precis som man på RFSU säger har det varit en fars av femårsperioder. Jag tror att det sas vara på gång "inom fem år" redan då jag först kom i kontakt med p-piller i tonåren. I slutet av förra året läste jag en liten notis i en tidning om att det nu äntligen fanns en färdig produkt. En produkt som till och med hade färre och mer sällan förekommande biverkningar. Problemet, precis som det noteras i ovan nämnda artikel, var att man inte bedömde att det fanns en marknad. Män vill inte, menar man. Nu vet jag att det inte gäller alla män, men tydligen alldeles för många för att man ska se det som lönt att lansera produkten man arbetat så länge med.
Män vill inte, och varför skulle de? Varför skulle de vilja ta den "sexuella friheten" ifrån kvinnor som så gärna äter p-piller?
Nej, titta istället på nya alternativ. För alternativen till p-piller eller hormonmanipulering i allmänhet är idag få. Jag tycker att det är ett friskhetstecken om kvinnor inte längre går med på att acceptera biverkningar och jag hoppas att det på sikt kan tvinga fram mer forskningsanslag och nya lösningar.
Det som slår mig är att Karin Olsson redan i rubriken slår fast att olika upplevelser av p-piller är skitsnack och att "skitsnacket" hindrar eller skrämmer andra kvinnor från att äta p-piller och att det då i sin tur skulle leda till oro och aborter. Jag kan ärligt säga att de allra flesta av de jag känner som ätit p-piller har nån gång talat om oönskade bieffekter av olika slag och grad, så att det skulle vara skitsnack att de finns är ett märkligt påstående. Det intressanta är att Karin Olsson i slutet säger sig inte vilja skuldbelägga kvinnor, när det till viss del är vad hon gör i artikeln. Lite biverkningar har ju ingen dött av, eller?
Att p-pillerna gjorde intåg på den medicinska arenan var självklart att se som ett led i en kvinnlig frigörelse, men frågan är hur länge vi ska behöva fortsätta att vara så jäkla tacksamma för det? Hur mycket får friheten lov att kosta? Istället borde vi fråga oss, tycker jag, varför det hänt så lite i utvecklingen av p-piller sedan dess att de kom. För att de är så revolutionerande att de, olikt andra mediciner, inte behöver utvecklas till det bättre eller ersättas av nya metoder? Nej min gissning är en helt annan.
I och med p-pillren har man inte bara gett kvinnor en möjlighet/frihet att bestämma själva över sin reproduktion utan samtidigt ålagt kvinnor en väldigt stor del av ansvaret för det samma. Kvinnor i fertil ålder som inte vill ha barn förväntas äta p-piller utan att ställa några som helst krav eller ifrågasätta det faktum att de faktiskt manipulerar med kroppens hormoner, vilket kan ge upphov till biverkningar.
I jämställdhetens namn finns det forskare som arbetat med att försöka ta fram en liknande produkt för män. Precis som man på RFSU säger har det varit en fars av femårsperioder. Jag tror att det sas vara på gång "inom fem år" redan då jag först kom i kontakt med p-piller i tonåren. I slutet av förra året läste jag en liten notis i en tidning om att det nu äntligen fanns en färdig produkt. En produkt som till och med hade färre och mer sällan förekommande biverkningar. Problemet, precis som det noteras i ovan nämnda artikel, var att man inte bedömde att det fanns en marknad. Män vill inte, menar man. Nu vet jag att det inte gäller alla män, men tydligen alldeles för många för att man ska se det som lönt att lansera produkten man arbetat så länge med.
Män vill inte, och varför skulle de? Varför skulle de vilja ta den "sexuella friheten" ifrån kvinnor som så gärna äter p-piller?
Nej, titta istället på nya alternativ. För alternativen till p-piller eller hormonmanipulering i allmänhet är idag få. Jag tycker att det är ett friskhetstecken om kvinnor inte längre går med på att acceptera biverkningar och jag hoppas att det på sikt kan tvinga fram mer forskningsanslag och nya lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar