Det är ju trots allt rätt sällan man öppnar posten med en grimas och högt för sig själv ger utlopp för ett lågt men långdraget "nääää"! Idag var dock en sån dag. Jag har blivit inbjuden till klassåterträff med min högstadieklass.
Visst det finns väl de i gamla klassen som jag skulle kunna tänka mig att träffa igen, men jag vet inte om det här är rätta sättet. Dessutom hade vi väl en sån för fem år sen, vill jag minnas (och det var ju en upplevelse jag fortfarande kan le åt, jösses!). Visserligen med samtliga nior men ändå.
Ja, jag vet inte. Allvarligt, vad är väl klassåterträffar egentligen annat än nåt slags illa dolda tävlingar om vem som lyckats bäst i livet? För om de här människorna ville träffa mig så vet de ju ändå var jag finns, inte sant? Och bara tanken på att gå dit som typ den enda (iaf av de jag har lite koll på) som inte har barn och dessutom har ett sunkigt jobb och inte är gift, det lockar väl sådär. Om jag åtminstone vore självvalt eljest/outsider, men inte ens det är jag ju. Mest bara...ingenting (i brist på synonymer till misslyckad ;). Blä.
Visst det finns väl de i gamla klassen som jag skulle kunna tänka mig att träffa igen, men jag vet inte om det här är rätta sättet. Dessutom hade vi väl en sån för fem år sen, vill jag minnas (och det var ju en upplevelse jag fortfarande kan le åt, jösses!). Visserligen med samtliga nior men ändå.
Ja, jag vet inte. Allvarligt, vad är väl klassåterträffar egentligen annat än nåt slags illa dolda tävlingar om vem som lyckats bäst i livet? För om de här människorna ville träffa mig så vet de ju ändå var jag finns, inte sant? Och bara tanken på att gå dit som typ den enda (iaf av de jag har lite koll på) som inte har barn och dessutom har ett sunkigt jobb och inte är gift, det lockar väl sådär. Om jag åtminstone vore självvalt eljest/outsider, men inte ens det är jag ju. Mest bara...ingenting (i brist på synonymer till misslyckad ;). Blä.
4 kommentarer:
Exakt så kände jag när det var 10-årsjubileum. Då gick jag inte. Nu är det 25-årsjublieum i vår och jag längtar big time! Skall bli så kul! Undrar varför man ändrat uppfattning? Är det tidens tand? Har man liksom gått vidare?
Kanske du känner dig mer lyckad (eller rent av passerat sånt tänkande?) nu än för 15 år sen? Personligen kände jag att det var tveksamt ok att inte har kommit så långt inför 10-årsjubileumet, men inför 15 år känns det plötsligt inte längre okej. Bara ensamt och eländigt...
Jo så är det ju. Då kände jag mig fet efter att ha gått upp sju kilo i vikt. (Vägde som jag gör nu då jag känner mig smal efter att ha gått ner 34 kilo...) Då kände jag mig misslyckad över att bara jobba som väktare efter fyra år på universitetet och ett år i Frankrike.
Idag har man kommit förbi detta. Men det beror ju såklart på att man har kommit längre.
Låter som du behöver förändring! Eller vår.
Jag vet inte hur det var för dig för tio år sen men idag har du definitivt ingen anledning att inte vandra in med rak rygg!
Och jo, jag behöver förändring. Och vår. Det cirkulerar ganska mycket sånt i mitt huvud sedan ett tag. Jag vet inte, det kanske inte vore så farligt att åka, det är väl inte som att jag eg har något större att skämmas för direkt. Men samtidigt så kanske det inte vore det smartaste heller.
Varför detta påfund at all? =)
Skicka en kommentar