Film 5/09

Dags för lite filmbloggande igen kanske? Det går dåligt med projektet att försöka se så många nominerade som möjligt inför Oscargalan nästa söndag men jag har en vecka kvar på mig. Det ska gå.

Jag tänker börja med filmen jag skrev om på väg hem från Stockholm tidigare i veckan. Min ambition var att ändå se klart den, men jag tvivlar nu på att det kommer hända. Det är annars väldigt sällan jag ger upp en film. Böcker kan jag vara snabb på att ge upp, men inte film.
Filmen heter My Best Friend's Girl och inleds med att Dustin (Jason Biggs, American Pie etc) redan efter ett par få veckors dejtande verkar vara redo att gifta sig med Alexis (Kate Hudson) medan hon känner att det går för fort och snarare verkar vara redo att backa ur. Desperat vänder sig Dustin till sin kusin Tank (Dane Cook) som är känd för att hjälpa killar med liknande problem genom att gå på urusla dejter med tjejerna så att de ska inse vilka prinsar de egentligen har. Men Alexis reagerar inte som väntat på Tanks dejt och Tank i sin tur verkar få tycke för Alexis. Oväntat? Nej, inte särskilt. Dessutom lyckas man med konstverket att göra det så grymt tråkigt att jag känner mig totalt ointresserad inför vem som får vem eller inte. Klichéer, stereotyper och rollprestationer som går på rutin ger ingen känsla alls. Don't bother, 2/10.

Så till en komedi, Tropic Thunder. Som lyckades med konsttricket att överraska mig en del. Jag förväntade mig en traditionell Ben Stiller-film men fick ändå något ganska annorlunda. Kanske är det inblandningen av ena brodern Cohen bland författarna eller så har Stiller utvecklats sen sist. Filmen handlar iaf om ett gäng skådisar; en actionskådis på nedgång (Ben Stiller), en från fis-komediernas värld (Jack Black), en oscarbelönad galning som ständig söker nya (fysiska) utmaningar (Robert Downey Jr), en rappare med skådisdrömmar (med rap-namnet Alpa Chino...) och en total nykomling. Tillsammans ska de spela krigshjältar som på menige Ryan-vis räddade "Four Leaf", en sann krigshjälte som spelas av Nick Nolte. Problemet är att inspelningen inte går så bra och för att få skådespelarna att känna krigsallvaret körs de ut i djungeln i tron om att de fortfarande spelar in, men i själva verket hamnar de mitt i ett real-life knarkkrig.
Galet så det förslår, och så är också filmen. Bra skådespelarinsatser, annorlunda komedibas och faktiskt rolig humor gör filmen till en väldigt annorlunda Stiller-film. Ovanligt stor frånvaro från låga skämt som annars förknippas med Stiller (och Black, som dock inte går helt fri här heller) och lite djärva drag (vad sägs om en tonårig knarkkung eller en gränstänjande hollywoodskådis som opererar sig "svart"?) gör att jag nog gillar den här filmen. Visst, den spelar över i vanlig ordning och ibland känns det lite på gränsen, men överlag är det en film som överraskar och förtjänar lite cred. En stark 7/10 får det bli åtminstone.

Sen en film med "Umeå-koppling", om man så vill. Jag har sett Ping-Pongkingen en flerfaldigt prisbelönad och omskriven film av Obbola-födde Jens Jonsson. Den handlar om Rille, en fundersam kille på högstadiet som är bra på pingis (det enda stället där han tar makten är på fritisgårdens pingisrum), som är mobbad bl.a för sin övervikt men som har bra kontakt med sin lillebror, den desto mer populära Erik. Trots att de är bröder är de väldigt olika men ställer upp för varann och tycks gemensamt ställa sig lite mot sin mamma som försöker introducera en ny man i hushållet, Väg-Gunnar. På sportlovet kommer killarnas pappa på besök och när en familjehemlighet läcker ut blir det en del trubbel och känslostormar.
Trots att skådisarna är okända och historien utspelar sig i norrländsk glesbygd är det en ganska typisk svensk film, skulle jag vilja säga. Det cirkulerar kring människan, den lilla, udda människan, kring sociala problem och familjehemligheter. Ett drama som visserligen (tack och lov) är lättsammare gestaltat än de tunga svenska regissörerna brukar göra det men ändå följer den vanliga gången. Väldigt snyggt foto, men jag blir förvirrad av alla olika dialekter och pappan känns för mig lite för oklar och konstig. Helt okej, men känns inte så nytt. 6, möjligen 7/10.

Sist ut en söt film, som kanske inte heller är så annorlunda som jag förväntat mig, men som var trivsam att se; My Blueberry Nights. Mitt intressa väcktes kanske främst för att Norah Jones, en sångerska jag gillar mycket, gör debut i huvudrollen som Elizabeth.
Elizabeth kommer en sen kväll in på Jeremys (Jude Law) café efter att hon insett att hennes pojkvän träffat nån annan. Hon lämnar hans nycklar till Jeremy ifall pojkvännen skulle komma tillbaka dit. Men han kommer inte och Elizabeth blir en allt med frekvent besökare, som finner tillit i Jeremy. Plötsligt försvinner Elizabeth från stan och tar jobb på lite olika platser i USA. Hon skriver hela tiden till Jeremy om vad som händer utan att lämna adress så att han kan skriva tillbaka.
Filmen ändras ganska mycket i och med att Elizabeth ger sig av. Plötsligt uppkommer små historier om de människor hon möter på sin resa och relationen mellan Elizabeth och Jeremy blir sekundär. Jag gillar det, det känns lite nyskapande, men gör också att jag känner mig ovanligt mycket som åskådare, på nåt sätt. Filmen är betydligt stillsammare och betydligt mindre romantiskt drama än vad jag förväntat mig. Och det känns helt okej, men stillsamheten gör att något saknas. Trots allt helt klart sevärd en stilla kväll. Norah Jones debut ger mersmak. 7/10.