Film 10/09

Kanske ska fortsätta skriva film när jag ändå har huvudet i det. Kan börja med att åter konstatera att Emma Gray Munthe och jag inte riktigt har samma smak vad gäller film. Hon gillade vare sig Slumdog eller Milk lika mycket som jag gjorde. Men hennes recensioner är ändå alltid intressanta.

Mickey Rourke var ju som bekant favorittippad som årets manliga huvudroll till Oscargalan för sin roll i The Wrestler. Nu knep Sean Penn den för ovan nämnda Milk, och jag får säga att det var helt och hållet rättvist enligt mitt tycke.
The Wrestler kretsar kring Randy "The Ram" Robinson, en proffswrestler som börjar bli till åren och som numera knappt kan leva på sin tidigare storhet och mest hankar sig runt i mindre wrestling-sammanhang. När han så drabbas av en massiv hjärtinfarkt och nästan dör tvingas han värdera om sitt liv och sluta med wrestling. Han försöker då istället ordna upp sitt ganska ensamma privatliv; han söker upp sin vuxna dotter vars liv han inte haft någon aktiv roll i på länge, han försöker utveckla det vänskapsförhållande han haft sedan tidigare till strippan Cassidy/Pam (Marisa Tomei, grymt bra), han tar ett vanligt jobb bakom charken i den lokala affären etc. Frågan är om det är försent, om The Ram kan bli något annat än en wrestler.
Filmen är absolut bra och rollen som The Ram hade väl knappast kunnat göras av någon annan än Rourke. Det känns rent som att han var påtänkt när filmen skrevs. Den är snyggt berättad, Tomeis biroll som strippan som börjar bli lite för gammal för sitt yrke är en intressant parallell till Randys egen historia och den bisarra värld som wrestling ändå är i mina ögon gestaltas på ett ganska ärligt sätt. Det jag inte köper är framför allt relationen, eller Randys försök att återskapa en relation till sin dotter. Dotterns undertryckta längtan efter sin pappa gestaltas på ett lite för naivt sätt, anser jag. Själva storyn med en föredetting som försöker starta ett nytt liv har vi sett förut, men inte i den här miljön, och det lyfter filmen en del, men för mig blir det inte tillräckligt nyskapande för att nå hela vägen. Betyg 7/10.

Så till en film som jag vill minnas baseras på en teaterpjäs; Doubt (svensk titel: Tvivel). Och den gör skäl för sitt namn; bitvis vet man inte vad man ska tro. Filmen utspelar sig på 60-talet i en förändringarnas tid, på ett katolsk skola. Skolans elever, såväl som undervisande nunnesystrar, fogas i leden av en skräckinjagande rektor, Syster Aloysius (Meryl Streep) som tydligt börjar känna av att världen inte ser ut som den gjorde förr. Skolan har precis fått sin första svarta elev och president Kennedy har nyligen blivit mördad.
Men det är kring den svarta eleven, Donald Miller, som historien egentligen kommer att skapas. Han kallas under en lektion ner till Fader Flynn (Philip Seymour Hoffman) och när han kommer åter tycker klassläraren Syster James (Amy Adams) att pojken beter sig konstigt. När hon dessutom ser Fader Flynn lägga in en vit undertröja i Donalds skåp blir hon alltmer misstänksam. Hon berättar för rektorn att hon sett att Fader Flynn ägnar "mycket privat tid" år Donald, och Syster Aloysius är inte sen att dra slutsatser.
Filmen känns bitvis ganska mycket som en pjäs, men jag gillar det. Den cirkulerar kring ett allvarligt ämne som tycks vara lika aktuellt på 60-talet som det varit under 2000-talets början. Men trots det allvarliga ämnet finns en underliggande komik stundvis som verkligen lyfter filmen. Skådespelet är i toppklass och jag är inte förvånad över att samtliga ovan nämnda skådespelare samt Viola Davis (i en 2 minuter lång roll som Mrs Miller) var nominerade till varsin Oscar. Ingen vann visserligen, men nomineringarna var de värda, framför allt Hoffman som i stort sett alltid imponerar på mig. Amy Adams i stort sett ständigt förtvivlat uppspärrade, naiva ögon är också verkligen en lika stark som komisk del av prestationerna. Bitvis känns det som att man haft brittiska deckare á la Morse som förebild även om det såklart inte är samma sak, men jag trivs när jag ser den och slutet är obetalbart! En klar 8/10 i betyg.

En film som jag säkert tror att många på ytan tolkar som en traditionell rom-kom är Rachel Getting Married. Personligen var jag lite osäker på vad jag hade att vänta när jag såg den och jag gissar att titeln och omslaget säkert skrämmer bort flera som egentligen skulle uppskatta den.
Kym (Anne Hathaway) är den struliga dottern i den ganska trasiga familjen som kämpar för att hålla ihop. Hon kommer till sitt barndomshem från en (inte sin första) vistelse på rehab för sitt narkotikamissbruk lagom tills dess att hennes storasyster Rachel (Rosemarie DeWitt) ska gifta sig. I familjen finns förutom systern den ständigt oroliga pappan och hans nya fru, medan den omgifta mamman finns i bakgrunden i en mer extern roll, präglad av förnekelse. Man anar också redan från början att familjen tidigare haft ytterligare en medlem och att mycket av det mörker som de kämpar emot, finns att hitta i just det.
Sårade relationer, svårigheten att alltid känna kärlek för sin trasiga familj och oroliga förväntningar präglar filmen. Men det är inte en alltigenom dyster och mörk film. Det finns en del humor (även om den ibland fastnar lite i halsen) och en hel del ljus i relationerna vilket räddar filmen från att bli ett vältrande i tragik. Anne Hathaway visar att hon är så mycket bättre än de nästan billiga filmer hon så ofta tycks lockas till. Hennes tolkning av den så dubbla rollen som en missbrukande dotter har är väldigt bra och ärlig. Flera andra recensioner jag läst har retat sig på det "bohema" bröllopet som filmen på sätt och vis ändå samlas kring, men jag gillar verkligen att det inte är ett traditionellt superpampigt kyrkbröllop som det alltid annars är i amerikanska filmer. Låt vara att det är lite märkligt och tycks blanda alla möjliga kulturer och traditioner, men det är lite charmigt. Jag kan dock hålla med om att musiken ibland blir lite för mycket och enerverande. Betyget blir 8/10, (kanske något snällt).

Så till den stora Oscarvinnaren Slumdog Millionaire. Jag såg filmen helt utan förväntningar, jag visste inte ens vad den handlade om, vilket som vanligt var fördelaktigt. Filmens inleds med att visa hur Jamal Malik, en 18-åring från slummen, deltar i Indiens upplaga av Vem vill bli miljonär?, vilket han gjort så bra att han står inför den sista frågan. Programtiden tar slut och den sista frågan väntas inleda nästa avsnitt. Direkt efter programmet grips Jamal av polisen som under tortyrliknande former försöker få honom att uppge hur han har fuskat sig fram genom programmet. Till sist börjar Jamal berätta, fråga för fråga, hur han lärt sig det rätta svaret genom att bara leva och växa upp i den tuffa gatuvärld som är vardag för så många barn i Indien. Och hans berättelse blir sedan filmens kärna som inleds när Jamal och hans något äldre bror som små barn ser hur deras mamma dödas och de tvingas ut i en tillvaro där de måste klara sig själva. I historien finns även Latika; flickan som bitvis finns med bröderna under uppväxten och som Jamal riktar sin kärlek till.
Jag vet inte hur jag ska beskriva filmen, den är så väldigt mycket. Den är fartfylld precis på samma sätt som regissören Danny Boyles tidigare mästerverk Trainspotting är, där finns samma mörka humor, nakna personporträtt och snurriga, nästan osannolika historia. Jamal, hans bror och Latika spelas av totalt tre olika skådespelare var och varje barn gör en bra insats. Indien skildras på ett inte alltför smickrande men ganska ärligt sätt, vilket Boyle fått utstå en del indisk kritik för. Det kan man förstå, inte minst med tanke på hur den indiska filmindustrin verkar vara uppbyggd (med filmer som ska inge hopp och drömmar), men jag tycker inte att det blir för sentimentalt. Skildringen är kärleksfull på ett sätt och faktiskt ganska hoppfull.
Filmen är underbar, jag känner mig nästan lycklig efter att ha sett den, och Boyles Oscar var välförtjänt. Nästan full pott (om inte full pott egentligen) 9/10.