Film 7/09

Lite mer film då. Dessutom ytterligare två väldigt bra filmer.

Jag har, lite motvilligt faktiskt, sett Changeling. Filmer av den typen (drama, 20-tal, big american hollywood-movie) brukar inte locka mig, men i mitt projekt att försöka se så många Oscarnominerade filmer som möjligt slängde jag mig in i den. Och ångrar det inte.
Christine Collins (Angelina Jolie) är en ensamstående medelklass-mamma i 20-talets LA som lever tillsammans med sin son Walter i ett hyfsat lugnt område. En dag när hon kommer hem från jobbet finns inte längre Walter där och ett intensivt sökande startar. Så efter några månader av olidlig oro hör polisen av sig och berättar att de hittat Walter och att hon kan komma och möta honom på stationen. Polisen, som efter korrumption och misslyckade brottsbekämpningar inte längre står så högt i staden passar på att göra ett stort mediauppbåd av det lyckade sammanförandet. Problemet är bara att det inte är Walter som Christine möter på stationen utan en helt annan pojke, som dock säger sig vara Walter. Polisen ber henne hålla god min och menar att han nog bara har växt och att hon är förvirrad av alla känslor.
Efter detta möte startar en märklig (men verklighetsbaserad!) serie av rent horribla konstigheter där Christine dels försöker att få människor omkring henne att förstå att pojken som kommit hem inte är Walter och samtidigt få polisen att söka efter den riktige sonen.
Att filmen är verklighetsbaserad gör den säkert bättre i mina ögon. Jag är inte säker på att jag skulle köpt historien om den inte varit sann helt enkelt. Så bisarrt är det stundvis. Christine Collins var en häpnadsväckande stark kvinna som blev utsatt för en massa konstigheter när allt hon ville var att få hem sin son. Angelina Jolie gör en stark rollprestation, ibland påminns jag dessutom om en tidigare stark roll hon gjort, i Girl, Interrupted från 1999. Kritiken mot Jolie brukar oftast bestå i att hon är vacker, rik, idkar välgörenhet och är gift med snyggingen Brad Pitt. Bortanför allt det där är hon en stor skådis med mycket på sitt register, anser jag. Att det är Clint Eastwood som gjort filmen känns ganska tydligt; den påminner en hel del om tex Mystic River (också en bra film). Betyg 8/10.

En annan nominerad film är The Reader av Stephen Daldry (Billy Elliott, Timmarna). Större delen av filmen utspelar sig efter andra världskriget i Tyskland (det tog en liten stund innan jag slutat reta mig på att alla pratade engelska med tysk brytning), men filmens handling hoppar ibland fram 40 år i tiden för att till sist helt handla om sent 80- och 90-tal. Kate Winslet spelar Hanna Schmitz, en ensamstående kvinna i 25-årsåldern som en dag hittar en sjuk 15-årig pojke vid sin port. Hon hjälper honom och ser till att han kommer hem. Pojken, Michael (tyska David Kross) kommer tillbaka efter sitt tillfrisknande för att tacka kvinnan för hjälpen och under det korta mötet hinner nyfikna känslor skapas. Det blir inledningen till en hemlig romans mellan de två. Hanna är till synes stel och lite hård i sitt sätt medan Michael är en romantiker som helt faller för den äldre kvinnan. Han läser romaner högt för henne, vilket tycks få Hanna att mjukna lite i sitt sätt. En dag är hon borta, utflyttad från lägenheten och Michael får sitt hjärta krossat.
Några år senare får vi se Michael som juriststudent. Av en slump träffar han då åter på kvinnan som han som 15-åring hade en sommarromans med. Men läget är inte direkt enkelt då deras respektive roller plötsligt är helt annorlunda.
Spontant, om vi talar Oscar, så tycker jag nog att Winslet gör en starkare roll sammantaget i Revolutionary Road, men därmed inte sagt att hon inte gör det bra i den här också. Som ung Hanna är hon briljant, något svagare som den åldrade kvinnan.
Det här är en stark film, av en helt annorlunda natur än RR, fortfarande med komplexa känslor som grund, men i en annan miljö och med en mer komplex historia. Filmen håller en stark linje rakt igenom och jag är som klistrad redan från början. Enda svaga partiet är just sista kvarten där det blir lite splittrat och Daldry försöker reda ut precis varje tråd. Det är lite synd. USA-scenen hade helt kunnat kapas för min del. Ralph Fiennes, en vanligtvis stark skådis som gör rollen som den vuxna Michael, känns kanske lite rutinmässig men över lag är det bra insatser. Framför allt berör själva historien och jag blir oerhört intresserad av Hanna Schmitz som person även om det eg är Michael som är huvudpersonen. Hennes självbiografi (om hon inte varit fiktiv) hade jag direkt kastat mig över om den funnits. Jag blev så intresserad av hennes bakgrund och tankar. Hade filmen varit helt på tyska hade jag antagligen gett den full pott. Nu blir det en svag 9/10.