Internationella kvinnodagen idag. Och ja, jag tycker nog att den fortfarande behövs. Även om jag inte är helt nöjd med att jag kommit fram till det. Men om fokus blir rätt och om vi kan bredda tänket om så bara en dag om året så kanske vi iaf kan öppna ögonen på några fler. Det jag kan bli lite less på är att bra negativa exempel och fakta lyfts fram. Ingen pratar om framsteg, om goda exempel eller liknande. Och det behövs också. Det är en tunn linje mellan det som rapporteras på sina håll och på att göra kvinnor till offer.
Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.
Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.
Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.
Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.
Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.
Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar