Sveriges nationaldag

Sveriges nationaldag brukar väl inte direkt få så mycket uppmärksamhet från mitt håll. Inte så att jag inte är glad över landet jag bor i, tvärtom, men har kanske alltid tyckt det varit konstigt att fira. Eller? Jag vet inte säkert. Det är väl känslan av tillfällighet att jag faktiskt lever här, framför allt är född här. Det hade ju inte behövt vara så.

I en tid av terror, eller i vart fall ny variant av terror (jag minns ju IRA, ETA osv från min uppväxts kvällstidningar) så funderar jag ändå över det. Jag känner mig relativt trygg som jag lever, just vad gäller sådant, och jag blir arg över att det är just tryggheten som attackeras. Att det dessutom späds på av media så pass. Inte så att det ska tystas ner, men kanske inte heller dras på som det vore en en fiktiv aktion eller såpa.

Inför resan i sommar finns en viss oro. Det är så svårt att förutse, det skapar oro, precis som det är tänkt förstås. Och lika lite som jag inte vill "spela med" genom att stanna hemma, lika lite vill jag bli en siffra i terrorstatistiken förstås. Men det finns självklart med i bakhuvudet att något kan hända. 

Jag vet inte hur, men jag hoppas att det här också, likt mina minnen från IRA och ETA, blir en period i historien snart. Det är nog en av mina starkaste, om än inte den starkaste önskan den här nationaldagen. 

Och så är jag lite, men bara lite, besviken att jag inte såg till att äta en nationalbakelse idag... Hur goda ser de inte ut?

Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

Dataspelare kan rädda världen?

Kom hem och slog mig ner framför Kunskapskanalen i brist på ork för annat och fastnade totalt för TED-talk med Jane McGonigal. Hon är spelutvecklare och jobbar just nu på Institute for the Future, där hon utvecklar dataspel som syftar till att öka medvetande och hitta kreativa spelare som kan komma med lösningar på hur vi t.ex kan leva utan olja. Hennes TED-talk, Gaming can make a better world, var riktigt intressant. Helt klart 20 minuter av din tid:

(TED-talk är väl kanske inte en okänd företeelse längre, men helt klart en intressant form av fortbildning. Det är väldigt lätt att fastna för ämnen man inte trodde man var intresserad av.

Världen andas ut, eller?

Och Bin Laden är död. Jag läste det imorse men tänkte att jag kanske inte riktigt var vaken så jag iddes inte kommentera det då. Men så tycks det vara. Jakten är över, eller? Är vi säkra nu? Är det slut på röntgenapparater i flygkontrollen? Får jag ta med mig min vattenflaska ombord på planet nu? Pretty please? Antagligen inte.

Och vad hände med internationell rätt? Mänskliga rättigheter borde omfatta även de som misstänks ha kränkt dem. Hur det än är anser jag att det skulle varit en internationell domstol som dömt Bin Laden. Precis som med Saddam Hussein är det en snabb död som föredras, och jag undrar lite varför. Vad är faran med att ställa dessa personer till rätta för de dåd de misstänks för?

Svårkommenterat

Helgens jobbnätter är förbi och jag börjar sakta komma tillbaka till verkligheten igen. Lite tråkig verklighet bara, när jag läser om vad som händer nere vid Gaza. Tragiskt och eländigt, vad mer kan man säga? Det har pågått alldeles för länge, det finns vuxna människor som vuxit upp i konflikten och aldrig sett något annat. Vad ska det göra med människorna? Vad gör det för framtiden?

Jag är inte klar nog i huvudet för att kommentera eländet så mycket mera, det finns andra som gör det så mycket bättre (och då räknar jag definitivt inte in Wykman som måste ha tagit pris i dumhet och bristande taktkänsla).

Nattliga funderingar

Ikväll har jag sett lite nyhetsrapporteringar från jordbävningskatastrofen och det är verkligen svårt att värja sig. Reportrarna är märkbart tagna och hela situationen är svår att få grepp om. Om uppgifterna stämmer att hjälpen bara når de områden där FN-folket bodde och jobbade och att de fattigare områdena helt lämnats åt sitt öde...ja vad ska man säga? Inte så att man är förvånad men jag gissar att alla som skänkt pengar inte tänkt att det skulle bli så. Själv har jag bara kunnat ge en mycket liten summa, men det är alltid något. Ge det du kan!

Samtidigt försöker människor i väst (framför allt) lägga fram idéer om att det skulle vara nån form av "Guds straff", det finns republikaner som hävdar att insamlingar i USA är nån slags kupp för att Obama i själva verket vill ge mer pengar åt afroamerikaner osv. Helt galna idéer som man inte förstår hur de ens kan få utrymme. Eller så är det så att de lyfts för att de är så galna. Men på sina håll verkar det som att människor "av betydelse och med utbildning" faktiskt tror på sånt här. Ja, jag vet inte. Ibland är det nästan så att jag hoppas att hela idén med synd och dess bestraffning ska existera. Vad förvånade de skulle bli när de inser vad det faktiskt innebär att göra gott.

För eller emot släckning - tappar vi kärnfrågan?

Jag vill minnas att jag även förra året då Earth Hour inföll, var på möte i Sthlm. Jag vill också minnas att uppmärksamheten om aktionen var förhållandevis lågmäld. I år däremot, talas det om det överallt nästan. Företag är inblandade och gör sin röst hörd, inte minst i Umeå där det största elbolaget stänger ner ett helt kvarter.

Personligen har jag nog aldrig direkt ifrågasatt aktionen. Den är symbolisk framför allt, så effekten är rent energimässigt inget att hurra över, men just att det får människor att fundera över sin egen energiförbrukning tilltalar mig. Men de senaste dagarna har jag läst allt fler skeptiska åsikter som fått mig att fundera något vidare. VK:s ledarblogg anser tex att mörkersymboliken är olycklig, att miljöengagemang borde ha mer positiva symboler än släckta kvarter och på ett sätt kan jag väl hålla med. Samtidigt så symboliserar nödvändigtvis inte släckta eldrivna lampor något negativt för mig personligen. Det finns en trivsamhet i det "fattiga" ljuset också. Dessutom är jag inte så säker på att alla aktioner för en bättre värld alltid måste vara så hysteriskt positiva. Visst; människor tilltalas säkert mer av höstljusinstallationer än mörkläggning, men samtidigt är inte miljöfrågan "all fun and games" heller.

Inte heller Johanna Nylander gillar idén med Earth Hour, men av den anledningen att det är en "klick - fixat"-kampanj. Och jag kan hålla med även där, delvis. samtidigt finns det något bra i enkelheten som sagt om det kan få människor att fundera om så en liten stund.

Så ni ser; en direkt uppmaning att släcka eller att hålla ljuset tänt kan jag inte ge. Frågan är om det är sunt att snubbla vid för eller emot-diskussionen, om inte det, om något, tenderar att ta fokus från kärnfrågan.