En mördares sista önskan?

Känns lite konstigt att bilder med den poserande finska mördaren tapetseras över alla tidningar just nu och att filmen med dito material promotas överallt. Känns lite som att det var just det han ville uppnå? Posera som död martyr likt nån actiongangster? Klart att syftet med att lägga ut filmen var att den skulle finnas där efteråt. Och man tycks uppfylla samtliga hans önskningar.

Samtidigt finns rubriker som "Det kan hända var som helst" med antydningar om att det kan ske på vilken svensk skola som helst, vilket antagligen skrämmer en massa barn som läser nyheterna (precis som rubrikerna "jorden går under imorgon" gjorde för ett par veckor sedan). Lite brutalt, kan jag tycka, även det säkert är sant.

Skyldig

Såg att tingsrätten beslutat att "tyskan" är skyldig till de hemska brotten i Arboga. Inte helt oväntat kanske, det var nog min gissning. Efter att ha läst det mesta av förundersökningen har jag förvisso (och det helt utan juridisk skolning naturligtvis) svårt att se hur man kan döma henne, men det gjorde man med Christer Pettersson i tingsrätten med, så... För lika svagt ser det ut i mina ögon faktiskt. Jag har väldigt svårt att se att hon kommer att dömas av hovrätten, jag skulle nog nästan bli förvånad om så skedde utan ett erkännande eller nya uppgifter. Och frias hon där har hon antagligen ett hyfsat stort skadestånd att hämta. Inte minst efter det att kvällspressen nu slängt ut både bilder och namn på henne.

Därmed inte sagt att jag tror att hon är oskyldig naturligtvis. Men det är inte samma sak som att ställa någon utom rimligt tvivel. Och det har jag väldigt svårt att se att man kan göra. Förhoppningen är såklart att, om det nu är hon, mer kommer fram inför överklagandet som gör en fällande dom övertygande.

Om allting vore så enkelt..

För att fortsätta på temat om barn som kränks är detta en tänkvärd kolumn i SvD. Samma resonemang, att "nu är det tryggt och lugnt eftersom Anders Eklund är fast" har vi Umeå kunnat se och höra här och var efter Hagamannens gripande. Man tror att nu är det lugnt, han är fast. När det skrivits om andra utomhusvåldtäkter i lokalmedia har jag flera gånger läst kommentarer som "jag trodde det var över" som om Niklas Lindgren vore den enda i sitt slag. Och då glömmer man, precis som med kränkta barn, de som inte syns i media, det som inte sker i ljuset av främmande människor.

Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd för att bli överfallen eller för att ens barn ska bli mördade när de är ute och leker. Rädsla är kontrollerande, och istället borde vi försöka ta makten över rädslan. Jag menar att vi måste se detta våld i ett struktursammanhang och inte heller blunda för det som sker med barn och kvinnor bakom fördragna gardiner. Det är sagt så många gånger, men det tycks inte hjälpa. Kanske skulle det vara för tungt att inse att det som vi ser som den tryggaste institutionen i hela samhället; familjen, inte är så trygg och säker som vi önskar. Inte för alla. Jag hörde att i så få fall som 1 procent av alla barnamord, är gärningsmannen okänd för barnet. Det tål att tänkas på.

För att säga något positivt i sammanhanget så tycker jag mig ha kunnat urskildra en viss ökning den senare tiden i vår lokala press av små notiser om våldsbrott som skett dolt av en lägenhets- eller husdörr, och det är bra. Det medverkar till att synliggöra problemet.

När upplösningen kom tog hoppet slut

Media antog rätt den här gången, med gärningsmannen i Dalarna. (Jag vill ändå hävda att vissa mediers journalistik är på gränsen till vad som borde vara rimligt, så länge en människa inte är mer än svagt misstänkt. Men, det är en oviktig diskussion just idag.)

I alla fall så tycks det här fallet med den lilla tjejen ta många människor hårt, och det inklusive mig. Visst känns det som så onödigt?

Jag har läst kommentarer på flera ställen som gör gällande att mamman släppt flickan för lättvindigt. Men man kan inte skydda sig mot sånt här, det är min bestämda åsikt. Mindre än en procent av sådana här brott görs av en för offret helt okänd gärningsman. Så hur ska vi skydda oss? Vi kan inte låsa in våra barn. Jag vill minnas att jag var ännu yngre än Engla när jag for på grusvägarna kring mitt hem på min cykel. Jag var ensam hemma efter skolan stundvis redan i tidig ålder och spatserade runt markerna och i skogen intill det hus där jag bodde i den åldern. Och så ska det väl vara? Om något tycker jag flickans mamma haft väldigt bra koll på henne hela cykelvägen. Hon visste på en gång när det var något fel. Ja, tragiskt som tusan iaf. Men skönt att det löste sig. Jag tror att polisen har fotografen som köpte och provade sin kamera precis vid rätt tillfälle att tacka för en hel del. Jag är inte övertygad om att de hade tagit mannen annars. Han hade ju undgått tidigare, trots tips och annat. Det hade mycket väl kunnat bli ett nytt "Helén-mord" som legat många år innan upplösning.

Mord världen över

Bedrövlig dag. Människor, däribland små barn, mördas för just ingenting. Kanske för att ingen tagit saker på allvar, vad vet jag. Men det verkar i vart fall som att två barn och ev även deras mamma blivit siffror i statistiken över döda som en konsekvens av mäns våld mot kvinnor. Ja, jag vet inte. Tragiskt, något så hemskt. Det finns inga ord.

Tragiskt också att världen ser på när människor slås ihjäl i Tibet av den regim som vi, omvärlden snart tacksamt och med stor kommersialism ska besöka för att världens elitsportare ska få springa på deras arena. Hörde på en sandlådedebatt i radio imorse mellan Staffan Holm och liberal ungdoms Frida Johansson Metso. Hon gick på som en aggressiv terrier och han svarade med att kasta sand tillbaka. Totalt meningslöst för båda, skulle jag gissa. Båda framstod som hyfsat naiva, tycker jag.

Kärnfamiljen, den heliga zonen

Men är det inte konstigt vilka rabalder det försvunna brittiska barnet i Portugal orsakar även i Sverige? Finns det inte nog med nyheter? Igen; självklart är det hemskt det som skett, men visst känns det som att man tappat perspektiven lite när detta återkommande är toppnyheten på kvällspressens websiter? Det känns lurt, helt enkelt.

Nej, man behöver inte läsa det och jag gör det inte heller för det mesta. Men idag tror jag det mest intressanta steget togs i debatten (?) i och med Marie Söderqvists krönika. Hon tar sig an själva skuldbilden av en förälder som uttrycker sig trött om sitt barn; att det tycks användas som bevisföring mot föräldrarna (mamman) att de tyckt det varit jobbigt till och från med barnen. Hallå, de har tre små barn, vem skulle inte vara trött?

Som jag kanske uttryckt tidigare här så hyser jag en väldig respekt för småbarnsföräldrar som tycks ha en outgrundlig ork och förmåga att inte behöva sova eller ha tid för sig själv. Men självklart finns det en gräns för alla.
Däremot tror jag nog inte, barnlös som jag dock är, att jag skulle ge mig på att lämna barnen ensamma sovande i en lägenhet på en turistort medan jag tog ett glas vin på en krog alldeles bredvid. Där går nog min gräns. Men det måste ju inte per definition betyda att man mördat sitt barn. Och varför, varför är det mamman som är den naturliga boven i dramat? Varför ifrågasätter ingen varför inte pappan var på hotellrummet?

Men igen, att inte få säga att det är jobbigt, tycka att ens barn är jobbiga tror jag skulle få förödande konsekvenser. Då skulle en massa småbarnsföräldrar troligen gå runt med skuldkänslor över att det faktiskt är så de känner, men inte få lov att uttrycka det eftersom allt ska vara så gulligt, njutbart och frid och fröjd så snart barn är inblandade. Vad händer när de känslorna blir för övermäktiga?

En liten koppling ser jag faktiskt till mitt jobb. Hur förlösande var det inte första gången jag vågade yppa något "olämpligt" om en boende som slagits och allmänt härjat runt hela nattpasset jag jobbat och till svar fick att "så känner vi nog alla då och då, även om vi är få som vågar säga det" av en kollega på morgonen? Att få veta att jag inte var ensam om att inte bara tycka att dessa människor har det jobbigt, att det är en tragisk sjukdom de lider av etc utan även faktiskt få tycka att de är en pain in the ass var väldigt befriande och gjorde nog att jag fick mer ork och kunde släppa den känslan för då.
Men även på jobbet finns det de som hävdar att det inte är lov att ens tänka så. Min chef hävdar att jag aldrig får tappa tålamodet, men jag tror att det är ganska mänskligt att göra det ibland, att få höja rösten och säga att nu är det nog. Och ibland funkar det faktiskt. Det betyder inte att man direkt går till överdrift, begår övergrepp eller på något sätt måste förnedra eller kränka någon. Lika lite som betyder att mamman har mördat sin dotter.