Om allting vore så enkelt..

För att fortsätta på temat om barn som kränks är detta en tänkvärd kolumn i SvD. Samma resonemang, att "nu är det tryggt och lugnt eftersom Anders Eklund är fast" har vi Umeå kunnat se och höra här och var efter Hagamannens gripande. Man tror att nu är det lugnt, han är fast. När det skrivits om andra utomhusvåldtäkter i lokalmedia har jag flera gånger läst kommentarer som "jag trodde det var över" som om Niklas Lindgren vore den enda i sitt slag. Och då glömmer man, precis som med kränkta barn, de som inte syns i media, det som inte sker i ljuset av främmande människor.

Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd för att bli överfallen eller för att ens barn ska bli mördade när de är ute och leker. Rädsla är kontrollerande, och istället borde vi försöka ta makten över rädslan. Jag menar att vi måste se detta våld i ett struktursammanhang och inte heller blunda för det som sker med barn och kvinnor bakom fördragna gardiner. Det är sagt så många gånger, men det tycks inte hjälpa. Kanske skulle det vara för tungt att inse att det som vi ser som den tryggaste institutionen i hela samhället; familjen, inte är så trygg och säker som vi önskar. Inte för alla. Jag hörde att i så få fall som 1 procent av alla barnamord, är gärningsmannen okänd för barnet. Det tål att tänkas på.

För att säga något positivt i sammanhanget så tycker jag mig ha kunnat urskildra en viss ökning den senare tiden i vår lokala press av små notiser om våldsbrott som skett dolt av en lägenhets- eller husdörr, och det är bra. Det medverkar till att synliggöra problemet.