Som väntat kommer nu diskussioner från olika håll både vad gäller upprättandet av ett mer omfattande DNA-register och om namnpubliceringar av misstänkta. Båda gör mig som bekant ganska oroad. Inte minst det senare. Vilket samhälle är det vi vill ha? Vad utgår vi ifrån när vi säger ja till en sådan sak? Att ingen av oss "vanliga, oskyldiga" någonsin skulle kunna hamna i fel sammanhang och målas ut som något förfärligt, få hela vår tillvaro förstörd, vår familj stalkad av media etc? Det händer bara skyldiga, eller? Och om det ändå skulle ske så delar vi ut lite skadestånd så blir allt bra igen, right?
Det är Stig Hadenius som skrivit en debattartikel i ämnet på Dagens nyheter och som får blandat mottagande.
För det första tror jag vi ska vara försiktiga med att påstå att ett uthängande av det slaget skulle verka avskräckande för sex- och våldsbrottslingar. Samma debatt förs vad gäller dödsstraffet, att det skulle verka avskräckande, men att det skulle ha en sådan effekt vet jag inte om någon faktiskt lyckats påvisa. För det handlar inte om det, eller hur? Det är troligen inte det som florerar i den kriminelles huvud vid tiden före ett brott av det här slaget begås. Jag tvivlar starkt på det. Och är det medias uppgift att verka avskräckande i vårt samhälle verkligen?
För det andra ser jag med skräck på vad nästa steg blir. Ska vi till slut, precis som i USA, börja sätta skyltar på hus där dömda bor? Ska de åka runt i en bil som det står "sexoffender" på? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det den rätta vägen verkligen? Jag tror personligen inte det alls.
För det tredje vet jag inte om det är media som med sitt vinstintresse och hunger efter scoop ska vara de som avgör när en misstänkt (eller enbart tipsad, enligt Hadenius) person ska namnges. Hur lätt är det inte att man gör en chansning? Och vad får den chansningen för konsekvenser? Jag vet inte om vi ska ersätta polisens arbete med någon slags offentlig avrättning av människor i media innan de ens fått chans att få sin sak rättsligt prövad.
För det fjärde använder Hadenius ett argument till som jag ställer mig mycket frågande till. Han menar att om media inte omskriver människor som "42-åringen" utan istället deras faktiska namn så blir journalistiken mindre slapp eftersom de då måste passa sig för vad de skriver. Huh? Ska inte det vara ledstjärna oavsett om du skriver om en namngiven person eller inte? Ska vi skylla det moraliska förfallet inom media på att de inte namnger misstänkta människor och därmed inte känner ett publicistiskt ansvar?
Utöver dessa argument kommer såklart ett av de viktigaste som jag inledde med; vad händer om den namngivna personen bara är en person som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle? Vilka krav ska vi ha innan vi publicerar namn? Personligen anser jag att man ska ha erkänt alternativt blivit dömd för brottet. Det må vara bakåtsträvande och gammalmodigt, men jag tycker att en av de viktigaste principerna i vårt samhälle ska vara att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och man dömts inom rättsväsendet. Inte i media. Förbättra och effektivisera polisarbetet istället för att försöka förflytta makten därifrån.
Det är Stig Hadenius som skrivit en debattartikel i ämnet på Dagens nyheter och som får blandat mottagande.
För det första tror jag vi ska vara försiktiga med att påstå att ett uthängande av det slaget skulle verka avskräckande för sex- och våldsbrottslingar. Samma debatt förs vad gäller dödsstraffet, att det skulle verka avskräckande, men att det skulle ha en sådan effekt vet jag inte om någon faktiskt lyckats påvisa. För det handlar inte om det, eller hur? Det är troligen inte det som florerar i den kriminelles huvud vid tiden före ett brott av det här slaget begås. Jag tvivlar starkt på det. Och är det medias uppgift att verka avskräckande i vårt samhälle verkligen?
För det andra ser jag med skräck på vad nästa steg blir. Ska vi till slut, precis som i USA, börja sätta skyltar på hus där dömda bor? Ska de åka runt i en bil som det står "sexoffender" på? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det den rätta vägen verkligen? Jag tror personligen inte det alls.
För det tredje vet jag inte om det är media som med sitt vinstintresse och hunger efter scoop ska vara de som avgör när en misstänkt (eller enbart tipsad, enligt Hadenius) person ska namnges. Hur lätt är det inte att man gör en chansning? Och vad får den chansningen för konsekvenser? Jag vet inte om vi ska ersätta polisens arbete med någon slags offentlig avrättning av människor i media innan de ens fått chans att få sin sak rättsligt prövad.
För det fjärde använder Hadenius ett argument till som jag ställer mig mycket frågande till. Han menar att om media inte omskriver människor som "42-åringen" utan istället deras faktiska namn så blir journalistiken mindre slapp eftersom de då måste passa sig för vad de skriver. Huh? Ska inte det vara ledstjärna oavsett om du skriver om en namngiven person eller inte? Ska vi skylla det moraliska förfallet inom media på att de inte namnger misstänkta människor och därmed inte känner ett publicistiskt ansvar?
Utöver dessa argument kommer såklart ett av de viktigaste som jag inledde med; vad händer om den namngivna personen bara är en person som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle? Vilka krav ska vi ha innan vi publicerar namn? Personligen anser jag att man ska ha erkänt alternativt blivit dömd för brottet. Det må vara bakåtsträvande och gammalmodigt, men jag tycker att en av de viktigaste principerna i vårt samhälle ska vara att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och man dömts inom rättsväsendet. Inte i media. Förbättra och effektivisera polisarbetet istället för att försöka förflytta makten därifrån.
2 kommentarer:
Du är klok som en bok, Sara. :)
Jag har iaf mina ljusa stunder :)
Det läskiga är kanske att det på svd står att "allmänheten" håller med honom. Vilken allmänhet? Inte jag i vart fall. Kanske samma allmänhet som läser Hänt extra möjligen...
Skicka en kommentar