Men är det inte konstigt vilka rabalder det försvunna brittiska barnet i Portugal orsakar även i Sverige? Finns det inte nog med nyheter? Igen; självklart är det hemskt det som skett, men visst känns det som att man tappat perspektiven lite när detta återkommande är toppnyheten på kvällspressens websiter? Det känns lurt, helt enkelt.
Nej, man behöver inte läsa det och jag gör det inte heller för det mesta. Men idag tror jag det mest intressanta steget togs i debatten (?) i och med Marie Söderqvists krönika. Hon tar sig an själva skuldbilden av en förälder som uttrycker sig trött om sitt barn; att det tycks användas som bevisföring mot föräldrarna (mamman) att de tyckt det varit jobbigt till och från med barnen. Hallå, de har tre små barn, vem skulle inte vara trött?
Som jag kanske uttryckt tidigare här så hyser jag en väldig respekt för småbarnsföräldrar som tycks ha en outgrundlig ork och förmåga att inte behöva sova eller ha tid för sig själv. Men självklart finns det en gräns för alla.
Däremot tror jag nog inte, barnlös som jag dock är, att jag skulle ge mig på att lämna barnen ensamma sovande i en lägenhet på en turistort medan jag tog ett glas vin på en krog alldeles bredvid. Där går nog min gräns. Men det måste ju inte per definition betyda att man mördat sitt barn. Och varför, varför är det mamman som är den naturliga boven i dramat? Varför ifrågasätter ingen varför inte pappan var på hotellrummet?
Men igen, att inte få säga att det är jobbigt, tycka att ens barn är jobbiga tror jag skulle få förödande konsekvenser. Då skulle en massa småbarnsföräldrar troligen gå runt med skuldkänslor över att det faktiskt är så de känner, men inte få lov att uttrycka det eftersom allt ska vara så gulligt, njutbart och frid och fröjd så snart barn är inblandade. Vad händer när de känslorna blir för övermäktiga?
En liten koppling ser jag faktiskt till mitt jobb. Hur förlösande var det inte första gången jag vågade yppa något "olämpligt" om en boende som slagits och allmänt härjat runt hela nattpasset jag jobbat och till svar fick att "så känner vi nog alla då och då, även om vi är få som vågar säga det" av en kollega på morgonen? Att få veta att jag inte var ensam om att inte bara tycka att dessa människor har det jobbigt, att det är en tragisk sjukdom de lider av etc utan även faktiskt få tycka att de är en pain in the ass var väldigt befriande och gjorde nog att jag fick mer ork och kunde släppa den känslan för då.
Men även på jobbet finns det de som hävdar att det inte är lov att ens tänka så. Min chef hävdar att jag aldrig får tappa tålamodet, men jag tror att det är ganska mänskligt att göra det ibland, att få höja rösten och säga att nu är det nog. Och ibland funkar det faktiskt. Det betyder inte att man direkt går till överdrift, begår övergrepp eller på något sätt måste förnedra eller kränka någon. Lika lite som betyder att mamman har mördat sin dotter.
Nej, man behöver inte läsa det och jag gör det inte heller för det mesta. Men idag tror jag det mest intressanta steget togs i debatten (?) i och med Marie Söderqvists krönika. Hon tar sig an själva skuldbilden av en förälder som uttrycker sig trött om sitt barn; att det tycks användas som bevisföring mot föräldrarna (mamman) att de tyckt det varit jobbigt till och från med barnen. Hallå, de har tre små barn, vem skulle inte vara trött?
Som jag kanske uttryckt tidigare här så hyser jag en väldig respekt för småbarnsföräldrar som tycks ha en outgrundlig ork och förmåga att inte behöva sova eller ha tid för sig själv. Men självklart finns det en gräns för alla.
Däremot tror jag nog inte, barnlös som jag dock är, att jag skulle ge mig på att lämna barnen ensamma sovande i en lägenhet på en turistort medan jag tog ett glas vin på en krog alldeles bredvid. Där går nog min gräns. Men det måste ju inte per definition betyda att man mördat sitt barn. Och varför, varför är det mamman som är den naturliga boven i dramat? Varför ifrågasätter ingen varför inte pappan var på hotellrummet?
Men igen, att inte få säga att det är jobbigt, tycka att ens barn är jobbiga tror jag skulle få förödande konsekvenser. Då skulle en massa småbarnsföräldrar troligen gå runt med skuldkänslor över att det faktiskt är så de känner, men inte få lov att uttrycka det eftersom allt ska vara så gulligt, njutbart och frid och fröjd så snart barn är inblandade. Vad händer när de känslorna blir för övermäktiga?
En liten koppling ser jag faktiskt till mitt jobb. Hur förlösande var det inte första gången jag vågade yppa något "olämpligt" om en boende som slagits och allmänt härjat runt hela nattpasset jag jobbat och till svar fick att "så känner vi nog alla då och då, även om vi är få som vågar säga det" av en kollega på morgonen? Att få veta att jag inte var ensam om att inte bara tycka att dessa människor har det jobbigt, att det är en tragisk sjukdom de lider av etc utan även faktiskt få tycka att de är en pain in the ass var väldigt befriande och gjorde nog att jag fick mer ork och kunde släppa den känslan för då.
Men även på jobbet finns det de som hävdar att det inte är lov att ens tänka så. Min chef hävdar att jag aldrig får tappa tålamodet, men jag tror att det är ganska mänskligt att göra det ibland, att få höja rösten och säga att nu är det nog. Och ibland funkar det faktiskt. Det betyder inte att man direkt går till överdrift, begår övergrepp eller på något sätt måste förnedra eller kränka någon. Lika lite som betyder att mamman har mördat sin dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar