Jag har som bekant börja plugga igen. Hur det kommer att gå är väl en sak, men det är hittills väldigt intressant av flera orsaker, och jag känner verkligen att jag vill hinna slutföra den här kursen.
Det var dock ett tag sedan jag befann mig i student-situationen och till en början kände jag mig lite som en alien. Mestadels är det programstudenter som läser den här kursen, sedan finns det några som går inom ramen för kompetenshöjning på sitt arbete, ett par arbetslösa intresserade och så jag. Det är väl fyra år sedan jag var student senast och det känns som att det är mycket som skiljer nu. Jag går in med ett helt nytt perspektiv; jag har reell arbetslivserfarenhet nu som ger mig ett väldigt stort tolkningsutrymme, och många möjligheter att dra paralleller med organisationer jag befunnit mig i. Jag har också tuffat på mig än mer i mina kunskaper kring feminism och tyckte mig nästan vara en observatör i praktisk feminism under föreläsningarna. Mycket intressant.
Vår föreläsare och kursansvariga lärare är kvinna, sociolog och har doktorerat i attityder till kvinnor som förvärvsarbetare. Vid ett flertal gånger då hon talade om ledarskap och organisationsutveckling nämnde hon exempel på hur olika förutsättningarna för kvinnor och män kan vara. Nästan varje gång var det någon som var tvungen att ställa en följdfråga. Det intressanta var att det alltid, verkligen alltid var en av killarna som gjorde det. Vid något tillfälle när hon nämnde ett annat exempel som inte var kopplat till kön kom kommentaren: "Men det hade väl inte med att göra att hon var kvinna?". "Eh, nej det sa jag inte." Som att kvinnliga ledare bara kan nämnas i de fall där man vill lyfta en skillnad mellan kvinnor och män. Hänger ni med?
Andra dagen kom också en desperat önskan i klassrummet fram: "Men finns det inte forskning som visar att kvinnor är sämre chefer än män!?". Om man bortser från det oförskämda i att häva ur sig en sådan sak inför en ledarskapskurs med drygt 20 kvinnor, så fann jag det intressant att uttalandet nästan lät som en önskan. För om det inte är så, att kvinnor är sämre chefer än män, då måste det ju innebära att världen är ganska orättvis? Det skulle innebära att en hel del män blivit chefer enbart för att de är män och inte för att de besitter en medfödd biologisk förmåga som de på pappret lika kompetenta kvinnorna som sökte samma tjänst inte föddes med. Huga så hemskt.
Jag gillade lärarens svar: "Nej, men det finns en rad olika studier som visar på att människor tror det."
Det är också intressant att se att det fortfarande är så att i en klass på kanske 30 studenter där 4-5 stycken är män, är det till 90 procent männen som som talar, ställer frågor och kommenterar. Det var också män som halvsprang fram till läraren och skulle hjälpa henne hitta en volymknapp på datorn (ingen lyckades..) men en gissning är att fler kvinnor i rummet än jag satt och tänkte "kolla i kontrollpanelen under ljud kanske?". Hihi. Ja, humor. Och nej, jag tog inte initiativet att hjälpa till jag heller. Det var långt mycket mer intressant att sitta längst bak till höger och observera allt som pågick i klassrummet.
Det var dock ett tag sedan jag befann mig i student-situationen och till en början kände jag mig lite som en alien. Mestadels är det programstudenter som läser den här kursen, sedan finns det några som går inom ramen för kompetenshöjning på sitt arbete, ett par arbetslösa intresserade och så jag. Det är väl fyra år sedan jag var student senast och det känns som att det är mycket som skiljer nu. Jag går in med ett helt nytt perspektiv; jag har reell arbetslivserfarenhet nu som ger mig ett väldigt stort tolkningsutrymme, och många möjligheter att dra paralleller med organisationer jag befunnit mig i. Jag har också tuffat på mig än mer i mina kunskaper kring feminism och tyckte mig nästan vara en observatör i praktisk feminism under föreläsningarna. Mycket intressant.
Vår föreläsare och kursansvariga lärare är kvinna, sociolog och har doktorerat i attityder till kvinnor som förvärvsarbetare. Vid ett flertal gånger då hon talade om ledarskap och organisationsutveckling nämnde hon exempel på hur olika förutsättningarna för kvinnor och män kan vara. Nästan varje gång var det någon som var tvungen att ställa en följdfråga. Det intressanta var att det alltid, verkligen alltid var en av killarna som gjorde det. Vid något tillfälle när hon nämnde ett annat exempel som inte var kopplat till kön kom kommentaren: "Men det hade väl inte med att göra att hon var kvinna?". "Eh, nej det sa jag inte." Som att kvinnliga ledare bara kan nämnas i de fall där man vill lyfta en skillnad mellan kvinnor och män. Hänger ni med?
Andra dagen kom också en desperat önskan i klassrummet fram: "Men finns det inte forskning som visar att kvinnor är sämre chefer än män!?". Om man bortser från det oförskämda i att häva ur sig en sådan sak inför en ledarskapskurs med drygt 20 kvinnor, så fann jag det intressant att uttalandet nästan lät som en önskan. För om det inte är så, att kvinnor är sämre chefer än män, då måste det ju innebära att världen är ganska orättvis? Det skulle innebära att en hel del män blivit chefer enbart för att de är män och inte för att de besitter en medfödd biologisk förmåga som de på pappret lika kompetenta kvinnorna som sökte samma tjänst inte föddes med. Huga så hemskt.
Jag gillade lärarens svar: "Nej, men det finns en rad olika studier som visar på att människor tror det."
Det är också intressant att se att det fortfarande är så att i en klass på kanske 30 studenter där 4-5 stycken är män, är det till 90 procent männen som som talar, ställer frågor och kommenterar. Det var också män som halvsprang fram till läraren och skulle hjälpa henne hitta en volymknapp på datorn (ingen lyckades..) men en gissning är att fler kvinnor i rummet än jag satt och tänkte "kolla i kontrollpanelen under ljud kanske?". Hihi. Ja, humor. Och nej, jag tog inte initiativet att hjälpa till jag heller. Det var långt mycket mer intressant att sitta längst bak till höger och observera allt som pågick i klassrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar