Tråkig film om Hagamannen

Så har då den lite omstridda filmatiseringen av "Hagamannen" visats på tv. Jag hade lite flyt och hade kvällsfikamatning och "fotompyssling" med ett par boende i dagrummet där tv:n stod på så jag kunde se merparten av programmet i vart fall. Och jag vet inte men var det inte bland det sämre man sett typ någonsin?

Precis som jag förutspådde så bidrog inte filmen på något vis till någon ökad förståelse eller insyn i vare sig brottsoffren, gärningsmannen eller anhörigas situation. Snarare var det väl en timmes gestaltning av ångest (?) över att ha blivit påkommen. Oerhört ointressant, skulle jag vilja säga. Dessutom med stelare dialog och manus än någon Beck-film jag sett och vad var det där med bilden av ett snöfritt Umeå i januari och ett X2000 utanför Lindgrens hus? Hade filmarna ens besökt Umeå?

Sekundärt såklart, men när inte själva handlingen gav något började jag helt enkelt störa mig på det övriga omkring också. Ja, jag vet inte men jag hade helt klart klarat mig utan den här väldigt tråkiga iscensättningen av Niklas Lindgrens sista dagar i frihet.

Det luddiga "allmänintresset"

Vid frukostbordet imorse diskuterades filmen om Hagamannen som visas på Svt på söndag. Tydligen har Lindgrens sambo protesterat och jag kan verkligen förstå varför. Men precis som AMO är jag kluven i frågan.

Diskussionen imorse landade i nåt resonemang om vad som faktiskt leder till nån nytta och vad som är positivt med det sk "allmänintresset". En jämförelse med filmen (och boken) om Lasermannen kom upp, men där var vi rörande överens om att Lasermannen själv egentligen var sekundär; det är samhällsskildringen som är nyckeln och det viktiga i den återberättelsen. Den säger mer om brottet än bilden av gärningsmannen. Finns det något motsvarande i historien om Hagamannen? Kanske att våldtäktsmän inte ser ut eller lever på ett visst sätt utan faktiskt kan vara till synes skötsamma småbarnsfäder. Men det vet vi kanske nu utan filmen?

En VK-bloggare skriver att omgivningen kan "behöva få veta vad som gör att en människa blir våldtäktsman". Men jag tvivlar starkt på att filmen kommer att ge oss den informationen. För vem vet? Filmer av det där slaget ger oss sällan svaren. Snarare känner jag att just den här mer riskerar att bli en förlängd kvällspressartikel. Men visst, också jag känner ett visst intresse.

Lasermannen hade inga barn. Lindgrens två barn försöker leva sitt liv så normalt som det går efter en sån här sak. Går allmänintresset före deras väl? Samtidigt är det inte Svt som bär skulden för deras börda, det gör Niklas Lindgren. Men ja, svårt.

Den 777:e mannen

Jo, jag måste berätta om boken jag läst ut. Inte historiens mest välskrivna, men ämnet var intressant nog för att jag mer eller mindre skulle sträckläsa den. Lite kul att faktiskt få sträckläsa, jag brukar ha svårt för det då jag oftast måste läsa om en massa eftersom jag på nåt sätt har en inbygd tappa-tråden-funktion i min hjärna. Men är det luftig text, enkelt skrivet och inte så mycket omständigheter att hålla reda på, då funkar det till och med för en sån som mig.

Jag har iaf läst Den 777:e mannen, en av de böcker som skrivits om den så kallade Hagamannen som våldförde sig på kvinnor mellan 98-05 i Umeå.

Det är som sagt en enkelt skriven bok, lite av reportageform. På många ställen känns det lite som att jag läser en halvbillig kvällspressartikel och känslorna författarna vill förmedla är stundtals nästan skrivna på näsan på läsaren. Lite trist, tycker jag nog. På flera ställen var det väldigt tydligt hur man på kvällspressmanér presenterade stämningen i omgivningen. När de första skospåren hade säkrats och man hade konstaterat att våldtäktsmannen hade ovanligt små fötter så beskriver tex författarna detta som ett stort genombrott för polisen. De berättar att polisen tom uppmanar skoaffärerna att vara uppmärksamma på män med små fötter, lite för att visa att man gjorde allt man kunde.
Lite senare i boken beskriver de istället hur Umeå till viss del blev ett angiverisamhälle (inte riktigt, men ni förstår) där polisen fick in mängder med tips på namngivna män från allmänheten. De skriver att kunder i skoaffärer ringer in om misstänkta medkunder med små skor. "Andra gånger är det till och med expediten som hör av sig". Ja men var det inte det som polisen bett om för 20 sidor sedan?

Liknande inslag i boken gör att den känns lite billig. Som att man gripit tillfället att få ihop en bok som många skulle läsa pga dess högaktuella ämne. När epilogen skrivs är inte ens domslutet i hovrätten klart.

Men, även om boken försöker skapa en stämning när det egentligen inte behövs, så är den intressant. Den ger väl svar på en del frågor, men långt ifrån alla. Snarare känner jag att den skapat fler hos mig. Inslagen av citat från förhören är intressanta, och det enda som egentligen skapar någon som helst bild av mannen i den obehagliga huvudrollen. Man aktar sig också från att använda pekpinnar, nästan lite för mycket. Jag får känslan av att man inte vågar kritisera åt något håll.

Otäckast är beskrivningarna av överfallen. De känns råa och blev som bekant allt råare med tiden. Annars är det en iaf halvdan beskrivning över det polisiära läget (även andra brottsutredningar än den kring Hagamannen nämns) i Umeå under de 8 år som överfallen skedde. Läsvärd för ämnet som sagt.