Rabarberkompetens på CV:t lär inte göra nån skillnad

Mina ev läsare tycks inte vara så "chatty" alt saknar samtliga gröna fingrar. Iaf så bestämde jag mig för att lösningen på rabarber-problemet fick bli att helt enkelt klä in den gigantiska krukan i en svart sopsäck och låta den bo på balkongen resten av vintern. Om krukan går sönder så är det väl så, men det borde den inte göra om det inte kommer in nån fukt, tänker jag. Bara rabarbern överlever nu så är jag nöjd.

I övrigt anstränger jag mig hårt för att inte skriva ett deprimerande inlägg om hur värdelös jag tycks vara på arbetsmarknaden. Säkert 90 procent av alla arbetsgivare jag sökt jobb hos i år har struntat i att skicka nej-tack-brev i någon form, men efter att nu ha fått ett par på en vecka känner jag att det kanske är lika bra när de inte gör det. Självförtroendet är i botten för tillfället och jag ser just nu bara dåliga alternativ. Skräp. I need some serious cheering up.

Jobbjakten har inte semester

Som vanligt om somrarna är det lite skralt med utlysta tjänster. Men tydligen ska man akta sig för uppdatera söksidorna alltför sällan. I helgen hittade jag turligt nog en jobbannons med kort datum på, för ett jobb jag vill vill vill vill ha. Och igår skickade jag iväg en ansökan. Håll en tumme för mig, ok?

Uppdatering

Nu har jag varit sådär ovanligt tyst igen. Men det har varit stökiga nätter på jobbet så jag har varit mer eller mindre manglad när jag kommit hem. Och stöket tycks kunna hålla i sig. Små förändringar kan innebära mycket på mitt jobb. Nu tisslas och tasslas det om andra förändringar också, i organisationen och i vad för slags boende som ska erbjudas så jag gissar att vi inte sett de sista varslen än. Ett nytt jobb står verkligen högst på önskelistan för min del, men jag har ingen lust att förlora det jag har innan den önskan uppfyllts.

Nu ska duscha bort heminevrin-stanken jag har på armarna och sen tokdäcka i sängen och sova djupt och länge. Trots att jag ska vaka av. Jag är verkligen mör i kroppen. Drygt 50 timmars nattjobb på en vecka sätter sina spår. Ikväll är det planerat after work med Anna och Ulrika. Jag hoppas att jag orkar leverera så pass. Vi får se. Det vore hemskt trevligt.

Att söka jobb

Eftermiddag har det blivit och jag har inte fått ändan ur att skriva den där ansökan som måste skickas idag. Vet inte vad det är, men det tar alltid emot lika mycket. Inte så att jag inte vill ha ett nytt jobb utan mer som att jag får lite prestationsångest, blandat med känslan att jag skriver för någon annans papperstugg. Stunden innan jag får klart ansökan och tiden ett par veckor efter, innan det i bästa fall kommer ett "nej tack"-brev är helt klart det sämsta med hela processen. Då känns det inte kul.

Och jo, jag låter pessimistisk och kanske inte alls så som man bör låta när man söker jobb, men efter snart fem år på ett "tillfälligt" jobb är det kanske svårt att låta bli ibland. Självklart gör jag allt för att inte låta uppgivenheten synas i ansökan, men att samtidigt tillåta mig känna så emellanåt är också ganska viktigt.

Efter finanskrisens inledning blev det i det närmaste tomt på jobbannonser, men nu börjar de så sakta komma tillbaka igen. Det har varit en ganska lång stund utan intressanta jobb (kanske därför det känns lite extra spänt att göra den här) men så fann jag två-tre stycken före helgen som jag tänker söka. Ganska olika jobb och ganska långt ifrån de jobb jag sökte för fem år sen, men fortfarande jobb som skulle kännas kul och utmanande. Jag längtar verkligen efter lite utmaning och utveckling på jobbfronten.

Jobbfunderingar

Torsdag och jag funderar lite över mitt jobb. Hade fått ett meddelande från min chef igår som ville erbjuda mig att jobba mer om jag vill efter januari nästa år. Spontant tänkt så vill jag ju det, mer pengar är inte fel och det är stressigt att alltid balansera på gränsen. Samtidigt så beror det lite på hur schemat blir, känner jag nu. Jag har sedan ett par månader redan gått upp lite i tjänst och jobbar ungefär 75 procent natt nu. Tyvärr ligger det som är extra så till att jag numera aldrig får det som nattarbetare annars (iaf i kommunen) brukar ha som kallas långledigt. Tidigare har jag haft det var tredje eller var sjätte (beroende på tjänstgöringsgrad) vecka och det är alltid välbehövt. Som det ser ut nu är jag aldrig ledig mer än fyra dagar och det är väl antagligen det som skapar problemen med dygnsrytmen som jag känt av ett tag. Dessutom blir man ju grymt osocial av att jobba natt och inte dela ledig tid med de man umgås med.

Så frågan är om jag vill gå upp i tjänst ännu mer. Vad jag förstår finns det numera en gräns (enl en förhandling med facket, tror jag) som säger att man inte bör/ska (?) jobba mer än 80 procent natt. Där är jag väldigt snart (en natt till på 3-veckorsschemat ger 84 procent, tror jag). Det märkliga med det påståendet är att om man inte av hälsoskäl och annat bör jobba mer än 80 procent natt, borde inte heltidsmåttet ändras till det då? Märkligt, tycker jag.

Ja, vi får väl se hur det blir. Helst skulle jag såklart vilja ha ett helt annat jobb, utanför vården, dagtid med lediga helger och röda dagar och bättre lön. Men det lär väl inte hända nästa år heller, om man ska tro arbetsmarknadsläget rätt.

Funderingar kring uppsägningarna

Jag kanske borde vara glad att jag inte fick jobb på Volvo då jag sökte för ett drygt år sedan. Då hade jag mer än gärna följt min arbetskamrat som fick jobb där. Idag står hon med en uppsägning i sin hand. Inte lika kul. Jag hoppas att det löser sig för henne. Även om jag mer än gärna hade jobbat med henne igen så tror jag inte att hon vill komma tillbaka till sitt gamla jobb. Och jag kan förstå det. Jag tror inte att jag kommer försöka övertala henne heller när vi ses över en fika i helgen.

Sämst ser det såklart ut för de familjer där flera arbetar på samma arbetsplats. Jag minns att det var så för flera familjer när Saab och Electrolux la ner när jag var tonåring. Livsfarligt att jobba på samma arbetsplats, men vad gör man? Ibland finns det inte så många val. Speciellt inte om man bor på en liten ort med få arbetstillfällen. Umeå är ju ingen liten ort, men jag vet fler familjer där man i flera generationer har sin inkomst från Volvo. Det är bara att hoppas att krisen lägger sig snart. Konstigt nog tycker jag att man pratar ganska lite om Volvos egen roll i det hela.

Jobbångest, igen

I onsdagens ena lokaltidning (jo, jag ligger nästan alltid lite efter) berättas det att statsvetenskapliga institiutionen på Umeå universitet ska kicka 7 av sina totalt 22 lärare. Sju lektorer får gå. En knapp tredjedel av staben, alltså. Jag börjar än mer tvivla på Högskoleverkets rapport om att det snart ljusnar för statsvetare på jobbfronten. Efter det att studenterna börjar svika brukar det ta ytterligare några år innan det syns på arbetsmarknaden i form av ökade jobbtillfällen.

Så, vad ska man läsa då? Vad ska jag utbilda mig till? Helst något som går fort och som jag kan göra bredvid mitt jobb och alla tusen uppdrag. Jag är så less på att känna mig så icke-framgångsrik, samtidigt som det känns som att alla andra människor runt omkring bara lyckas hela tiden (vilket såklart är sant...).

Höll på att dåna, by the way, när jag fick veta att ingångslönen (för vuxna) på McDonalds är högre än vad jag har i lön nu, efter flera års arbete. Känns ju bra.