Film 33/09: Brustna Omfamningar

Det blev Los Abrazos Rotos (Brustna Omfamningar) till sist. Vet inte vad jag ska säga om den, det var helt klart en bra film, men så vidare värst lyrisk kände jag mig kanske inte efteråt.

I kort handlar det om en skådespelerska, Ḿagdalena (Penélope Cruz) och hennes förhållande till regissören Mateo, samt den mäktiga man, Ernesto (José Luis Gómez) som Magdalena lever med. Historien pendlar mellan nutid då Mateo försöker utveckla sitt regisserande trots att han blivit blind, samt 14 år tillbaka i tiden då Magdalena fick prova på skådespeleriet i en av Mateos filmer.

Jag gillar det spanska, älskar språket och Penélope Cruz likaså (även om hon kändes lite på rutin), men kanske är jag ingen Almodóvar-typ trots allt. Jag vet inte. Jag har stängt av Allt Om Min Mamma (visst är det den med tjurfäktningsgrejen?) och gett Dålig Uppfostran ett mellanbetyg.

Och mellanbetyg blir det nog även för Brustna Omfamningar. Jag tycker den saknar lite fart, jag väntade liksom på något som aldrig kom, oklart vad. Skådespekeriet är godkänt, den prestation som sticker ut är Blanca Portillos tolkning av Judith, som hon gör väldigt bra. Rubén Ochandianos (som ser väldigt mycket ut som Christian Slater) biroll Ray X är också väldigt bra.

Men, lite ljummen film för min smak. 7/10, trots allt.

Ingen film är värd plågan

Jag blev till en början nöjd då jag insåg att jag fått alla i säng på jobbet före elva på kvällen, då jag visste att Almodovars Tala med henne skulle visas vid den tiden på Svt. (Det var självklart inte så att jag la i säng dem tidigare pga detta, ifall nån nu trodde det.) Jag såg inte alldeles i början men när jag tryckte på tv:n hamnade jag mitt i en tjurfäktning som fick mig så illa till mods att jag blev som handlingsförlamad. Djurplågeri som kultur, läskigt. Jag trodde iaf att det skulle vara över med den scenen men när det återkom en stund senare blev jag aldrig så glad över att det började larma på avdelningen. Resten av filmen var jag upptagen med jobbet och lika glad för det var jag. Men besviken, jag har velat se den filmen länge.

Film 14/09

Om jag skulle ge mig på några av de filmer jag sett sista tiden. Lite filmtips att använda när vårsolen gått ner för dagen kanske?

Först ut något som jag normalt sett har ganska låga förväntningar på; en amerikansk skräckis. Det som lockade mig att ändå se The Strangers var kanske att Liv Tyler spelar en av huvudrollerna (tillsammans med Scott Speedman, kanske mest känd från Felicity-serien) och hon brukar ju sällan välja ett dåligt manus. Som vanligt drar jag mig dessutom åt filmer som hävdar att de baseras på en sann historia, vilket denna gör. Egentligen är det nog mer ärligt att säga att The Strangers tillhör terrorgenren än skräckditon. Den påminner en hel del om Funny Games tex.
Handlingen i korthet; Kristen (Tyler) och James (Speedman) kommer efter en fest hem till James föräldrars stuga som de lånat över helgen. James plan att fria till Kristen har gått om intet och istället har nån slags relationskris uppstått. James far iväg med bilen en stund och lämnar Kristen ensam. Då börjar märkliga saker hända och personer med underliga masker uppenbara sig.
Bitvis är den lite småläskig, det får jag erkänna. Den är i vart fall betydligt bättre gjord än jag förväntade mig. Skådespelarinsatserna är godkända men jag måste opponera mig mot den ganska stereotypa rollfördelning som paret får i filmen där Kristen blir den maniskt skrikande personen medan James ska rädda dagen. Lite trist och inte särskilt nyskapande. Sen att den dessutom uppfyller många av de där logiska vurporna man som tittare alltid stör sig på (dela på sig, springa åt helt ologiskt håll etc) det får man väl köpa. Det märkliga med den här filmen är att den känns klar redan efter 70 minuter. Filmen hade varit så mycket bättre om även regissören insett det och inte malt på i 20 minuter till. Väldigt synd. Men fullt godkänd iallafall; betyg 6/10.

Sen till en helt annan typ av film, som verkligen gick rakt in i mitt bisarra filmhjärta; I'm a Cyborg, but That's OK. En koreansk film av samma regissör (Chan-Wook Park) som gjort revenge-triologin (Oldboy etc) som jag länge planerat att se. Jag förstår dock att "Cyborg" inte är det minsta lik Parks tidigare mer våldsamma filmer. Det är en skruvad, varm och alldeles underbar film som jag nästan ständigt sitter och småfnittrar till.
En flicka, Young-goon hamnar på mentalsjukhus efter ett självmordsförsök (?). Hon tror att hon är en cyborg som kan tala med maskiner så snart hon har sin mormors (som i sin tur trodde att hon var en mus...) löständer på sig. På sjukhuset äter hon inte alls, vilket bekymrar personalen. Men så träffar hon Il-sun, en pojke i en skum kaninmask som tror sig kunna ta människors själar, och han gör det till sin uppgift att komma på ett sätt att få Young-goon att börja äta igen.
Inte riktigt en sådan handling man är van vid kanske? Men det spelar ingen roll, jag köper hela grejen och sugs verkligen in i det. Karaktärerna görs på ett ypperligt sätt, filmen är kanske den vackraste jag sätt med färger som inte liknar något jag sett tidigare. Det skruvade och överraskande sättet som filmen på traditionellt koreansk manéer tar sig fram är svårt att värja sig emot. Möjligen att även denna var något lång; under ett par minuter mot slutet började jag undra vart filmen skulle ta vägen, men det gick snart över. Nästintill fullpott, 9/10 måste det bli. Se se se!

Sen såg jag alldeles häromdagen (men väldigt uppstyckat tyvärr) Pedro Almodóvars La Mala Educatión från 2004. En ganska skum film som inte gav någon riktig klarhet förrän just mot slutet. Åter fick jag se killen som har något märkligt speciellt (inte minst läppar som säkert majoriteten av Hollywoods aktriser skulle döda för); Gael García Bernal (Mammuth, Babel m.fl) i en av huvudrollerna.
Två pojkar, Ignatio och Enrique, bor på en sträng katolsk skola på 60-talet. Där träffar de Fader Manolo som kommer att få en viss betydelse i pojkarnas liv. De kommer ifrån varandra men så en dag i början av 80-talet knackar det på hos den numera framgångsrika filmaren Enrique och en man som påminner och hävdar sig vara Ignatio (men som nu är skådespelare och kallar sig Ángel) står utanför. Med sig har han ett manus till en berättelse baserad på de två numera vuxna männens barndom. Tillsammans möter de igen Fader Manolo och dessa möten får en betydelse av liv och död för de inblandade.
Jag är ingen van Almodóvar-tittare men har länge varit nyfiken på hans filmer. Jag tror inte att denna är den mest lättsmälta av de han har gjort och av döma av betygen inte heller hans bästa. Men den har verkligen något särskilt. Den cirkulerar kring könsidentiteter, barndomsminnen och längtan efter kärlek och uppmärksamhet. Men den är lite för snurrig för att jag ska greppa vad den egentligen vill säga och hur handlingen hänger ihop förrän filmen nästan är slut. Och det är lite för sent för en film som är över 100 minuter lång. Men någonting har den som jag inte kan sätta fingret på. Och det är mer än en iögonfallande Gael García Bernal. Betyg 6/10.