Death by books

Har just kommit upp från universitetsbibliotekets källarmagasin med famnen full av fynd. Magasinet har motordrivna hyllor som man flyttar med en knapptryckning. Tänkte en stund på skräckfilmscenariot att klämmas ihjäl mellan två hyllor av magasinerade böcker i en källare innan jag såg att de var utrustade med en golvsensor och nödstopp. Stor besvikelse.

Film 40/09; Drag Me to Hell

Sam Raimi är regissören som gjort sig ett namn mycket med hjälp av sin film Evil Dead från -81 (som han nu dessutom gör en nyinspelning av). För den senare publiken är han kanske mest känd för sin regi av raden av Spiderman-filmer (nr 4 på intåg). Med Drag Me to Hell är han dock nästan tillbaka i samma genre som med Evil Dead; skräckkomedi.

Christine (Alison Lohman) jobbar på låneavdelningen på en bank och väntar på en trolig befodran när en gammal kvinna, Mrs Ganush (Lorna River) kliver in och ber om anstånd på sitt förfallna huslån då hon blivit sjuk och fått det dåligt ställt. För att visa sin chef att hon kan ta obekväma beslut nekar Christine Mrs Ganush anstånd med lånet varpå damen ställer sig på knä vid Christines fötter och ber och förståelse. Christine blir obekväm och kallar på vakter som leder den gamla damen ut. Arg över den förnedrande behandlingen kastar damen en förbannelse över Christine och lovar att rollerna snart ska vara ombytta.
Strax följer en rad av olika plågsamma, oförklarliga och övernaturliga händelser och ett medium berättar att Christine fått Lamia, en grym demon, efter sig som kommer att släpa henne till helvetet om tre dagar.

Lohman spelar i mitt tycke inte direkt övertygande och jag har svårt att fullt ut känna sympati för henne. Istället är det Lorna Rivers tolkning av Mrs Ganush som står för den mest lysande insatsen i filmens inledning. Justin Long spelar Christines pojkvän som inte alls tror på övernaturliga saker men som stöttar sin flickvän samtidigt som han försöker sälja in henne hos sina sura överklassföräldrar. Något som blir lite svårare med demonen med i bilden.

Drag Me to Hell är visserligen ganska rolig, men kanske mest äcklig med allt sitt "tantslem", geggiga löständer och annat blandat mysigt. Jag kan hålla med Fredrik Strage (som ger filmen toppbetyg) att Raimi verkligen lyckats skapa en magisk spänning av ett tygstycke vid ett par tillfällen i filmen, men utöver det är jag nog inte riktigt lika lyrisk. Troligen var mina förväntningar lite för högt satta innan jag såg filmen. Det blir helt enkelt för förutsebart och inkonsekvent för att jag ska kunna höja filmen över medelbetyg. Men visst, den har helt klart sin charm och är fullt sevärd; 6/10.

Bio or not bio?

Jag är fortfarande ganska sugen på att gå på bio. Upptäckte idag att de faktiskt fortfarande visar Coraline i stan. Men bara på helgerna och kl 15. Men kanske det kan bli ett söndagsnöje i brist på annat.

Drag Me to Hell har också fått bra betyg av både DN (5/5) och SvD (5/6). Skräckfilm med toppbetyg är ju inte så vanligt förekommande så det kan vara värt att spana in. Inte minst eftersom skaparen av Evil Dead (samt Spiderman-filmerna, förvisso) ligger bakom den.

Annars låter ju ett kostymdrama med Colin Firth och Kristin Scott Thomas på pappret som en lyckad idé men recensionerna säger annat om Easy Virtue (Små skandaler). Den får en trea av SvD men en etta (och blir kallad buskis) av DN. Nja. Oavsett är kostymdrama inte nödvändigt bäst på bio. Riktigt så hooked är jag inte, de passar bättre en regnig trist dag hemma i soffan.

Sen är det ju frågan om jag törs bege mig och se Antichrist på bio. Den låter onekligen rätt ångestframkallande och just ångest är jag sämre på. Å andra sidan; vill man att den ska ge ångest är väl biosalongen the place to be.

Tredje gången gillt för Abbass?

Andra intressanta premiärer är ju tex Granatäpplen och Myrra, en palestinsk film med Hiam Abbass i en av huvudrollerna. Nu har jag sett henne tvingas överge kärlek för höga ideal både i The Visitor och i Etz Limon (Citronlunden) så jag hoppas verkligen att hon "får till det" lite bättre den här gången. Jag skulle gissa att Granatäpplen och Myrra är en Folkets Bio-film som man kan se fram emot i Umeå om ett tag. Kring medelbetyg både av SvD och DN.

Sen måste jag väl nämna nästa i raden av amerikanska remakes som går upp på bio nu. The Uninvited, en omgjord variant av den koreanska skräckfilmen A Tale of Two Sisters (som jag recenserade i januari). Känns som vanligt inte så lovande, inte minst för att jag förutsätter att mystiken och den skumma gåtliknande som är så speciellt för just koreanska filmer går förlorat i en amerikansk variant. Recensionerna i SvD och DN bekräftar till stor del min tes. Trist, men inte någon ovanlig företeelse. Redan i beskrivningen av filmen avslöjar man mer än vad man förstår efter att ha sett halva den koreanska. Frågan är om samma sak kommer att ske med "Låt den rätte.."?

Svensk vampyrfilm slår i Japan?

På tal om film så verkar det som att Låt den Rätte.... har en Japanpremiär på gång. Ska bli väldigt intressant att se hur den tas emot där. Japan har ju varit något av ett skräckfäste vad gäller film ett tag. Det har rent gått inflation i japanska skräckfilmer och nivån har väl inte varit helt igenom hög direkt även om många varit väldigt bra(vilket man kanske inte kan säga om alla amerikanska remakes som gjorts...). Men det ska bli kul att se om de går igång på svensk vampyrfilm så som så många andra länder tycks ha gjort.

Film 14/09

Om jag skulle ge mig på några av de filmer jag sett sista tiden. Lite filmtips att använda när vårsolen gått ner för dagen kanske?

Först ut något som jag normalt sett har ganska låga förväntningar på; en amerikansk skräckis. Det som lockade mig att ändå se The Strangers var kanske att Liv Tyler spelar en av huvudrollerna (tillsammans med Scott Speedman, kanske mest känd från Felicity-serien) och hon brukar ju sällan välja ett dåligt manus. Som vanligt drar jag mig dessutom åt filmer som hävdar att de baseras på en sann historia, vilket denna gör. Egentligen är det nog mer ärligt att säga att The Strangers tillhör terrorgenren än skräckditon. Den påminner en hel del om Funny Games tex.
Handlingen i korthet; Kristen (Tyler) och James (Speedman) kommer efter en fest hem till James föräldrars stuga som de lånat över helgen. James plan att fria till Kristen har gått om intet och istället har nån slags relationskris uppstått. James far iväg med bilen en stund och lämnar Kristen ensam. Då börjar märkliga saker hända och personer med underliga masker uppenbara sig.
Bitvis är den lite småläskig, det får jag erkänna. Den är i vart fall betydligt bättre gjord än jag förväntade mig. Skådespelarinsatserna är godkända men jag måste opponera mig mot den ganska stereotypa rollfördelning som paret får i filmen där Kristen blir den maniskt skrikande personen medan James ska rädda dagen. Lite trist och inte särskilt nyskapande. Sen att den dessutom uppfyller många av de där logiska vurporna man som tittare alltid stör sig på (dela på sig, springa åt helt ologiskt håll etc) det får man väl köpa. Det märkliga med den här filmen är att den känns klar redan efter 70 minuter. Filmen hade varit så mycket bättre om även regissören insett det och inte malt på i 20 minuter till. Väldigt synd. Men fullt godkänd iallafall; betyg 6/10.

Sen till en helt annan typ av film, som verkligen gick rakt in i mitt bisarra filmhjärta; I'm a Cyborg, but That's OK. En koreansk film av samma regissör (Chan-Wook Park) som gjort revenge-triologin (Oldboy etc) som jag länge planerat att se. Jag förstår dock att "Cyborg" inte är det minsta lik Parks tidigare mer våldsamma filmer. Det är en skruvad, varm och alldeles underbar film som jag nästan ständigt sitter och småfnittrar till.
En flicka, Young-goon hamnar på mentalsjukhus efter ett självmordsförsök (?). Hon tror att hon är en cyborg som kan tala med maskiner så snart hon har sin mormors (som i sin tur trodde att hon var en mus...) löständer på sig. På sjukhuset äter hon inte alls, vilket bekymrar personalen. Men så träffar hon Il-sun, en pojke i en skum kaninmask som tror sig kunna ta människors själar, och han gör det till sin uppgift att komma på ett sätt att få Young-goon att börja äta igen.
Inte riktigt en sådan handling man är van vid kanske? Men det spelar ingen roll, jag köper hela grejen och sugs verkligen in i det. Karaktärerna görs på ett ypperligt sätt, filmen är kanske den vackraste jag sätt med färger som inte liknar något jag sett tidigare. Det skruvade och överraskande sättet som filmen på traditionellt koreansk manéer tar sig fram är svårt att värja sig emot. Möjligen att även denna var något lång; under ett par minuter mot slutet började jag undra vart filmen skulle ta vägen, men det gick snart över. Nästintill fullpott, 9/10 måste det bli. Se se se!

Sen såg jag alldeles häromdagen (men väldigt uppstyckat tyvärr) Pedro Almodóvars La Mala Educatión från 2004. En ganska skum film som inte gav någon riktig klarhet förrän just mot slutet. Åter fick jag se killen som har något märkligt speciellt (inte minst läppar som säkert majoriteten av Hollywoods aktriser skulle döda för); Gael García Bernal (Mammuth, Babel m.fl) i en av huvudrollerna.
Två pojkar, Ignatio och Enrique, bor på en sträng katolsk skola på 60-talet. Där träffar de Fader Manolo som kommer att få en viss betydelse i pojkarnas liv. De kommer ifrån varandra men så en dag i början av 80-talet knackar det på hos den numera framgångsrika filmaren Enrique och en man som påminner och hävdar sig vara Ignatio (men som nu är skådespelare och kallar sig Ángel) står utanför. Med sig har han ett manus till en berättelse baserad på de två numera vuxna männens barndom. Tillsammans möter de igen Fader Manolo och dessa möten får en betydelse av liv och död för de inblandade.
Jag är ingen van Almodóvar-tittare men har länge varit nyfiken på hans filmer. Jag tror inte att denna är den mest lättsmälta av de han har gjort och av döma av betygen inte heller hans bästa. Men den har verkligen något särskilt. Den cirkulerar kring könsidentiteter, barndomsminnen och längtan efter kärlek och uppmärksamhet. Men den är lite för snurrig för att jag ska greppa vad den egentligen vill säga och hur handlingen hänger ihop förrän filmen nästan är slut. Och det är lite för sent för en film som är över 100 minuter lång. Men någonting har den som jag inte kan sätta fingret på. Och det är mer än en iögonfallande Gael García Bernal. Betyg 6/10.

Film 2/09

Okej, jag drar igenom de sista sex filmerna jag sett också!

Först en komedi som jag trots allt trodde skulle vara lite bättre än den var. Jag pratar om Get Smart med Steve Carell och Anne Hathaway; två skådisar som jag normalt sett tycker gör bra filmer. De spelar två hemliga spionagenter som förs samman på ett mycket viktigt uppdrag. Maxwell Smart (Carell) har precis befodrats från att ha varit deras kanske bästa tekniker till en inte så smidig Agent 86, medan Agent 99 (Hathaway) är en väletablerad agent som kanske inte är så glad för sin rookie-partner.
Filmen börjar helt okej. Det känns stundvis lite som att man gränsar till att lägga filmen på en Leslie Nielsen-nivå, men humorn är tack och lov lite mer "mogen" än så; inte riktigt allt går ut på sexuella anspeglingar. Men Nielsen-trillandet finns där, trots allt. Det är dock inte det som tar ner filmen. Det är själva storyn. Den håller inte riktigt uppe intresset hela vägen. Kärlekshistorien mellan agenterna känns lika uppenbar som läskigt faderlig och storyn i sig känns inte särskilt spännande. Betyg 4/10

Nästa film tänker jag mest bara nämna i förbifarten. Den gick på tv när jag jobbade natt sist, en lugn natt då en bra film hade suttit fint. Istället visades The Hot Chick med Rob Schneider (och Adam Sandler som vanligt i en liten roll). Totalt värdelös humor som jag aldrig begripit mig på. Samtliga Schneider-filmer är likadana. Samma låga, grymt sexistiska, tråkiga humor rakt igenom. Inte ens lite underhållande. Den såg vi inte färdigt. 1/10

Samma natt visades Revenge från 1990 på tv för kanske tredje gången de sista två månaderna. Den här gången såg jag det mesta av den och den var väl sådär. Kevin Costner spelar en ex-soldat som blir förälskad och inleder ett förhållande med sin gode väns (Anthony Quinn) hustru (Madeleine Stowe). Vännen upptäcker det såklart, dödar nästan Cochran (Costner) och skickar sin hustru till blandade horhus på försäljning som hämnd. Filmen går i stort ut på att Cochran försöker hitta sin käresta och det blir såklart både våldsamt och tragiskt på vägen. Lite för tråksentimentalt och "hjälteaktigt" för min smak. 4/10

Igår hamnade jag också framför tv:n av en slump och bytte lagom över då Envy började. Idel kända komiker som Ben Stiller, Jack Black och Amy Poehler men också med Rachel Weiz i en av huvudrollerna. Nick (Black) får en idé att skapa en spray som gör att hundbajs försvinner och vill utveckla och ta patent på idén tillsammans med sin vän Tim (Stiller). Tim tycker att det är en idiotisk idé och lägger inte till de 2000 dollar som krävs. Något han sen får ångra när Nicks "Wapoorize" blir en miljardsuccé. Nick och hans fru (Poehler) bygger en kopia av Vita Huset mittemot för att slippa flytta ifrån sina goda vänner osv. Avundsjukan blir ett faktum och historien är igång. Lite småkul ibland men även här håller inte storyn uppe mitt intresse filmen igenom. Det blir lite långdraget, lite för mycket av det mesta även om slutet inte är alldeles givet kanske. 4/10

Och så idag har vi sett två filmer. Först ut blev Wall-E, den söta robotfilmen jag velat se länge. Och den var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Inte alls som andra disneyfilmer jag sett. Ingen söt, lite för tillrättalagd historia med gulligt språk. Istället en film som till största delen inte innehåller något tal alls faktiskt, men i stort sett hela tiden en massa oerhört vackra, ej överanimerade bilder.
Filmen utspelar sig på 2800-talet, 700 år efter att jordens befolkning fått lov att utrymma planeten pga all nedskräpning. Kvar lämnades ett antal Wall-E-robotar med uppgift att paketera ihop allt skräp till små kuber. Men till synes finns alltså bara en kvar, 700 år efteråt. En smart liten sak som samlat på sig reservdelar till sig själv, plockar på sig fina saker och sparar i sin välorganiserade container som han bor i till skydd från de kraftiga oväder som drabbar jorden då och då. Hans enda sällskap är en videofilm han hittat så när den moderna roboten EVE kommer till jorden med uppgift att söka efter organiskt liv, blir det början på Wall-E:s kanske första relation, något han inte släpper i första taget. Det blir en rymdfärd, en kamp för jordens framtid och lite robotkärlek. Och jag smälte faktiskt också. Lite "otäck" var den ibland, men kanske inte så att barn uppfattar det så. Spännande var det i vart fall och som sagt bitvis väldigt vackert. 8/10

Sist ut blir en koreansk skräckfilm; A Tale of Two Sisters. Den handlar som titeln ger om två systrar som är i det närmaste oskiljaktliga och lever i en märklig symbios med varandra. De kommer hem till sin far och dennes fru (mamman är avliden) efter vad som verkar vara en lång bortavaro. Märkliga saker händer och samtliga familjemedlemmar verkar besitta konstiga sidor.
Den är väldigt koreansk i den bemärkelsen att man inte greppar allt, inte ens när filmen är slut faller allt på plats. Det är inte heller ovanligt med konstiga familjerelationer och denna är verkligen outtalad. Sen följer den bildmässigt det vi tidigare sett i både japanska och koreanska skräckisar vad gäller unga flickor med svart långt hängade hår (gärna lång lugg), hackiga bildsekvenser för att skapa onaturliga rörelsemönster hos karaktärerna, det obligatoriska "myrornas krig" på en tv, krälande kvinnor med böjda fingrar osv. Och det är bitvis lite småläskigt och bitvis lite roande. Som många andra liknande är fotot stundtals väldigt målande och ganska vackert, och konversationerna känns precis så konstlade som de ska.
Sen tycker jag att historien var lite för invecklad. Men precis när jag kände att det aldrig skulle bli klart började historien få lite förklaring iaf. Fortfarande förstår jag inte betydelsen av "morbroderns" besök, men det kanske kommer. Inte jätteläskigt, inte jättenytt men helt ok. 6/10

Sådär, lite tips och lite varningar. Jag har en massa filmer som bara väntar på att få bli sedda så det lär nog komma fler inlägg av det här slaget. Inte minst Barnhemmet som alla tipsar om, ska jag försöka få sedd snarast möjligt.

Idétorka och filmsvammel

Lillasyster på besök och jag vet knappt vad vi ska hitta på. Jag är ganska dålig på sånt egentligen, Mattias är mer påhittig än jag. Vi pratade om att bowla, det brukar vi göra rätt ofta när hon är här, men tänkte att det kanske är mindre crowded imorgon när en del av skolorna börjat. I helgen ska hon va hos sin kompis i Robertsfors igen så vi har inte så väldigt mycket tid. Men lite iaf.

En given grej är iaf att besöka den ganska nya butiken Blodröd. Det verkar spännande. Ikväll är det bestämt att vi ska se lite skräckisar. Vet inte säkert vilka än, hon hade sett den jag helst ville se; Barnhemmet men tydligen ligger The Tale of Two Sisters bra till också. Det kan bli spännande.

Såg förresten att den sistnämnda fanns som amerikansk remake också. Tänk om vi skulle börja göra svenska remakes på amerikanska filmer också? Hur bisarrt vore inte det? Med Persbrandt i samtliga bad guy-huvudroller... "No country for old men" på svenska; Persbrandt spelar en tyst figur i skum pagefrisyr som går runt och skjuter ihjäl folk i glesbebodda Lappland i jakt på en väska. Peter Haber spelar patriotisk polis. Ja det kanske vore något? =)

Gästvänligt, inte sant?

Åh, såhär efter jul sprang jag på den perfekta presenten till mig själv! Ett duschdraperi med sköna blodliknande handavtryck. Hur koolt som helst.

Jag har ju haft planer på att köpa på mig gamla filmaffischer från mer eller mindre klassiska skräckfilmer och ha på väggarna i lägenheten, men tänkte att jag först skulle ha tapetserat om. Och det verkar som aldrig bli av. Nu har hyreshuset dessutom en ny ägare så jag måste kolla om det tidigare löftet om fria tapeter om jag tapetserar själv fortfarande kvarstår. Men en lägenhet med skräckfilmstema vore lite skoj.

Och så är det ju alltid känslan av att jag bor här tillfälligt som gäckar lite. Ser fram emot att känna mig mer bofast. Det krävs lite mer långsiktliga beslut först bara.