The Life and Death of Peter Sellers (2004)
Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.
När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.
Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)
The Wolfpack (2015)
Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen.
Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.
Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.
Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar