Söndag och jag sitter här själv och saknar min partner in crime lite. Ibland är det tydligare än annars att han behövs för balansen på nåt vis. Och det är ju fint, men just nu mest trist att han inte är här. Sista tiden har jag haft en ökad tendens till ångest kopplat till hälsan, eller snarare till rädslan för ohälsa. Just i helgen har jag känt mig lite "light headed", vilket känns som en bättre beskrivning än yrsel, på nåt vis. Men jag tror att känslan kommer just av att det funnits med lite för mycket i bakhuvudet. För det är inte aktiva tankar hela tiden, mer som nåt som gnager i kulissen, på nåt vis. Svårt att förklara riktigt. Plus oro för katten (som nu dessutom fått ett riktigt läskigt sår på svansen, antagligen efter att hon blev påhoppad för en vecka sen, igår sprack en böld som det verkar så hon gick runt och läckte väldigt obehaglig vätska och är nu mest bara ledsen).
Sen har jag väl inte ätit alldeles för bra heller, det blir som bara sämre och sämre ju fler dagar jag är själv. Lite för många middagar som bestått av te och mackor, alldeles för få frukostar och minst lika knackiga luncher som middagar. Jag har nog allt varit hungrig, men inte sugen på att äta.
Idag ska jag just därför göra spenatsoppa till middag. Lite järn och vitaminer och inte minst väldigt gott. Jag kanske till och med gör det tidigt så kan jag äta det både till lunch och middag, för enkelhetens skull. Det och lite halvt påtvingad sårtvätt av en viss svans kanske gör det här hushållet gott idag.
Och nästa helg kommer troligen bästmannen hem. Det känns fint det.
Och nästa helg kommer troligen bästmannen hem. Det känns fint det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar