2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

Blått är det nya röda

Jag fick ju ett väldigt fint armband till min apple watch av M i julklapp. Med magnetisk stängning vilket gör att armbandet kan ställas steglöst. Superbra då det är lätt att justera över dagen. Och helt nickelfritt så jag slipper kli. Jag hade ju från början tänkt ha några olika armband att byta emellan utifrån humör eller kanske tillfälle, men hittills har det inte blivit något mer än det vita som jag valde vid köpet. Det har blivit lite solkigt nu så klappen från M kom alldeles lägligt.

Jag har bytt den röda texten till blå också, jag vill ju inte se ut som att jag fortfarande är i jul-läge... Men själva layouten har jag som fastnat i lite. Det finns förstås en väldig massa olika att välja mellan, som i sin tur kan justeras i färg och snabb-appar, men den här har jag som fastnat för.

Idag har jag varit i farten en hel del så de tre ringarna är som synes nästan stängda alla. Det är nåt väldigt peppande med det, kanske det som är allra bäst med klockan. Att jag blir motiverad och liksom vill prestera, klå mig själv och fixa mina mål. Det funkar bra på mig, men jag har förstås dagar då det får vara.

Under jul och nyår har det varit lite många såna dagar. Men med start nästa vecka ska det bli återgång till rutinerna igen. Jag har faktiskt saknat dem lite. Och ryggen behöver uppenbarligen att jag återgår till bassängen igen. 

Jag blev f.ö förvånad över att inte vågen var mer obarmhärtig i morse. Ett kilo plus efter de här veckorna känns nästan väl snällt.

Det går framåt-nedåt, del 13

Morgonens vägning gick ju snudd på oförskämt bra med tanke på hur lite jag motionerat ändå senaste veckan. Att vara sjuk och inte så sugen på ätbara saker kanske också ger resultat. Men jag vill ju simma igen och kunna ta ut mig lite mera på promenaderna, inte bara gå.

Men, totalt minus 13,5 kg är resultatet just nu och det måste jag ju få vara lite stolt över. Jag har passerat mitt andra tiotal sedan starten för ganska exakt 4 månader sedan.

Eftersom jag hostar som en lungsjuk och kanske inte är så pigg som jag försöker låtsas på jobbet så blev det ju ingen simning idag heller. Fredag siktar jag på nu. Istället for jag iväg till Lil'sis på lunchen, åt sallad med henne och så gav vi oss ut på en långpromenad med finhunden Bowser vid Nydalasjön istället. Ganska bra tempo hade vi (fast det tyckte nog inte Bowser) och jag var ganska slut då jag kom tillbaka till jobbet efter min långlunch. Ett ganska bra alternativ dagar då man inte ids simma eller göra nåt annat. Och bra omväxling, väldigt trevlig väg att gå på.

Jag har medvind nu, det är ett som är klart. Det känns nästan oförtjänt. Jag skulle gärna offra lite av den till Lil'sis som skulle behöva lite skjuts i sitt eget projekt just nu. Men det kommer nog. Trägen vinner.

Det går framåt-nedåt, del 12

Jag hade ju förresten knäppat till mig då jag beställde klänningarna som jag skrev att jag skulle hämta ut i förra veckan. XL var det jag beställt, inte mindre som jag trodde/mindes. På tok för stort då. Något som mitt huvud inte riktigt fattat än, tror jag. Det stämmer nog det där jag läste; det svåra är inte att sluta vara tjockis rent fysiskt utan att sluta vara tjockis psykiskt.

Över lag börjar det bli ont om kläder som sitter bra nu. Jeansen med hög midja som köptes då magen putade betydligt mer går nu så högt upp att det är komiskt, klänningar och tunikor känns som säckar och shaping-trosorna jag tidigare med lite teknik ålade på mig (superbra under klänningar) sitter mer likt "mormorstrosor", insåg jag i helgen. Tjusigt. Och poänglöst.

Men ändå tycks det inte synas så mycket. Vi besökte en pizzeria i helgen som vi inte varit på sedan kanske årsskiftet och ägaren hälsade på oss då vi kom in "Det var länge sedan ni var här! Oj, vad smala ni har blivit!" Sen la han till "Särskilt du", och nickade mot M. (Han kopplade sen också ihop vår frånvaro med vårt utseende, vilket blev lite komiskt...)

På morsdag var vi hos svärföräldrarna och också de kommenterade att M tappat i vikt. Inte en gest åt mitt håll dock.

Ingen tycks se det och egentligen ska det väl inte spela nån roll, men ibland skulle jag behöva den där fåniga bekräftelsen, hur ytligt det än är. Sen har M tappat i vikt och det syns verkligen även om det viktmässigt är mindre än hälften av vad jag tappat. Men han hade ju inte så mycket att ta av från början. Och jag unnar honom den bekräftelsen. Han kunde ju dock pekat åt mitt håll ibland också...(skojar bara). Jag önskar dock att jag tagit en "före-bild" så att jag åtminstone för egen del hade kunnat ha något att jämföra med, men tanken att förekomma på bild har inte varit (och är inte) något jag varit bekväm med.

Men än mer anledning att fortsätta på då; jakten på lite bekräftelse (uppepå allt det andra positiva på listan). En tjyvkik i morse skvallrade om att jag nog kan passera appens nästa delmål på vägdagen på onsdag. Det vore förstås en än bättre skjuts i fortsatt nedåtgående riktning.

Treat myself!

Jag har funderat på det länge men tycks att det kostar lite för mycket. Men så när jag behövde komma på nån belöning för när jag passerat 10 kilo viktminskning så kom jag att tänka på det. Det är väl typiskt bra tillfälle att faktiskt ge sig själv något som egentligen känns lite dyrt och "onödigt"?

Nya naglar! Jag slutade (igen, jag börjar så snart det blir mycket stress) bita på naglarna för ett par månader sedan men de blev aldrig fina utan gick bara sönder hela tiden. Men nu har en jätteduktig tjej gjort nya åt mig, i gelé. Jag fegade ur totalt vad gäller färg så de blev väldigt naturella. "Varför är du rädd för att sticka ut?", frågade hon mig, och jag hade egentligen inget bra svar. Men jag fegade ändå. Jag lät mig övertalas till två naglar med lite guldigt glitter, det var allt. Men det blir bra nybörjarnaglar.

Och jag tycker faktiskt att de blev jättefina. Jag känner mig plötsligt finare med dem dessutom. Som att händerna blev snyggare i sin helhet, trots klösmärken och min nyuppkomna känsla av att mina händer ser gamla och "rynkiga" ut (vätskebrist, säger min kollega, kanske har hon rätt).

Nu gäller det bara att lära sig hantera dem också... Inte helt enkelt kan jag lova.

Det går framåt-nedåt

Och mitt lilla projekt med att äta nyttigt och röra mig har funkat riktigt bra i veckan. Jag ska inte säga att det blivit enkelt; vissa dagar har varit riktigt tunga. Inte minst de där sena dagarna efter jobbet när jag är trött och inte riktigt känner för att laga mat men måste kryssa mig förbi alla "enkla" alternativ och dessutom spatsera förbi godisavdelningen just vid kassorna medan den där mörklädda och hornprydda inre personen ivrigt viskar "en liten påse godis gör väl inget?". Lite så.

Men i måndags kom jag i ett par byxor jag köpte före jul som jag då inte kunde knäppa (men inte orkade lämna igen, i hopp om att de skulle passa senare) och det kändes som en fin belöning. På vägdagen i onsdags fick jag dessutom ett resultat bättre än veckan före, så visst har jag haft en del medvind. Jag hoppas att det håller i sig ett tag till innan den antagligen obligatoriska motvinden kommer. M är en fin påhejare som tagit rollen som hejarklack och som är den jag skickat chattmeddelanden till när jag motigt avstått allahjärtansdag-bakelsen på jobbet eller lyckats laga till en god middag med lagomt många kalorier i. Det hjälper faktiskt att få små uppmuntrande ord tillbaka.

Jag har en plan att jag ska aktivera mig minst fyra (gärna fem) dagar i veckan och just nu är det antingen gåbandet eller simning som gäller. Det går också rätt bra än så länge, även om jag är väldigt trött vissa kvällar då jag tvingar mig upp på bandet. Men simningen efter jobbet idag gick istället väldigt lätt. Det var först väl uppe ur vattnet som jag kände hur tung och trött jag kände mig. Och på vägen hem när jag nog egentligen helst hade velat plocka med mig nåt onyttigt till middag åt mig och M, som är på väg hem, så stannade jag på bästa sushistället och köpte varsin låda där. Lite klapp på min egen axel där.

Nu satsar jag på en bra helg med god mat utan att dra iväg alltför mycket över gränsen, och så har jag siktet inställt på att passera ett första delmål på onsdag.

Potatisvana

Det som är svårast då man räknar kalorier och ska planera måltider, är att man behöver tänka bort potatis, pasta och bröd. Bröd kan jag leva utan (och då försvinner också en hel del ost, min stora last, vilket är bonus) och egentligen det andra med, men det är betydligt svårare att komma runt och samtidigt få en vettig måltid. När jag planerar nu så tänker jag 1) nåt med bra protein (grönsaksbiffar, quornprodukter, sojaprodukter osv) och 2) grönsaker. Det innebär hittills kokta/ångkokta grönsaker eller ugnsstekta grönsaker. Det är gott, men jag måste hitta nåt mer att variera annars kommer det att bli tråkigt på sikt. 

Jag sonderar terrängen vad gäller receptbanker i appar osv just nu på jakt efter variationer, men helt lätt är det inte. Nåt positivt däremot är att jag återupptäckt något jag åt väldigt mycket av under studierna; Ajvar Relish. Jag föråt mig helt klart på det men det var riktigt gott och funkar bra för att göra det mesta lite roligare på tallriken, även om jag aldrig varit nån större såsmänniska.

Helgerna är dessutom lite mindre strikta än vardagarna. Dels är det lite svårare de helger som jag inte är själv, det äts ute ibland osv. Men så vill jag ju känna att jag kan unna mig nåt ibland också. Om jag håller det så strikt jag kan 5 dagar i veckan (vilket lätt innebär en halvering av antalet kalorier än förut) så kan jag släppa lite lite på det under helgen. Det lär gå långsammare, men motivationen kanske räcker längre. Det betyder inte chips- och pizzafrossa på helgen, bara lite mindre nogräknat. Och kanske nån liten påse godis ibland.

På't igen!

Jag försöker åter sedan en tid att äta bra och medvetet igen, i kombination med mitt simmande nyttjandet av gåbandet. Hittills går det förvånansvärt bra och nästan utan att det känts jobbigt särskilt mycket. Jag inser att slarv och stress i kombination med vad jag såg någon kallade för "känsloätande" har skapat rotade vanor som inte är bra men inte heller helt enkla att bryta. 

Jag har aldrig haft en särskilt bra relation till ätandet. Perioden då jag skulle benämnts som "normalviktig" i vuxen ålder har varit väldigt kort. Jag var underviktig, i perioder väldigt underviktig, fram tills ungefär 20-års ålder, men med nån slags gen som gett nästan alla helsyskon i familjen en putande mage, vilket gjorde att jag aldrig kände mig smal eller särskilt fin. I takt med att jag började bena ut saker i mitt liv efter att jag flyttat hemifrån så vände relationen till ätandet och jag gick upp i vikt istället. Och fortsatte förstås precis som tidigare att känna mig oändligt obekväm i mig själv. Jag blir på riktigt ledsen då jag ser bilder på mig själv för 20-30 kilo sedan med vetskapen om att jag kände mig lika tjock då som idag. Satans onödigt. Hade det inte varit så, hade jag antagligen sett någorlunda likadan ut idag.

Men, som en gammal kollega till mig brukar säga; "liten backspegel, Sara, och stor framruta". Jag har ett mål som kanske inte är så enkelt att nå, men oavsett om jag kommer 60 eller 80 procent av det så är det en seger. Jag måste bestämma mig för att se det så. Och göra målet hållbart. Jag är inte ute efter att bli pinnsmal, jag behåller gärna lite kurvor, men jag vill må bättre och känna mig bättre. Mer som mig själv (vad nu det är).

Jag skrev en liknande text i veckan, men som jag sen tog bort igen. Jag tänkte att det bara skulle vara löjligt att visa att jag försöker igen. För det är "igen", inte alls första gången. Men så blev jag lite förbannad av en grej i veckan, som påminde mig om att det är så enkelt att skratta åt överviktiga och anta att vi inte förstår att vi är det eller vad vi ska göra åt det. Det är ju inte riktigt så enkelt. Säger och tänker folk liknande saker om en alkoholist eller för den delen om en anorektiker? 

Personligen tycker jag att sjukvården idag är totalt bristfällig vad gäller övervikt i samhället. Bantningspiller och operationer är säkert bra, som sista utväg, men det är beteendeförändringar och mental styrka man borde fokusera på först istället, det är ju där problemet sitter, skulle jag vilja påstå. Men mig veterligen finns ingen sådan hjälp att få, åtminstone inte innan du uppnått sjuklig fetma. Jag reflekterade i veckan på att det finns stöd att sluta röka/snusa för medarbetare men inget stöd för den som vill gå ner i vikt, trots att det antagligen innebär lika stora hälsorisker på sikt.

Ja, nu har jag kanske mässat färdigt för idag. Jag ville bara inte censurera mig själv i min egen blogg. Det här upptar en hel del tid och planering i mitt huvud just nu, så varför inte vara öppen med det? Den här gången har jag ingen som gör det med mig heller, jag har just inget bollplank eller support, mer än min kära M som hejar på och stöttar allt han kan. Det är ju inte fy skam det.