2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Uppgradering av höstgarderoben

Inte bara den lite, lite mer generösa kroppshyddan utan även den nästan akuta bristen på passande höstgarderob har fått mig att försöka hitta lite nya kläder den sista tiden. Jag kan inte säga att jag lyckats så bra kanske. Min kollega säger att jag haft fel hjälpredor (med underliggande mening att jag borde ta med henne, vilket antagligen vore en både smart och trevlig sak) och det kanske delvis ligger något i det. Men idag tog jag med mig Lil'sis, som nästan alltid brukar vara bästa sällskapet; hon är min tantvarnare och den som känns ärligast med hur saker faktiskt ser ut och sitter, plus att hon i vart fall lite uppmuntrar mig då jag försöker gå utanför redan upptrampat territorium. Sen har vi ganska lika kroppsform så när jag blir less kan hon prova kläder....

Idag var det nog dock lite tvärtom. Jag provade hon köpte likadant. Så vi har nu likadana trikåkjolar och likadana, fast i olika färg, blusar. Det var en relativt kort men ganska lyckosam shoppingrunda iallafall. Jag hade nog rätt inställning; målinriktad att hitta nåt till en kickoff på fredag, kroppen kändes bättre, självbilden var något mindre dålig osv.

Så utöver ovan nämnda har jag just hängt upp en svart-vit-rutig kavaj (i trikåfeeling), en mörkblå skjorta, lite tjockare strumpbyxor och sist och minst ett par fingervantar. Jag hade hoppats på att ha med åtminstone ett par byxor också; som ett par svarta stretchjeans och gärna ett par ostela kostymbyxor för lite mer fancy kontorskänsla. Men jag hittade inget av det.

Det är ju lite skumt mode just nu. Och/eller så har jag blivit gammal... Det är jättesnyggt med jumpsuits på vissa personer tex (min kollega exempelvis), men de få jag provat har snarare gjort att jag sett redo ut för ett pyjamasparty eller möjligen en clown show. Eller de där snygga kostymbyxorna i trikåtyg som känns sköna som pyjamasbyxor, som sitter snyggt på benen men sen får nån slags halvvägs-harem-häng som gör att det ser ut som att det saknas en blöja eller nåt... Och det där tapetliknande modet som tydligen varit en succé på HM senaste veckorna; jag skulle inte ens idas prova. "Andra" passar i sånt, inte jag.

Nu saknas utöver byxor en riktig vinterjacka. Har jag råd (jag köper nästan aldrig dyra kläder, har av någon anledning lättare för att köpa dyra saker till andra än till mig själv, så det handlar kanske egentligen inte bara om "råd") så skulle jag vilja ha både en funktionell jacka från exv Stadium Outlet (på tal om billigt) och nåt snyggare som en kappa som funkar till klänning tex. Men vi får se. 

När jag är klar med det här lilla projektet blir det inget mer nytt förrän det blir kris på riktigt i garderoben igen. Allt shoppande kan ju ge spenderarångest de luxe.

En sån där dag

Vaknade i morse, på internationella kvinnodagen, och kände mig allt annat än stark och bra. Nedtryckt, kanske snarare, och lite usel. Duktig på det dåliga sättet igen. Det vill säga; en dålig dag.

Men inget fungerar bättre som tankeskingrare som lite strul på jobbet... Och den varan fick jag gott om idag. Så jag fick lämna mig själv en stund och gå in i problemlösarläge. Vet ni, det är både irriterande, sorgligt och frustrerande att se personer ställa till saker för sig. Sådär på riktigt.

Sen har det fortsatt vara fullt upp hela dagen. Jag trivs ju med det också så jag klagar inte egentligen. Det kanske är lite lite för spretigt just nu bara. Det är oftast så för min del, att det inte är mängden i sig utan snarare (en upplevd för låg) grad av kontroll eller som i det här fallet spretigheten som stressar lite. Småsaker åt alla håll och saker som jag inte styr över eller måste vänta in. Det brukar dock inte hålla i sig så jag är inte särskilt orolig. Så länge det ändå är skojigt så går det bra. Och så länge jag har de där fina kollegorna att luta mig emot så är jag nöjd.

Mot slutet av ordinarie arbetstid så fick jag dessutom en positivt besked som jag nog varit mer ängslig över än vad jag trott. När det kom så kände jag plötsligt flera kilo lättare. Så det var bra. Och ett skönt kvitto på att jag hanterat något rätt. Lite tvärs emot känslan jag vaknade med i morse alltså.

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).

Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

"You are my Everest!"

Sjukt stressig start på den här veckan. Idag var deadline för att få in allt i nya löne- och personalsystemet. Scheman låg åt fanders, det saknades anställningar, det kryllade av buggar och framför allt var det svårt då jag inte kunde något egentligen. Men jag får säga att när jag med tio minuters marginal (som sen visade sig kanske vara större ändå, inget stängdes när det sas att det skulle stängas ner) tryckte igenom det sista så kände jag mig lite stolt. Jag hade bestigit ett digitalt berg, lite så kändes det faktiskt. Jag tog mig igenom känslan av att inget kunna, paniken över att inte ha svaren och den där bråkiga rösten som enträget försökte intala mig att jag lika gärna kunde ge upp.

Jag fixade det!

Jag ska inte påstå att jag kan systemet, men jag kan åtminstone göra en del saker. Vissa är jag inte helt säker på att jag gjort rätt, men det lär väl visa sig. På tisdag får vi utbildning, då lär det kanske bli tydligare.

Imorgon ska jag ta tag i den lista med saker som bara fått bli just en lista efter all stress med det här. sista finishen på sommarscheman, tex. Det ska också bli sjukt skönt att få avsluta.

Egoboost

Också medarbetarsamtalet på jobbet gick bra, det känns som att det jag gör kommer fram. Lite fundersam är jag då att man fortsätter sätta upp (löne-)kriterier som man "av organisatoriska skäl" inte kan leva upp till som medarbetare. Visionärt, visst, men kriteriemässigt? I vart fall verkar det inte som att de längtar efter att jag ska säga upp mig på jobbet och det känns ju bra... 

Nä, men allvarligt så är det verkligen kul och behövligt att få lite egoboost sådär ibland och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som uppskattas. Jag tycker att jag är på en väldigt kompetent arbetsplats, och det förtjänar att sägas högt ibland.

Det är inte jag

Jag har varit på dåligt humör ett par dygn nu, något som kommit och gått lite den sista tiden. Irriterad och ledsen, är väl bästa beskrivningen. Jag börjar hitta av vart det sitter. Jag är sjukt onöjd med mig själv. På riktigt. Jag har varit en del i affärer sista tiden samt i huset och den gemensamma faktorn är att där finns helkroppsspeglar. Hemma hos mig finns inga speglar, på gott och ont inser jag nu. Varje gång jag går förbi en så hajar jag till och tänker att det inte kan vara jag som jag ser där. Jag känner inte igen mig, känner mig inte alls som figuren i spegeln och tappar andan lite varje gång det sker. Och sekunden efter får jag nån form av skamsköljning för att jag känner så. Galet.

Det är ju ytligt och dumt, och inte minst väldigt kontraproduktivt, men verkligen dagens sanning. Jag gillar inte alls människan som stirrar tillbaka i spegeln.

Det går ju att göra något åt det och även om jag gjort en del försök tidigare (vilka samtliga av någon anledning slutat med motsatt resultat?) så måste det nu bli ett seriöst försök. Lite oklart hur. Min panikhjärna vill gå all in och förändra allt så snabbt det bara går men det sunda förnuftet säger att det måste få ta tid. Men hur får man bort panikkänslan under tiden? Tål att tänkas på.