Jag har varit på dåligt humör ett par dygn nu, något som kommit och gått lite den sista tiden. Irriterad och ledsen, är väl bästa beskrivningen. Jag börjar hitta av vart det sitter. Jag är sjukt onöjd med mig själv. På riktigt. Jag har varit en del i affärer sista tiden samt i huset och den gemensamma faktorn är att där finns helkroppsspeglar. Hemma hos mig finns inga speglar, på gott och ont inser jag nu. Varje gång jag går förbi en så hajar jag till och tänker att det inte kan vara jag som jag ser där. Jag känner inte igen mig, känner mig inte alls som figuren i spegeln och tappar andan lite varje gång det sker. Och sekunden efter får jag nån form av skamsköljning för att jag känner så. Galet.
Det är ju ytligt och dumt, och inte minst väldigt kontraproduktivt, men verkligen dagens sanning. Jag gillar inte alls människan som stirrar tillbaka i spegeln.
Det går ju att göra något åt det och även om jag gjort en del försök tidigare (vilka samtliga av någon anledning slutat med motsatt resultat?) så måste det nu bli ett seriöst försök. Lite oklart hur. Min panikhjärna vill gå all in och förändra allt så snabbt det bara går men det sunda förnuftet säger att det måste få ta tid. Men hur får man bort panikkänslan under tiden? Tål att tänkas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar