Jag läser och läser men inte förstår jag mer för det. Och det visste jag redan innan. Det är alltid så. Jag tror att fler än jag tänker så. Att om jag bara fortsätter läsa om gärningsmannen, hans dagbok, berättelser från överlevande, från boende som hjälpte till att rädda ungdomar trots att kulorna ven omkring dem, ja då kommer jag förstå. Men det gör jag aldrig. För det går inte.
Jag har just stängt ner Verldens Gang och inte känner jag mig klokare. Bara ledsnare. Och förtvivlad över människans spridda natur. Jag såg klippet där polisen räddade killen som gömt sig i en bergskreva på klippväggen, jag läste berättelsen om ungdomarna som barrikaderat sig och gömt sig under en säng och som kissade på sig av skräck och tårarna bara rann. Jag tänker på lillasyster som var på liknande läger tidigare i år och allt känns så nära.
Jag är imponerad av Norges sätt att hantera krisen. De har en vältalig statsminister som inte med ett ord talat om att inskränka medborgares rättigheter för att skydda desamma utan snarare talar om utökad demokrati och gemenskap. Och det gläder mig. Vi kan som sagt aldrig skydda oss mot galningar utan att måla in oss själva i ett ofritt hörn. Och sån makt kan vi inte ge dem. Det är skrämmande att tänka att vi inte kan skydda oss men det är priset för ett fritt samhälle.
Nu måste jag försöka göra något annat. Fly in i fiktionens värld, tror jag först och främst. Och se till att få hem lillasyster och krama henne hårt. Tvångsgosa en regnblöt katt. Pussa på en trött man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar