Filmen Hanna (2011) inleds långt ute i finska obygden där vi får träffa 17-åriga Hanna (Saoirse Ronan) och hennes pappa Erik (Eric Bana) under en jakt. Hanna drillas hårt av sin pappa att klara överlevnad, att bli stark och att alltid vara beredd på en attack. Hon kan slåss, sköta allehanda vapen och sover i stort sett med ett öga öppet. De lever helt utanför civilisationen, ingen elektricitet och ingen kontakt med andra människor. På kvällen läser Erik högt ur ett uppslagsverk om saker som te.x musik, något Hanna aldrig upplevt. Vi kommer in i deras liv just som Hanna säger sig vara redo att möta det hon drillats för. Erik ger sig iväg och kort därefter är den lilla stugan omringad av amerikanska insatsstyrkan.
Vi får snart veta att Erik är en fd CIA-agent som försvann för 15 år sedan och att hans uppdrag inte längre är känt för andra än för agenten Marissa (Cate Blanchett), Eriks tidigare överordnade. Hon vill däremot få tag på Erik och Hanna av en anledning som inte riktigt är känd från början. Klart är att hon behöver eliminera de två, vilket också är det som Erik tycks ha tränat Hanna inför. Det blir en actionfylld resa där Hanna på sin väg att återförenas med sin pappa träffar på en värld hon hållts undan ifrån.
Som tittare får du från början inte veta så mycket om själva bakgrunden till handlingen. Den byggs på allt eftersom i ganska långsamt gemak och det är en klar fördel för filmen och gör den spännande att följa. När handlingen är blottat kommer dessvärre bristerna fram; det håller inte riktigt fullt ut men samtidigt gillar jag att intrigen egentligen är enkel och inte kräver en massa bakgrundstjabbel om teknikaliteter från CIA-världen. Filmens fördelar är symboliken (Bröderna Grimm finns t.ex med under hela filmen på ett ganska stiligt sätt), den underbara musiken (av Chemical Brothers) och den är bitvis riktigt riktigt snygg. Under rymningsscenen en bit in i filmen satt jag riktigt och log åt upplevelsen.
Regissören Joe Wright har tidigare mest gjort drama (som Pride & Prejudice (2005) och Försoning (2007)) vilket märks en del, på både gott och ont. Det är sällan man ser en actionfilm där rollfigurerna ibland rör sig så koreografiskt, vilket bidrog till den 'snygga känslan' jag fick av filmen bitvis. Samtidigt så har Wright gjort Marissa-karaktären lite för mycket 'elak styvmoder', något som känns lite platt och malplacerat. Wright gottar sig inte heller i allt för mycket blod och ofta sker våldet lite i periferin, vilket jag både gillade och ogillade.
Men över lag är det en bra actionfilm, en rätt snygg upplevelse med genomgående godkänt skådespeleri. Ronan står klart ut i rollen som Hanna, hon gör en utomordentlig insats i mitt tycke, och jag ser fram emot att se vad det blir av den tjejen framöver. Jag hade nog velat sätta en fyra egentligen men ska jag vara ärlig tycker jag inte riktigt att den håller fullt ut för det så betyget blir 3/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar