Ibland suckar jag över mig själv och tänker "Äsch, det är ju egentligen ingenting. Syns knappt." varierat med tanken "Fan vad bra!". Igår, en vecka efter planerat, så såg så äntligen min målsida i appen jag använder ut såhär:
Ser ni där längst ner? Lite stiligt är det ju. Innan jag kom dit kändes det som en stor puckel att ta sig över, men nu känns det oftare som just inte så mycket. Jag vet inte varför. Jag borde ju glädjas och njuta av stunden, men nu har jag redan nästa mål i sikte. Kanske blir det målet som kommer kännas stort nog att gå ut med mer publikt?
Nånstans tror jag att det kan vara rädslan för att det plötsligt ska ta stopp, att det inte ska gå längre och att jag sakta ska återgå till gammal form. Misslyckas. Å andra sidan så känns det som att det går nedåt, om än lite långsammare än önskat, utan att det egentligen känns som att jag offrar så mycket. Det som kändes som uppoffringar i början känns inte riktigt så nu. Nu är det mer intensiteten det kommer an på.
För jag har en liten svacka vad gäller motionen just nu. Jag är trött för att jag sover ganska dåligt av nån anledning och då finns inte riktigt orken. Men jag försöker. Idag var jag på väg till simhallen efter jobbet men Lil'sis önskade ett ikea-besök istället och jag var inte särskilt svårövertalad. Men jag skulle behöva en liten spurt nu när det segat på lite mot slutet av den här 10-kilos-puckeln. Jag får sova ut och försöka ta lite nya tag under helgen.
Men lite "heja mig" försöker jag att tänka, även om det låter lågt och gnälligt här ovanför...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar