Smilla 3/7-2000 - 16/7-2018

Jag har som dragit mig för att skriva om det för att det fortfarande slår mig så hårt i hjärtat varje gång det blir tydligt igen (och igen och igen och igen) i huvudet. Min bästa, finaste så innerligt älskade och behövda Smilla finns inte längre.

Vi for och vägde henne och deras våg (-ar, jag insisterade på att få prova en våg till, med samma resultat) visade på en nedgång på över 100g på en dryg vecka, vilket gjorde att hon vägde 1,9kg bara. Men hon mådde fortfarande ganska bra då, så efter kontakt med veterinären så bestämde vi oss för att låta henne vara lite och se. Veterinären sa att hon trodde det skulle kunna bli sämre ganska snart och att det kanske var en vecka kvar innan det blev dags att ta beslutet. Så jag visste att det var på väg dit, men jag ville ha mer tid med henne. Hon var fortfarande så frisk i sig, som att hon var som vanligt mentalt men kroppen stängde av.

Värmen tog också ut sin rätt och under helgen så såg vi att hon tyckte det var tröttsammare att hålla sig i gång. På söndag kväll var det som att orken plötsligt gav upp. Hon tvekade först inför att gå ner för trappen till kattlådan (vilket hon inte haft större problem med innan), så jag bar ner och upp henne. Sen såg jag att hon hade lite svårt med balansen, att bakdelen inte riktigt styrde fullt ut. Hon åt sina mixade räkor (det hon helst ville ha hela sista veckan) och drack vatten men det var ändå som att orken rann ur henne. 

På söndag natt låg jag hos henne på vardagsrumsgolvet hela natten. Ibland höll hon tassen på min hand, ibland gick hon undan och låg en bit bort. Jag bar upp kattlådan och trots att hon var svag så gick hon på den. Min lilla stjärna.

På morgonen ställde vi båda in jobb och jag ringde veterinären och fick första tiden. Tyvärr var det inte "vår" veterinär som var i tjänst och Smillas liv avslutades lite väl fort när vi kommit in. Jag hann inte tänka och inte heller kändes det som att jag fick tid att få henne att känna sig trygg innan det var igång. Tankar jag fick först efteråt, just när det hände var allt bara rörigt i huvudet. Hon somnade in och det var fruktansvärt och efteråt kändes det bara som att det gått för fort.

Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.

Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.

Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.

Smilla-vikt

Och Smilla då? Jo, hon kämpar på min lilla kompis. Veterinären var bekymrad sist och sa att om det inte blir bättre nu så är det på målsnöret ändå. Så vi ska dit imorgon eftermiddag bara för att väga henne och se om hon gått upp något i vikt sedan vi var där. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas det. Enligt hemmavågen har hon gått upp 100 gram och även om det inte låter mycket så är det en bra start. När vi var där senast hade hon gått ner 350 gram på ungefär en månad, så på så vis är det absolut mycket.

Efter besöket sist fick vi med oss medicin för sköldkörteln att testa på henne. Hon hade sedan tidigare besök ett förhöjt värde på T4, men egentligen tyckte inte veterinären att det var högt nog för att det skulle vara problemet. Men hon sa samtidigt att viss expertis säger att även vid små förhöjningar ska man sätta in behandling så det är det vi testar nu. Och så tog vi bort det smärtstillande hon fick, vilket jag tror var en stor bov bakom den bubbliga magen.

Magen är mycket mindre bubblig, hon äter mycket bättre (de flesta dagarna, hon har tröttdagar också, då går mitt mod ner till definitiv nollpunkt), sover inte längre lika djupt och mycket och känns mer engagerad och glad. Men jag vet inte säkert hur det står till med vikten. Men jag hoppas, som sagt. Har hon inte gått upp, eller hemska tanke gått ner än mer, så är jag ganska säker på att rekommendationen kommer att vara att hon ska få somna in inom en ganska snar framtid.

Så ja, morgondagen känns läskig även om hoppet finns. Fina Lil'sis ska följa med som moraliskt stöd, vilket känns väldigt bra. Försöker se det som en liten roadtrip för oss tre.

Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

Katt-nytt från kollektivet

Först sent igår eftermiddag fick jag samtalet från veterinären som jag väntat på. Sedan besöket har Smilla varit än mindre intresserad av mat och känts trött och hängig så jag var ganska orolig. Tänkte att värdena måste vara åt fanders. Men inte. T4 (sköldkörtelvärdet) hade till och med gått ner lite. Fortfarande aningens förhöjt men inte nog för att förklara något. Detsamma med njurar och lever som hade lite förhöjda värden, vilket är att vänta hos en gammal katt. Så inget där som sa något. Jag fick tips om ett energirikt och skonsamt foder att testa; Royal Canins Intestinal. M for och handlade både torrfoder och blötmat och båda verkade gå hem bra när vi serverade det igår.

Fin-Smilla

Om hon inte blir piggare och slutar tappa vikt så verkar det som att åldern kanske håller på att ta ut sin rätt. Jag vet inte om vi kan göra så mycket mer då. Vilket känns fruktansvärt förstås. Jag vill verkligen inte att hon lämnar in än.

Saknad Noel-nos!

Samtidigt oroar jag mig för katten Noel som inte kommit hem sedan han gick ut igår morse. Katterna är alltid hemma på nätterna och dessutom brukar de alltid komma då de hör vår bil komma hem, även om de då inte alltid vill gå in. Nu var vi senare än vanligt igår eftersom jag var på AW med jobbet, men han borde ha kommit ändå. Alice kom men inte han. Jag var uppe inatt och ropade men han kom inte. Och nu är det lunchtid och fortfarande inget tecken på var han kan vara. Vi har gått runt ute och ropat, kollat träd och frågar grannar. Ena grannen är inte hemma än och det är ofta ditåt de går på dagarna så jag håller en tumme att han råkat bli instängd där nånstans.

Nemi Bus

Med opererade Nemi är det bra. Hon vill gärna gå ut och verkar lite frustrerad över att hon inte får det. Första dagarna stannade båda bröderna inne med henne, märkligt men fint nog. De ville inte gå ut då hon inte fick. Första natten låg de dessutom alldeles intill henne som för att ha koll. Fina syskon det där. Jag vet inte riktigt när jag ska våga släppa ut henne men snart hoppas jag. Bara inte hon också försvinner.

Veterinärbesök del 2

Vi har ju varit lite bekymrade för vår äldre kattdam i kollektivet ett tag nu så jag kollade med veterinären (världens bästa btw) om det skulle vara okej att ta med Smilla samtidigt som Nemi om hon hann med att ta lite blodprover på Smilla i någon väntetid. Det gick bra så vi packade in två kattburar i bilen.

 Hon hade mycket riktigt gått ner mer i vikt sedan sist. Knölen hon haft ett par år nu har blivit större (vilket kanske märks mer när hon blir mindre samtidigt) och så jamar hon ju som mer intensivt i perioder, främst mornar. Veterinären Caroline tyckte det lät som sköldkörtelproblem så vi tog prover för det, och för att kolla njurar, lever etc. Jag provade med torrfoder mot hyperthyrios efter förra besöket men hon fick diarré och kräktes av det. Men skulle det vara det som är problemet finns det visst en medicin man kan ge istället för att kostbehandla. Skönt att vi fick den b-planen redan nu, även om vi inte vet om det är det.

Rosa hade ju det för ett antal år sedan men hennes beteende stämmer inte riktigt in på det Smilla visar nu. Men hennes värden sköt i höjden på en gång och hon blev som ständigt utsvulten. Henne gjorde vi jodbehandling på vilket gjorde henne helt frisk. Så är det mer smygande så kan det ju vara det som gör att Smilla inte visar samma hysteriska hunger. Snarare är hon lite svårtrugad vissa dagar, men så kan det visst vara.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. På torsdag får vi mest troligt veta svaren så då ser vi väl. Beroende på vad det är och hur hon förhoppningsvis sen blir bättre och lägger på sig igen så ska vi fundera över om vi ska ta bort knölen också. Men en sak i taget.

Och hon var förstås tapper idag, som alltid. Lite rädd, men duktig och modig. Och väldigt kool när hon kom hem, som om hon visade upp en krigsskada inför de andra. Min fina tjej.

Veterinärbesök del 1

Så var den sista tonåringen i kollektivet kastrerad. Lite småsorgligt kändes det idag när jag tänkte att det inte kommer bli några små kattungar efter Nemi heller. Speciellt när katterna blivit äldre, som Smilla nu, så har det känts som att det hade varit trevligt med en liten Smilla. Men det skulle inte funka. Att ha honkatter på p-piller är riskabelt; väldigt många får juvercancer. Så nä, det och mecket med att få tabletten varje vecka; det är inte värt det. Och framför allt så finns det ju så många katter (uppenbarligen) som behöver hem så det behövs inte sättas fler till världen av sentimentala skäl.

Kastreringen gick bra, hon var lite orolig innan, gillade inte den lugnande sprutan men i övrigt gick det bra. När vi kom hem höll hon sig undan länge och när hon försökte röra sig så fastnade hon överallt med tratten, så just nu går hon utan så hon kan äta och dricka lite. Hon verkar lite i chocktillstånd men jag tror att hon är okej.

Jag hade hoppats kunna jobba hemma åtminstone på förmiddagen imorgon men M behöver skjuts till flyget tidigt och sen dök det upp möten på morgonen så hon får vara hemma utan mig. Men jag ska försöka sluta tidigt i vart fall.

Semester

Idag har jag semester, vilket varit oerhört skönt, en chans att få sova ikapp några timmar efter en tung vecka. Jag har kanske jobbat ett par timmar också, men det kändes bara skönt att få avsluta ett par saker som jag inte hann igår. Nu ska jag nog kunna fortsätta vara ledig fram till tisdag nästa vecka. Eller, jag ska förbi hos en brukare/arbetsgrupp som hastigast imorgon på väg ner till Sundsvall också. Jag körde ut påskägg med godis till mina grupper igår kväll men fick lov att spara en till senare. Så den fixar jag imorgon. Det känns som prioriterat att få visa lite uppskattning inför helgen.

Idag har jag varit hos veterinären med kattpojkarna Noel och Charlie och fått dem kastrerade, vaccinerade och chipmärkta. Det var på tiden och känns bra att det är gjort. De var jätteduktiga och det kändes bra att de var tillsammans. Speciellt Charlie är ju så försiktig och orolig av sig så jag tror han hade nytta av att den tuffare brorsan var med hela tiden. De sövdes tillsammans och allt var över på tre kvart ungefär. Sen har de varit lite spaka idag, trötta och som att de funderat lite över vad som skett. Men imorgon kommer nog det mesta vara som vanligt igen. Skönt att kunna vara hemma hos dem. Vi har vilat tillsammans.

Bara Nemi kvar nu att kastrera sen är flocken klar. Lite hemskt att bestämma det över dem å ena sidan, men å andra sidan så finns det alldeles för många katter redan, det behövs inte fler kattungar. Allra minst i det här huset, vi har mer än fullt här...

Smilla-uppdatering

I måndags var vi på återbesök hos veterinären, Smilla och jag. Jag var lite nervös som vanligt, och Smilla var högst onöjd över att dela väntrum med två hundar. Hon morrade så att rummet vibrerade. Som tur är hörde djurskötaren det och kom och visade oss in i ett rum ganska fort. Att med hjälp av ytterligare en veterinär hålla fast henne i fram- och baktassar liggandes på rygg medan hennes veterinär med hjälp av ultraljud lokaliserade urinblåsan och stack en spruta genom magen rakt in för att få ett prov, det var inte populärt. Hon fräste och gjorde motstånd så de hann just få så mycket som de behövde för ett prov. Men jag förstod henne, det såg inte skojigt ut.

Den första vågen visade dessutom att hon tappat än mer i vikt vilket gav mig kramp i hjärtat av oro, men då varken jag eller veterinären riktigt tyckte att det kändes riktigt så bytte vi våg och fick då samma vikt som för tre veckor sedan. Det kändes mer okej. Jag tror att hon gick ner första veckan innan vi visste att det var uvi; då sprang hon ju mest på lådan och var orolig. Men den föregående veckan med antibiotikan som ganska snabbt gav resultat så propsade jag på med mat och försökte vakta och ge henne matro bäst det gick. Hon fick allt hon gillar, inklusive räkor och tonfisk och vispad grädde. Så då måste hon ha tagit igen sig. Hursom så ska jag hålla koll på vikten ett tag nu.

Igår ringde veterinären och sa att hon nu inte längre hade några bakterier kvar i urinblåsan så hon är friskförklarad. Vi ska hålla extra koll bara och så fick vi tips om att skaffa en foderautomat som styrs av chipmärkningen, så att hon ska kunna få ha sin mat ifred. Vi får väl fundera över det.

Just nu funderar vi över den här, nån som har nåt annat tips?

Superskönt att hon inte verkar ha någon sjukdom i kroppen (peppar peppar), det lättade mig en massa. Jag vill ju att hon ska må bra. Hon är gammal, visst, men fortfarande ganska pigg och framför allt lika nyfiken och alert i huvudet som förut. Min favorit i världen...

Antibiotika-klet!

Jag avskyr på riktigt att behöva ge mina fyrbenta bästisar medicin. Så länge det går bra att blanda ut i mat så är det okej, men så snart det måste tvingas i mer eller mindre så går hjärtat sönder lite. På den punkten måste jag ge en poäng till hundar; de är ju betydligt enklare att få i saker så länge man bara gömmer det i nåt gott.

Med Smilla funkar det inte särskilt bra. Hon må höra extremt dåligt men luktsinnet är det då inget fel på. Hon vägrar i sten att ens smaka på mat som jag blandat ner antibiotikan i. Jag har provat så många varianter att jag är tveksam till om medicinen kommer att räcka hela 7-dagarskuren.

Veterinären ringde igår morse och sa att jag hade haft rätt från start; det växte en väldig massa bakterier i hennes urin tydligen så nog har hon urinvägsinfektion. Min lilla snörpis. Så antibiotika i form av leversmakande pasta ska ges två gånger per dag. Stört omöjligt så länge jag inte får in det i munnen direkt. Vilket är en kamp som hittills alltid slutat med att både hon och jag är smetiga av äcklig leverluktande klet. Och jag ser hennes besvikelse när hon tittar på mig och undrar varför jag gör så mot henne. Hemska matte.

På plussidan; jag har inte sett henne stresskissa eller sitta på lådan i flera minuter idag. Nu var jag ju på jobbet en massa timmar så jag kan förstås ha missat det, men det har i vart fall varit lugnt både på morgonen och nu ikväll. 

På måndag ska vi tillbaka för ett nytt prov så då hoppas vi att hon ska vara i full fart igen. Min lilla superstjärna.

Fredag på veterinärstationen

Idag var det dags för återbesök med Smilla hos veterinären. Från början var tanken att ta bort tandsten men efter telefonsamtal med veterinären så var målet även att kolla hennes urinblåsa med ultraljud, ta urinprov direkt från den samt att ta ett prov på den knöl hon haft i ett drygt år i skinnet.

Jag var väldigt nervös innan och det kändes inte jättebra att det inte var favoritveterinären som tog emot och skulle ansvara för henne. En bra veterinär vi träffat förut var det förvisso, men inte samma sak för en nojig personal. Hon sa det där jobbiga att det alltid finns en risk att sövas och att när man är äldre som Smilla är risken större och så fick jag skriva under på att jag förstått det men ändå tagit beslutet att göra det. Så är det alltid men det känns ändå läskigt. Sen försvann hon iväg med Smilla och jag som tänkt att jag skulle vara med då hon sövdes fick snällt sitta i väntrummet och vänta. Jag hade jobbmobil och -dator med mig och försökte försvinna i lite jobb en stund, men det var klurigt.

Efter en stund kom en annan veterinär och körde en till synes avliden stor schäferhund (som jag sett komma in på stationen bara en liten stund innan) på en vagn ut till en väntande bil. Sen kom ett par in med en liten hund i bur med sig, till synes glada och pratsamma. De blev inkallade och väldigt kort därefter kom de med tom bur storgråtandes medan veterinären följde dem till dörren och intygade att de tagit rätt beslut. Därefter kom ett nytt par in med en lite överviktig men charmig hund som ville hälsa. Jag hann precis börja fundera om det skulle bli hemsk repris igen när Smillas veterinär kom och sa att jag fick komma och sitta med henne då hon skulle vakna om jag ville.

Nyvaken låg hon på ett undersökningsbord på en elektrisk värmedyna, med en yllefilt och bubbelplast över sig och en värmelampa hängande över bordet. Hennes kroppstemperatur var lite låg så hon skulle värmas upp och hade dropp för att vätskas upp. Hon såg väldigt orolig ut på ögonen och efter 30 sekunder så försökte hon ta sig upp, till djurskötarens förvåning. Sen lämnade de mig där med henne och jag fick göra mitt bästa att försöka hålla henne i hela uppvärmningsproceduren, för det enda hon ville var att hoppa ner och ta sig hem, det var tydligt. Hon skakade av kyla och utmattning, det bubblade i halsen på henne efter tuben och hennes blick var ostadig. Men ut skulle hon. Min lilla stjärna.

Tandstenen är borta och så också en tand som de under tiden insåg var FORL-angripen. Hennes urinblåsa såg fin ut och vätskan i knölen var mjölkvit och ska undersökas under helgen. Hon hade bakterier i urinen men det ska göras en odling innan vi får veta om det behövs antibiotika. Utlåtandet var att hon ändå är en väldigt pigg, fin och och fräsch nästan-18-åring i vart fall. Ikväll har stressen från dagen gett besvärliga trängningar i flera timmar, men nu ligger hon här bredvid mig i sängen och sover gott mellan två kattpojkar. Min fina lilla hjältinna. Imorgon kommer hennes husse också som messade ivrigt under tiden vi var iväg, oroligt frågande hur det gick. 

I helgen blir det extra mycket mys, kokt torsk, räkor och lugn och ro.

Smilla-äventyr

Smilla betedde sig knepigt i torsdags kväll, var alldeles spänd och hoppade upp i sängen och satt och försökte krysta fram kiss. Så gör hon aldrig. Jag kände igen det som det kan kännas vid urinvägsinfektion ungefär och blev förstås orolig för min lilla svans. Det gick över under natten och hon sov och vaknade som vanligt men jag ringde ändå och fick en tid idag.

I lördags upprepades de där blåsträngningarna igen; jag hittade henne återkommande på lådan alldeles blickstilla i flera minuter för att kissa några droppar. Sen har det varit okej igen och veterinären trodde inte vi skulle oroa oss. Sånt kan tydligen uppstå och gå över av sig självt. Kan orsakas av stress eller bara av bakteriekänningar. Så vi avvaktar.

Nyfiken i väntrummet...

Men vi passade på att ta lite prover och kolla igenom den lilla damen. Hon har gått ner en del i vikt, hela 1,5 kilo, fick vi veta, vilket är lite mycket även om hon för ett par år sen snarare var snudd på överviktig. Den tandsten som fanns redan vid kollen förra året har ökat och såg ganska eländigt ut i överkäken så vi bokade in en tid nästa vecka för att ta bort den. Det kan vara så att hon äter mindre pga det, även om vi inte sett att hon har ont.

Njurproverna var bra, förvånande men glädjande nog (det var min farhåga), och så även de på lever och vita/röda blodkroppar. Så inga tecken där på något särskilt. Det togs även prov på sköldkörtelvärdet (T4) men det får vi svar på om ett par dagar. Men jag skulle nog kunna tänka mig att tandstenen är boven ändå och då är det ju lätt åtgärdat. En risk förstås att söva henne men då värdena var bra i övrigt så lät det som att det skulle gå bra.

Bästa tasskorsaren :)

Så ganska goda nyheter där i vart fall, även om alla svar inte kommit än. Jag är så glad för det! Min allra finaste lilla vän, hon ska ju bara må bra såhär på ålderns höst.

Party-fredag

Sicken dag! Jag är helt slut. Inte på det där sättet jag brukar känna på fredagskvällar utan mer som att huvudet inte stannat än utan fortfarande rusar på framför en (två) skärmar på jobbet. Just därför, bl.a åtminstone, har jag just krupit ner under täcket framför gamla avsnitt av "Big fat quiz of everything" på youtube. Lagomt ansträngande men lite smått tragiskt att det sker före klockan 21 en fredag. Party on.

Jag startade dagen med att göra mitt bästa att avboka dagens första inplanerade möte eftersom jag behövde ringa veterinären istället. Jag lyckades till sist få tag på nån på jobbet som hjälpte mig samtidigt som jag skyndade mig att komma långt fram i telefonkön till veterinären. Jag fick prata med en av favoriterna som gav lugnande besked och sen bokade in ett besök på måndag. Så skönt att det inte måste ske idag. Kan berätta mer om varför i ett annat inlägg.

Sen när jag väl kunde hasta iväg så hade jag så bråttom att jag inte hade koll på att dragdörren till carporten verkligen höll sig öppen (ibland rullar den tillbaka pga vinden) varpå backspegeln och dörren hade ett lite dumt möte. Spegeln vek sig som tur bara och kunde fällas fram igen, men jag blev ändå irriterad och ännu lite mer stressad.

Jag hann precis segla in lagom till fikat, min fikafredag. Och det verkade vara till belåtenhet. Inga fantastiska verk eftersom jag kom på det ganska sent igår, men det blev glutenfritt och med choklad; bra grundförutsättningar.

Resten av dagen var ett virrvarr av ändrade planer och blandade möten, inklusive medarbetarsamtal med min chef som jag kände mig lite för oförberedd på. Men det gick bra, blev givande och jag kände att jag fick fram saker jag funderat på och över lag så tror jag att båda var nöjda när vi var klara (nästan 2h senare...). När jag kom tillbaka på kontoret hade alla utom en kollega gått hem redan. Jag lämnade stället sist som så många fredagar förut, en dryg halvtimma efter utsatt tid med känslan av att jag inte alls summerat och fått ihop veckan som jag brukar försöka göra på fredagar. Det är inte en bra start på helgen men det får jag vända bara helt enkelt.

Jag for förbi apoteket på vägen hem och fyllde på förrådet av D-vitamin och handlade en färdig baguette på coop som middag med mig hem. Party on.

Rosa Luxemburg 13/6-2001 - 11/11-2017

Det blev inte bättre och det kom inga goda kattnyheter från Sundsvall. Snarare tvärtom. Nån timme efter mitt sista inlägg hörde M av sig igen och sa att något inte var som det skulle, Rosas kroppsspråk var inte som vanligt. "Kan du komma ner?" Lite lite ångrar jag det nu, men där och då sa jag att jag inte hade orken att köra ner mitt i natten men att jag skulle åka direkt på morgonen.

Jag sov inte särskilt bra, vaknade varje timme och kollade på mobilen om jag fått fler meddelanden. Vid 6-tiden steg jag upp, utfodrade katterna och satte mig i bilen. Det var en hemsk resa. Ofta halkigt eller en kombination av regn och minusgrader. Inte alls kul. Ångesten över det blandades med ångesten av att Rosa inte mådde bra och att jag skulle skynda mig. M ringde då jag var halvvägs och sa att hon verkade ha ont nu, att han inte fick se hennes ögon.

När jag kom fram och hon hörde min röst så vände hon upp huvudet mot mig och visade mig sina ögon. Båda var alldeles brunsvarta, stora och så märkliga, och det rann brunsvart klet ur dem. Hon jamade till och lutade fram pannan och jag la min mot hennes; hennes sätt att alltid hälsa på oss. Jag såg att hon hade ont. M hade ringt djursjukhuset så de väntade oss. Vi lyfte in en orolig Rosa i transportburen och då kom Smilla fram och luktade på henne genom nätet. De nospussades lite och jag sa att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Veterinären kunde inte säga vad som hänt mer än att hon hade hemskt ont, att smärtstillande inte skulle hjälpa henne. Att det kanske skulle gå att operera bort båda ögonen men att det var långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. Och att det skulle bli svårt för henne. Så vi beslutade i enlighet med hennes rekommendation.

Så fruktansvärt tufft, det finns nog inget värre som djurägare. Att behöva skriva under ett papper på "begäran om avlivning".

Som alltid tidigare kämpade hon emot det lugnande som skulle få henne att somna. Det var så jobbigt att hon gjorde det den här gången. Det skapade så mycket tvivel. M klarade inte av att vara med mer när hon väl somnat till lite men jag kunde inte lämna henne. Han pussade på henne och sen satt jag och höll på henne (hon har aldrig gillat att bli lyft) och lutade min panna mot hennes. Hon fick sprutorna som fick henne att somna för alltid. 

Kvar fanns två förkrossade människor som skulle gjort vad som helst för att ha fått tillbaka henne där och då. Jag stannade en stund till, lyfte henne i min famn och gjorde henne blöt av tårar och pussar. Jag virade in henne i filten från buren och lämnade henne på britsen. Så fruktansvärt svårt. När Mina gick bort lät vi hennes favoritfilt kremeras med henne men därmed har vi inget sånt kvar från henne. Den här gången ville M att vi skulle spara favoritfilten, så den tog vi med hem. 

Vår oändligt älskade Rosa Luxemburg, som vi saknar dig!

Kattpensionatet i Sundsvall

Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.

Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.

Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.

Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...

Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover

Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar

Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"

Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..

Bättre!

Lite goda nyheter då äntligen. Dock med betoning på "lite". Igår när jag kom hem tyckte jag mig se lite av Rosas riktiga iris i det dåliga ögat. Jag dubbelkollade med Lil'sis som var med hos veterinären och hon instämde i att det då inte gick att se något annat än det svart-röda. Det var inte ens möjligt att se konturerna efter pupillen, men det tyckte jag mig göra redan i onsdags.

Nope! Gillar fortfarande inte kameran!
(Se skillnaden mellan ögonen...)

Men det går ruggigt sakta. Lite oklart om det är än bättre idag eller bara samma läge. Rosa är inte heller särskilt förtjust i att jag ska kika, än mindre ta bilder. Att jag plågar henne med ögondroppar 5-7 gånger per dag är nog. Men hon är hemskt duktig på det å andra sidan. Låter mig hållas. Hon förstår kanske att hon blir bättre.

Ser ni iriskanten? Lite lite bättre!

Och det smärtstillande hon får trot jag har fört tillbaka den gamla Rosa igen. Den som inte är sur och grinig och lite småbråkig utan snarare gosig och glad och social. Hon bryr sig knappt om Alice när hon kommer nu. Fnyser lite åt henne, men inte så mycket mer. Vi har pratat redan tidigare om att hon kanske skulle behöva stå på en liten dos smärtstillande för välbefinnandet. Jag menar, hon är ju till åren och precis som människor kan katter få ålderskrämpor rent generellt. Så kanske behöver hon det, jag ska ta upp det med veterinären då jag återkopplar och ber om mer ögondroppar på måndag. Det är förvisso inte jättebra för njurar på sikt, men hellre det då och hon får vara glad och nöjd. Vi får se.

Skadat öga

Denna kattdramatik som kan uppstå... I helgen såg vi att Rosa hade som ett rödbrunt fält nertill i ena ögat, alltså i själva ögat/iris. Hon verkade inte besvärad, det rann inte och google sa inte mycket så vi bestämde att inte göra nån grej av det. På söndagskvällen tyckte jag mig se en liknande fläck upptill i samma öga också.

Söndag kväll

Så igår när jag vaknade så låg Rosa som nästan stel i sängen men ansiktet vänt bort. Ville inte komma för mat, vilket är ovanligt för henne och spann inte då jag tog i henne. Då såg jag att hela ögat var täckt i det där brunröda, jag såg inte ens pupillen. Panik i hjärtat på en gång.

Ringde veterinären som tyckte vi skulle komma in och kolla, även om de sa sig inte ha så mycket maskiner för just ögon. Jag hann fara till jobbet en sväng och ta itu med ett par möten jag inte riktigt kunde flytta och sen plockade jag upp Lil'sis och for hem efter damen. Vi hann precis till veterinären och hon undersökte det hon kunde. Ringde till sist en privatpraktiserande specialist i Skellefteå men fick inget svar, så hon skickade ett mejl och behandlade som hon trodde. Färgtest visade inte på någon ytlig skada och tårkanalerna fungerade vid test också.

Så recept på ögondroppar för smärta, ögondroppar med cortison och smärtstillande oral vätska for vi hem med. Och en mycket ledsen katt. Hon ville inte se på mig när jag kom tillbaka hem med medicinerna och hjärtat gick nästan sönder av oro. M likaså och han provade tom att facetimea med henne... Det funkade faktiskt lite. Hon blev då nyfiken i vart fall. Veterinären ringde och hade fått svar av specialisten som inte tyckte vi skulle köra upp utan var överens med veterinären vi besökt om behandlingen, men med lite mer intensiv behandling med cortison, åtminstone de första dagarna.

Ledsen liten stjärna, tydlig som alltid i sitt kroppsspråk

Det var svårt att ge ögondroppar men då hon fått de smärtstillande så tror jag hon förstod att det var nåt bra. Då mjuknade hon igen och framåt natten vaknade jag (som somnat med en hand på henne) av att hon reste sig för att äta ur skålen jag ställt i sängen. Sen kurrade hon när hon la sig tillbaka. Oerhört skön känsla!

I morse åt hon också och det gick lättare med dropparna. Hon ska ha smärtstillande två gånger och utöver det cortison 5-6 ggr/dag, och inga droppar får tas med mindre än 30 minuter från varann. Lite svårt att hinna få till då jag måste vara på jobbet också. I morse steg jag upp så hon fick den första före klockan 6 och hann totalt med tre innan jag for. Lite stressande, men jag hoppas att vi ska se nåt resultat snart. Tyckte mig se lite mer av iris i ena kanten ikväll men kan vara inbillning. Vi får väl se, det måste bli bättre i vart fall. Jag hoppas att diagnosen sprucket blodkärl är korrekt så att det inte gömmer sig något värre och att hon förlorar ögat. Hon är ledsen som det är över att inget se på det nu ändå. Min lilla stjärna.

Smilla hos veterinären

I fredags tog jag för övrigt lite ledigt på eftermiddagen och for till veterinären med äldstakatten Smilla. I juli förra året konstaterades det lite förhöjda njurvärden, njursvikt, som då inte var tillräckligt besvärliga för att behöva medicineras men som gjorde att torrfodret sedan dess består av njuranpassat sådant.

Egentligen tycker jag nog att hon varit piggare under vintern än vad hon brukar, hon brukar ju snudd på bli deprimerad under vinterhalvåret. Men den här gången har hon varit ganska leksen och busig. Men så började jag tycka mig se en ökad trötthet (ungefär samtidigt som min egen kanske?), fick för mig att hon blivit lite smalare och inte riktigt samma fart i henne. Så jag bokade en tid för uppföljning. Orolig för vad jag skulle få veta.

Plåster på tassen och då kan man inte ens ligga som
man vill. Demonstrativ så det räcker :)

Njurvärdena hade märkligt nog blivit något bättre och är nu bara lite lite förhöjda. Jag trodde inte ens det var möjligt. Däremot hade hon tappat ett halvt kilo, vilket är hyfsat mycket även för en lite rundare katt som Smilla. Hon hade mycket tandsten men för att ta bort det krävs sövning vilket kan vara riskabelt i den åldern (samma ågren som vi hade innan Rosas tänder åtgärdades). Så nu funderar vi lite på vad vi tycker att vi ska göra.

M tycker inte att vi ska reagera alls, att det inte är nån fara att hon tappat lite. Och jag håller väl med, men oron finns hos mig att tappet ändå står för något. Vi kan ta fler prover och ett urinprov (sticka henne direkt i urinblåsan via buken) för att undersöka vidare. Och vi kan söva och åtgärda lite tänder ifall smärta gör att hon inte äter lika bra. Men jag vet inte. Vi ska fundera som sagt och jag har fått smärtstillande utskrivet att testa ifall det gör att hon äter bättre.

Finaste tjejen!

Hon var dock ruggigt duktig i vanlig ordning och sa knappt något när vi var där. Låg på britsen och kollade lugnt ut över åkern utanför medan vi väntade på provsvaren. Min fina tjej. Jag summerar det ändå som inte katastrofala resultat, något jag var väldigt rädd för att få innan vi åkte. Så får vi se vad jag bestämmer mig för helt enkelt.