Jag avskyr på riktigt att behöva ge mina fyrbenta bästisar medicin. Så länge det går bra att blanda ut i mat så är det okej, men så snart det måste tvingas i mer eller mindre så går hjärtat sönder lite. På den punkten måste jag ge en poäng till hundar; de är ju betydligt enklare att få i saker så länge man bara gömmer det i nåt gott.
Med Smilla funkar det inte särskilt bra. Hon må höra extremt dåligt men luktsinnet är det då inget fel på. Hon vägrar i sten att ens smaka på mat som jag blandat ner antibiotikan i. Jag har provat så många varianter att jag är tveksam till om medicinen kommer att räcka hela 7-dagarskuren.
Veterinären ringde igår morse och sa att jag hade haft rätt från start; det växte en väldig massa bakterier i hennes urin tydligen så nog har hon urinvägsinfektion. Min lilla snörpis. Så antibiotika i form av leversmakande pasta ska ges två gånger per dag. Stört omöjligt så länge jag inte får in det i munnen direkt. Vilket är en kamp som hittills alltid slutat med att både hon och jag är smetiga av äcklig leverluktande klet. Och jag ser hennes besvikelse när hon tittar på mig och undrar varför jag gör så mot henne. Hemska matte.
På plussidan; jag har inte sett henne stresskissa eller sitta på lådan i flera minuter idag. Nu var jag ju på jobbet en massa timmar så jag kan förstås ha missat det, men det har i vart fall varit lugnt både på morgonen och nu ikväll.
På måndag ska vi tillbaka för ett nytt prov så då hoppas vi att hon ska vara i full fart igen. Min lilla superstjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar