Vi börjar få lite rutin på antibiotika-kletet, Smilla och jag. Bästa sättet hittills är att rulla ihop klethögen till en liten boll som jag stoppar in i munnen, en bit bak. Ibland lyckas hon spotta ut lite men över lag funkar det rätt bra.
Och inget småkissande, vad jag har sett. Så jag hoppas, hoppas att vi passerat den här krisen också med alla tassar i behåll.
På köpet har vi kommit på att det där med frysta skalade räkor är en bra och enkel sak att tina och få som tröst. En vana som gissningsvis kommer att få fortsätta, om än kanske mer sporadiskt, även framöver, tycker alla enligt principen "tröstar du en får du trösta alla"-principen.
Vad en skopa dåligt matte-samvete kan göra för matutvecklingen i kollektivet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar