I måndags var vi på återbesök hos veterinären, Smilla och jag. Jag var lite nervös som vanligt, och Smilla var högst onöjd över att dela väntrum med två hundar. Hon morrade så att rummet vibrerade. Som tur är hörde djurskötaren det och kom och visade oss in i ett rum ganska fort. Att med hjälp av ytterligare en veterinär hålla fast henne i fram- och baktassar liggandes på rygg medan hennes veterinär med hjälp av ultraljud lokaliserade urinblåsan och stack en spruta genom magen rakt in för att få ett prov, det var inte populärt. Hon fräste och gjorde motstånd så de hann just få så mycket som de behövde för ett prov. Men jag förstod henne, det såg inte skojigt ut.
Den första vågen visade dessutom att hon tappat än mer i vikt vilket gav mig kramp i hjärtat av oro, men då varken jag eller veterinären riktigt tyckte att det kändes riktigt så bytte vi våg och fick då samma vikt som för tre veckor sedan. Det kändes mer okej. Jag tror att hon gick ner första veckan innan vi visste att det var uvi; då sprang hon ju mest på lådan och var orolig. Men den föregående veckan med antibiotikan som ganska snabbt gav resultat så propsade jag på med mat och försökte vakta och ge henne matro bäst det gick. Hon fick allt hon gillar, inklusive räkor och tonfisk och vispad grädde. Så då måste hon ha tagit igen sig. Hursom så ska jag hålla koll på vikten ett tag nu.
Igår ringde veterinären och sa att hon nu inte längre hade några bakterier kvar i urinblåsan så hon är friskförklarad. Vi ska hålla extra koll bara och så fick vi tips om att skaffa en foderautomat som styrs av chipmärkningen, så att hon ska kunna få ha sin mat ifred. Vi får väl fundera över det.
Just nu funderar vi över den här, nån som har nåt annat tips?
Superskönt att hon inte verkar ha någon sjukdom i kroppen (peppar peppar), det lättade mig en massa. Jag vill ju att hon ska må bra. Hon är gammal, visst, men fortfarande ganska pigg och framför allt lika nyfiken och alert i huvudet som förut. Min favorit i världen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar