Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

Bättre

Vi börjar få lite rutin på antibiotika-kletet, Smilla och jag. Bästa sättet hittills är att rulla ihop klethögen till en liten boll som jag stoppar in i munnen, en bit bak. Ibland lyckas hon spotta ut lite men över lag funkar det rätt bra.

Och inget småkissande, vad jag har sett. Så jag hoppas, hoppas att vi passerat den här krisen också med alla tassar i behåll.

På köpet har vi kommit på att det där med frysta skalade räkor är en bra och enkel sak att tina och få som tröst. En vana som gissningsvis kommer att få fortsätta, om än kanske mer sporadiskt, även framöver, tycker alla enligt principen "tröstar du en får du trösta alla"-principen. 

Vad en skopa dåligt matte-samvete kan göra för matutvecklingen i kollektivet...

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Gott Nytt År?

Ja men Gott Nytt År, bloggen! Hittills vill jag dock påstå att det goda har uteblivit rätt mycket. Hela min ledighet tycks präglas av sjukdom. Det går upp och ner och jag har väl inte direkt varit så streetsmart när det kommer till att ta hand om mig. Jag jobbade två dagar där före nyår, med förkylning och sen feberfrossa om kvällarna. Sen var det nyår och jag kunde ju inte gärna låta en vän sitt ensam på nyår så då fullföljde vi planerna att göra middag tillsammans. Men det var väldigt trevligt och en alldeles perfekt nyårsafton. God mat utan att vara överdådigt och sen trevligt med brädspel, hans julklappspel, resten av kvällen och in över på det nya året.

Sen har det åter varit sängläge. Förkylningen i all ära men hostan som följde upp nu har inte varit rolig. Jag kan inte sova, M kan inte sova, det river och eländas i halsen och det känns som att bröstkorgen håller på att ge upp.

Så ja, jag vet hur jag underhåller mig själv under ledigheter jag. Idag och på måndag har jag tagit ut ledighet och det känns ju verkligen värt det. 

Jag hoppas inte det sätter nivån för det här året, riktigt så besvärligt önskar jag mig det inte. Fast jag måste säga att jag av nån anledning inte har sådär väldigt stor övertygelse om att det här året kommer att bli något direkt höjdarår. Jag tror inte det. Nånting säger mig att en snabbspolning ett år framåt inte skulle göra något. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

Men jag gick in i det nya året med ett par frågetecken. Framför allt har vi en sjuk familjemedlem som inte är färdigutredd än. Katten förstås. Hon skötte sig ju så fint en hel vecka med att gå på lådan och verka mer tillfreds. Sen första dagen vi var på jobbet där i mellandagarna så kom vi hem till kisspölar igen. Bara någon eller ett par per dag nu förvisso, hon går fortfarande på lådorna vi ställt upp de flesta gångerna, men varför det blivit så har jag ingen aning om. Hon är hetsigare och stressigare kring maten igen och känns inte alls lika lugn som hon gjorde den där drömveckan över jul. Så nu önskar vi bara vår veterinär i tjänst igen så att vi kan ta tag i det här en gång för alla.

Så nej just i år känns det inte så mycket happy happy över nyåret. Men det kan ju ändras. Jag hoppas på det.

Rekordlång kattblogg med glad cliffhanger :)

Inte så många uppdateringar kring sjukkissen har det varit det senaste men nu tänkte jag försöka mig på en "kort" resumé av läget. Det såg ju länge inte så bra ut, det vi försökte med hade liten effekt. Hon kissade sjöar inne vilket tärde på alla möjliga sätt. M blev trött och arg (på situationen främst, inte katten) och jag som hanterar ilska dåligt blev orolig och stressad. Dessutom ville inte blodsockret stabilisera sig utan gick upp och ner som en jojo. Också det blev en stress och dessutom en utmaning för stackars Mina som blev stucken i örat flera gånger per dag.

Senaste veterinärbesöket ett par veckor före jul så kändes det dystert. Vi upplevde att Mina hade fått muskelförsvagningar, kissandet gav inte med sig och urinvägsinfektionerna bara avlöste varann. Tom veterinären verkade lite rådlös men tog prover, röntgade osv. Vi fick en ny strategi med insulinet med oss hem men i övrigt kändes det inte särskilt upplyftande.

Strategin har dock funkat. Hon äter nu nästan inga kolhydrater men kokt fisk nästan varje dag (mest för att hon får diarré av Mjaus kattmat som annars är lågkolhydrat). Hon får kvällsfika sent på kvällen vilket tycks ha sänkt morgonsockret (tack svärmor för det tipset) och sedan vi hållit oss på samma insulinnivå (alt inget insulin alls om det är lågt, istället för som förut sänka dosen) har läget stabiliserats. Hon ligger, med enstaka undantag, på 12-18 mmol/L nu, vilket förvisso är för högt men åtminstone hyfsat stabilt.

Sen kissandet då. Det verkade mest öka. Vi kom hem med en arsenal av antibiotika som hon ska äta tills dess att vi säkert vet att bakterierna är borta eftersom det tidigare bara kommit åter. Dagarna före jul blev helt galna trots antibiotikan, det var kiss överallt hela tiden. Stundtals även diarré. Hon var ständigt blöt om bakbenen och således luktade allt kiss som hon satte sig på. Det var snudd på ohållbart och jag började tänka att det var dags att ge upp nu. Veterinären ringde just före jul och vi bestämde att hon ska testas för Cushings syndrom efter helgerna, något jag tipsats om av en släkting. Något annat kunde vi inte göra före jul, som inte var drastiskt.

I halvpanik köpte vi efter råd löpskydd till tikar som vi utrustade med inkontinensskydd och satte på henne, under protester. Väl på verkade det gå bra. Första dygnet funkade det ganska bra så länge vi bytte ofta. Natten till den 23:e blev hon jätteorolig, kissade igenom skyddet hela tiden och vi fick byta sängkläder tre gånger samma natt. På morgonen var jag helt besegrad, så kändes det.

M for osövd till jobbet och jag var ledig där dagen före julafton och skulle förlaga lite mat. Mina var kelig och gick efter mig som ett plåster. Jag hade ingen lust att stressa henne utan struntade i skyddet och tänkte att jag skulle försöka lyfta henne oftare till lådan istället. Sedan tidigare har vi testat med nya kattlådor av olika utseende, som stått på olika platser i huset. Som mest hade vi fem samtidigt. Utan resultat. Men då det blev jobbigt att hinna bära henne ända in i hörnet i badrummet där vanliga lådan står satte jag av lättja en av de nya i hallen. På förmiddagen satt jag i köket vid datorn och hörde hur det krafsade i lådan. Tittar upp och ser Mina sitta och kissa i lådan! Jag vågade knappt röra mig att förstöra ögonblicket. Hon grävde över och gick sen iväg. M trodde mig knappt när jag ringde och berättade. Besöken på lådan fortsatte under dagen. Jag började tom relatera till sjuka människor som plötsligt blir pigga för att sedan tokdö och fick ångest över det. Förstås.

På julaftonens morgon fanns en liten pöl på övervåningen bara (normalt 3-5st). Vi satte upp en låda även på övervåningens hall. Vi var borta större delen av julaftonen men kom hem för insulinet på kvällen och hittade då inga pölar alls. Sedan dess har det inte varit några. Inga pölar! Och hon är lugnare, verkar nöjd, har vad vi tycker fått lite finare päls igen. Hon har fortfarande svårt att hoppa upp lika högt som tidigare (sängen är besvärlig tex men hon kravlar sig upp) och blodsockret ligger på samma stabila men för höga nivå. Men så mycket bättre allt känns ändå. Hoppet är verkligen åter och en lugn stämning är tillbaka i hemmet.

Jag har dock ingen aning om vad som är orsaken. Först trodde M att det var att jag äntligen hade en heldag hemma med henne, men det tror jag inte riktigt på. Det kan ha varit de hemska skydden som hon absolut inte vill ha som gjorde det, eller så har den långa antibiotikakuren kanske till sist fått bort bakterierna och därmed även knasbeteendet? Jag vet inte alls om det fungerar så. Oavsett vilket är jag är lycklig matte för tillfället. Bättre julklapp kunde vi inte få. Jag hoppas att det håller i sig nu bara. Vi törs inte tro men hoppas åtminstone.

Hostande kisse?

Jag har en trasig kisse också. Mina-katten har börjat hosta. Tror vi. Först var det som att hon försökte harkla upp något bara och jag trodde att det var päls (hon har ofta bekymmer med päls och äter mycket gräs), men det har som fortsatt och är nu snart inne på tredje dygnet. Så vi gissar att det kanske är hosta. Jag börjar bli väldigt orolig även om jag försöker att inte tänka på det. Kanske jag skulle ringt veterinären och frågat före det blev helg. Men hon äter ungefär som vanligt och dricker fortfarande bra, vilket brukar vara goda tecken.

Har försökt söka på nätet och hittat en massa hemska alternativ som inte har slutat väl. Men det kan också vara enklare saker som parasiter/spolmask eller möjligen astma. Men astma borde inte komma så snabbt på.

Det får inte vara fel på Mina-kissen! Det räcker med att personalen är sjuk.

Någon dör och någon föds

Det börjar bli långt mellan inläggen här, inte bra. Kanske är det så att jag inte är på topp, men jag försöker. Inatt hade jag lite ångest över allt som inte är gjort, så jag måste få koll på lite saker idag.

Dagen har dock börjat lite blandat. Fanny ringde på förmiddagen och det blev ett nytt akutbesök (det andra denna veckan) till veterinären i Vännäs. Det blev också det sista för katten Rizzla. Jättesorgligt, men nu hade hon kämpat på tillräckligt. Fanny har gjort allt hon kunnat och kört på så länge hoppet fanns, men nu var det bra. Lite ont i hjärtat har jag, och var nog extra klängig med min fyrbenta familj när jag kom hem för en stund sedan.
Positivt i allt elände för Fanny var bebisen hon blev moster till idag. Hoppas det hjälper lite iaf.
Tappra Rizzla...känns lite svårt att greppa att hon är borta nu.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det blev lite andra planer idag trots allt. Jag skulle ju städa men så blev det inte. Istället satt jag igen hos veterinären med Fanny och hennes finkisse Rizla. Tyvärr verkar det vara en följetong, hennes sjukdom. Den här gången fick de lov att behålla henne, och jag hoppas verkligen att Fanny ringer imorgon och säger att vi ska fara och hämta en frisk kisse.
Det är verkligen skräcken att kissarna ska bli sjuka. De är ju min familj. Smilla och jag har bott ihop i mer än 7 år. Rosa Luxemburg i 6 år och Mina nästan lika länge. Jag tror att Fanny och Rizla har varit kompanjoner i 11 år så jag förstår om hon känner lite panik just nu. Så det är bara för kissen att bli bra.

Så, jag slapp städa iaf. Det får bli i helgen. No panic. Imorgon ska jag försöka jaga julklappar på stan samt handla mat inför helgen (som tycks vara fram till torsdag) och ordna med julgran. Fast just det kanske kan vänta till helgen. Men jag måste handla ny fot och fina kulor. Och glitter och ljus. Och säkert tänker alla andra miljarder människor samma sak eftersom de som jag får lön imorgon...

Och idag fyller lillasyster 15 år. Herregud, värsta flamsiga tonåringen, kan jag meddela. =) Allt från msn-namn till mobilsvar kännetecknas av det. Och typ imorgon är hon väl vuxen. Jag saknar henne grymt mycket. Grattis finaste!

My great day

Magnus Betnér igår; jag säger bara OMG vilken avslutning på kvällen! Helt underbart. Jag är så nöjd.

Dagen började för mig vid 13-tiden då Mattias föräldrar ringde på hemtelefonen och väckte upp mig. Hade tänkt ligga till halv tre i vart fall, men strunt samma. Mattias var hemma, han hade jobbat hemmifrån istället. Strax därpå kom ett försynt sms från Fanny som undrade om jag var vaken. Hennes kissekatt var sämre igen och kissade en massa blod och ev behövde hon skjuts till veterinären. Sure. Ingen fara. Mattias blev, av någon anledning, smått hysterisk och tvingade in mig i duschen omedelbart och hojtade att "VI MÅSTE SKYNDA OSS". Jaja. När vi kommit iväg i bilen (M insisterade på att åka ens innan vi visste något mer) och åkt en mil ungefär ringer Fanny igen och säger att veterinären sagt att det var lugnt och gett henne en tid på måndag. Ingen idé att vända hemåt direkt så vi bestämmer snabbt att det får bli en heldag på stan. Känns okej då det var hyperlänge sedan jag var där alls.

Så vi gick i affärer, sökte present till den kompis vars 30-årsfest vi ska på ikväll, utan resultat. Sökte något att ta på Sara till samma fest, med samma dåliga resultat. Mattias försökte få mig att tro att det var lugnt. "-Du kan ju ha den där...eh..den t-shirten du har på dig idag? Eller...eh...den andra..." Hm.. Just så står det till i min garderob. Jag har den t-shirten jag har på mig och så den andra. Faktiskt ungefär så. Resten är urtvättat, håligt, för litet, från -92 eller något annat diskvalificerande. Men det är fan svårt att handla kläder när man inte ser ut som det är tänkt (?) att man ska göra. Antingen ser jag gravid/fet ut eller så får inte boobsen plats. Hur ovanlig kropp kan man ha? Tycker inte jag har det egentligen, så jag antar att det finns ett gäng till med samma bekymmer. Skit samma, jag ska försöka jaga något idag igen.

Vid fem-tiden gick vi på Lottas krog och åt mat. Det är väldigt god mat där för hyfsade pengar. Mycket trevlig personal och mysig atmosfär. Även om den tillfälligt var satt ur spel då vi råkade hamna på bordet intill ett visst kommunalråd som inte tillhör mina favoritmänniskor på jorden.
Vi blev klara ganska tidigt så efter maten gick vi till Schmäck, stans trivsammaste fik och drack rättvisemärkt te, läste DN och tittade på Umeås trendigaste småbarnsfamiljer.

Halv åtta var det då dags. Föreställningen inleddes av en annan komiker; Mikael Koppelman i ca en halvtimme. Han var sådär kul, måste jag säga, och jag blev lite orolig för att det kanske var jag som var på fel humör eller att det var något annat som var fel. En del hade jag hört av honom tidigare, och en del var liksom inte roligt. Att han är andra generationens invandrare då hans pappa kommer från Estland är halvkul. Men sen försöker han hitta på någon väldigt absurd historia om hur han försöker smälta in bland Stockholms kurder i någon slags gemenskap med blingbling-fälgar...ja, det blev inte riktigt kul. Men han var lite charmig och småkul emellanåt.
Efter en 10-minuterspaus gick då Magnus Betnér upp på scenen och omedelbart blev det annat ljud i salongen. Stämningen var så på topp att det kändes euforiskt. Och han verkade njuta varje sekund. Han är klockrent rolig hela tiden, berättar saker som man vet är sanna (vilket enligt mig gör det än roligare), är vass politiskt utan att försöka vara korrekt, och har en stor portion feminism i sin humor som folk som säkert inte skulle drömma om att rösta feministiskt bara sväljer totalt och nickar instämmande till. Han ger kängor till allt ifrån "Cykel-på-köpet-Doggelito" till TV4:s nollrasism-vecka, dödshotande nynazister och Uffe Larsson. På ett väldigt ärligt och intelligent sätt. Så underbart. Jag tänker inte försöka återge något för det blir bara fel, men jag önskar att det fanns på film. T.o.m Mattias som brukar vara den känslomässigt återhållsamma norrlänningen personifierad skrattade högt och applåderade spontant. Det var skitkul! I wish you've been there.

Magnus skriver om giget själv i sin dagbok och han verkar vara just så nöjd som jag tolkade honom. Han drog över tiden en hel del och när han gick av scenen strax efter kl 22 (efter över 1,5 timmars stand up) fanns det nästan inget syre alls kvar i den fullsatta lokalen och jag tror att vi nästan lyckoberusat gick till parkeringen och körde hem. Jag kraschade som en koltrast (?) i sängen nästan direkt. Grejt day, precis vad jag/vi behövde! Mer sånt. Känns som att jag fick tusen gånger mer för mina 185kr igår kväll, än om jag hade gått på bio för 105 spänn (såg att vissa filmer kostade det nu, helt hutlöst dyrt!).

Idag; mer försök till shopping (blä) och 30-årsfest i stan.