Inte så många uppdateringar kring sjukkissen har det varit det senaste men nu tänkte jag försöka mig på en "kort" resumé av läget. Det såg ju länge inte så bra ut, det vi försökte med hade liten effekt. Hon kissade sjöar inne vilket tärde på alla möjliga sätt. M blev trött och arg (på situationen främst, inte katten) och jag som hanterar ilska dåligt blev orolig och stressad. Dessutom ville inte blodsockret stabilisera sig utan gick upp och ner som en jojo. Också det blev en stress och dessutom en utmaning för stackars Mina som blev stucken i örat flera gånger per dag.
Senaste veterinärbesöket ett par veckor före jul så kändes det dystert. Vi upplevde att Mina hade fått muskelförsvagningar, kissandet gav inte med sig och urinvägsinfektionerna bara avlöste varann. Tom veterinären verkade lite rådlös men tog prover, röntgade osv. Vi fick en ny strategi med insulinet med oss hem men i övrigt kändes det inte särskilt upplyftande.
Strategin har dock funkat. Hon äter nu nästan inga kolhydrater men kokt fisk nästan varje dag (mest för att hon får diarré av Mjaus kattmat som annars är lågkolhydrat). Hon får kvällsfika sent på kvällen vilket tycks ha sänkt morgonsockret (tack svärmor för det tipset) och sedan vi hållit oss på samma insulinnivå (alt inget insulin alls om det är lågt, istället för som förut sänka dosen) har läget stabiliserats. Hon ligger, med enstaka undantag, på 12-18 mmol/L nu, vilket förvisso är för högt men åtminstone hyfsat stabilt.
Sen kissandet då. Det verkade mest öka. Vi kom hem med en arsenal av antibiotika som hon ska äta tills dess att vi säkert vet att bakterierna är borta eftersom det tidigare bara kommit åter. Dagarna före jul blev helt galna trots antibiotikan, det var kiss överallt hela tiden. Stundtals även diarré. Hon var ständigt blöt om bakbenen och således luktade allt kiss som hon satte sig på. Det var snudd på ohållbart och jag började tänka att det var dags att ge upp nu. Veterinären ringde just före jul och vi bestämde att hon ska testas för Cushings syndrom efter helgerna, något jag tipsats om av en släkting. Något annat kunde vi inte göra före jul, som inte var drastiskt.
I halvpanik köpte vi efter råd löpskydd till tikar som vi utrustade med inkontinensskydd och satte på henne, under protester. Väl på verkade det gå bra. Första dygnet funkade det ganska bra så länge vi bytte ofta. Natten till den 23:e blev hon jätteorolig, kissade igenom skyddet hela tiden och vi fick byta sängkläder tre gånger samma natt. På morgonen var jag helt besegrad, så kändes det.
M for osövd till jobbet och jag var ledig där dagen före julafton och skulle förlaga lite mat. Mina var kelig och gick efter mig som ett plåster. Jag hade ingen lust att stressa henne utan struntade i skyddet och tänkte att jag skulle försöka lyfta henne oftare till lådan istället. Sedan tidigare har vi testat med nya kattlådor av olika utseende, som stått på olika platser i huset. Som mest hade vi fem samtidigt. Utan resultat. Men då det blev jobbigt att hinna bära henne ända in i hörnet i badrummet där vanliga lådan står satte jag av lättja en av de nya i hallen. På förmiddagen satt jag i köket vid datorn och hörde hur det krafsade i lådan. Tittar upp och ser Mina sitta och kissa i lådan! Jag vågade knappt röra mig att förstöra ögonblicket. Hon grävde över och gick sen iväg. M trodde mig knappt när jag ringde och berättade. Besöken på lådan fortsatte under dagen. Jag började tom relatera till sjuka människor som plötsligt blir pigga för att sedan tokdö och fick ångest över det. Förstås.
På julaftonens morgon fanns en liten pöl på övervåningen bara (normalt 3-5st). Vi satte upp en låda även på övervåningens hall. Vi var borta större delen av julaftonen men kom hem för insulinet på kvällen och hittade då inga pölar alls. Sedan dess har det inte varit några. Inga pölar! Och hon är lugnare, verkar nöjd, har vad vi tycker fått lite finare päls igen. Hon har fortfarande svårt att hoppa upp lika högt som tidigare (sängen är besvärlig tex men hon kravlar sig upp) och blodsockret ligger på samma stabila men för höga nivå. Men så mycket bättre allt känns ändå. Hoppet är verkligen åter och en lugn stämning är tillbaka i hemmet.
Jag har dock ingen aning om vad som är orsaken. Först trodde M att det var att jag äntligen hade en heldag hemma med henne, men det tror jag inte riktigt på. Det kan ha varit de hemska skydden som hon absolut inte vill ha som gjorde det, eller så har den långa antibiotikakuren kanske till sist fått bort bakterierna och därmed även knasbeteendet? Jag vet inte alls om det fungerar så. Oavsett vilket är jag är lycklig matte för tillfället. Bättre julklapp kunde vi inte få. Jag hoppas att det håller i sig nu bara. Vi törs inte tro men hoppas åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar