Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.