Jag har som dragit mig för att skriva om det för att det fortfarande slår mig så hårt i hjärtat varje gång det blir tydligt igen (och igen och igen och igen) i huvudet. Min bästa, finaste så innerligt älskade och behövda Smilla finns inte längre.
Vi for och vägde henne och deras våg (-ar, jag insisterade på att få prova en våg till, med samma resultat) visade på en nedgång på över 100g på en dryg vecka, vilket gjorde att hon vägde 1,9kg bara. Men hon mådde fortfarande ganska bra då, så efter kontakt med veterinären så bestämde vi oss för att låta henne vara lite och se. Veterinären sa att hon trodde det skulle kunna bli sämre ganska snart och att det kanske var en vecka kvar innan det blev dags att ta beslutet. Så jag visste att det var på väg dit, men jag ville ha mer tid med henne. Hon var fortfarande så frisk i sig, som att hon var som vanligt mentalt men kroppen stängde av.
Värmen tog också ut sin rätt och under helgen så såg vi att hon tyckte det var tröttsammare att hålla sig i gång. På söndag kväll var det som att orken plötsligt gav upp. Hon tvekade först inför att gå ner för trappen till kattlådan (vilket hon inte haft större problem med innan), så jag bar ner och upp henne. Sen såg jag att hon hade lite svårt med balansen, att bakdelen inte riktigt styrde fullt ut. Hon åt sina mixade räkor (det hon helst ville ha hela sista veckan) och drack vatten men det var ändå som att orken rann ur henne.
På söndag natt låg jag hos henne på vardagsrumsgolvet hela natten. Ibland höll hon tassen på min hand, ibland gick hon undan och låg en bit bort. Jag bar upp kattlådan och trots att hon var svag så gick hon på den. Min lilla stjärna.
På morgonen ställde vi båda in jobb och jag ringde veterinären och fick första tiden. Tyvärr var det inte "vår" veterinär som var i tjänst och Smillas liv avslutades lite väl fort när vi kommit in. Jag hann inte tänka och inte heller kändes det som att jag fick tid att få henne att känna sig trygg innan det var igång. Tankar jag fick först efteråt, just när det hände var allt bara rörigt i huvudet. Hon somnade in och det var fruktansvärt och efteråt kändes det bara som att det gått för fort.
Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.
Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.
Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.
Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.
Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.
Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.
