Kattliga bekvämligheter

Alltså knaskatten Nemi. Ivrig att komma in efter en kort visit ute rusar hon in i badrummet för att gå på lådan... De har kanske varit inne för mycket nu i vinter. Sedan det blev kallt har de varit inne om dagarna då vi varit på jobbet och sen varit ute en stund på kvällen samt till och från under helgdagarna. Så kanske lådan har blivit för bekväm. Eller så är utetoan för kall....

Övervinna rädslor

Vår minsting Nemi (jag vet inte om hon är yngst men hon är sannerligen minst i storlek, vår lilla minikatt) fick som för sig att trappen var läskig nu under julledigheten. Vi var antagligen inte hemma när/om något hände men plötsligt så ville hon inte gå upp längre utan satt nedanför och jamade då hon ville bli hämtad. Vi insåg att hon var själv på nedervåningen ganska länge om kvällarna tills hon till sist antagligen kände sig ensam och ville komma upp. Hennes kloka mamma Alice insåg samma sak och började sen vara där nere med henne och göra nya sovplatser, klok och uppoffrande som hon är.

Vi trodde först det var nån idé hon fått men vi märkte att hon kloade sig fast ganska bra då vi bar upp henne. Och försökte vi sätta ner henne i trappen så skakade hela hennes lilla kropp av rädsla. Antagligen så har hon busat i trappen och farit emellan trappstegen, det var mellan dem hon kikade med skräck i blicken. Nedåt gick däremot bra, vilket annars borde vara läskigare. Så hon var här uppe på kvällarna men gick ner när hon nån gång under natten behövde lådan gissningsvis för varje morgon har hon legat på en filt på torktumlaren då vi kommit ner.

De sista dagarna har vi försökt att öva med henne, lite ambivalenta över vad som faktiskt skulle funka som "bot". Men hon har bara fortsatt vara rädd. Vi har successivt provat släppa ner henne längre och längre ner i trappen och försökt hålla henne på ett trappsteg medan vi klappat henne. Men det har känts tveksamt om vi lyckats nåt.

Ikväll plötsligt när hon varit ute och busat med ena brorsan och grannkatten Marx så kom hon in glad i hågen och efter ett tag hoppade hon plötsligt upp i soffan där vi satt. Jag frågade M om han burit upp henne men det hade han inte. Så hon måste ju ha gjort det själv. Hon såg så stolt och nöjd ut, som att hon på riktigt övervunnit något stort. Sen gick hon plötsligt upp och ner i trappen helt (till synes) obehindrat och hängde oss i hasorna precis som förut. Nu ligger hon i fåtöljen bredvid Alice och ser helt avslappnad ut. Sötfröken vår.

Vi som hann börja prata om att bygga om trappen till och med.

Katt-nytt från kollektivet

Först sent igår eftermiddag fick jag samtalet från veterinären som jag väntat på. Sedan besöket har Smilla varit än mindre intresserad av mat och känts trött och hängig så jag var ganska orolig. Tänkte att värdena måste vara åt fanders. Men inte. T4 (sköldkörtelvärdet) hade till och med gått ner lite. Fortfarande aningens förhöjt men inte nog för att förklara något. Detsamma med njurar och lever som hade lite förhöjda värden, vilket är att vänta hos en gammal katt. Så inget där som sa något. Jag fick tips om ett energirikt och skonsamt foder att testa; Royal Canins Intestinal. M for och handlade både torrfoder och blötmat och båda verkade gå hem bra när vi serverade det igår.

Fin-Smilla

Om hon inte blir piggare och slutar tappa vikt så verkar det som att åldern kanske håller på att ta ut sin rätt. Jag vet inte om vi kan göra så mycket mer då. Vilket känns fruktansvärt förstås. Jag vill verkligen inte att hon lämnar in än.

Saknad Noel-nos!

Samtidigt oroar jag mig för katten Noel som inte kommit hem sedan han gick ut igår morse. Katterna är alltid hemma på nätterna och dessutom brukar de alltid komma då de hör vår bil komma hem, även om de då inte alltid vill gå in. Nu var vi senare än vanligt igår eftersom jag var på AW med jobbet, men han borde ha kommit ändå. Alice kom men inte han. Jag var uppe inatt och ropade men han kom inte. Och nu är det lunchtid och fortfarande inget tecken på var han kan vara. Vi har gått runt ute och ropat, kollat träd och frågar grannar. Ena grannen är inte hemma än och det är ofta ditåt de går på dagarna så jag håller en tumme att han råkat bli instängd där nånstans.

Nemi Bus

Med opererade Nemi är det bra. Hon vill gärna gå ut och verkar lite frustrerad över att hon inte får det. Första dagarna stannade båda bröderna inne med henne, märkligt men fint nog. De ville inte gå ut då hon inte fick. Första natten låg de dessutom alldeles intill henne som för att ha koll. Fina syskon det där. Jag vet inte riktigt när jag ska våga släppa ut henne men snart hoppas jag. Bara inte hon också försvinner.

Veterinärbesök del 1

Så var den sista tonåringen i kollektivet kastrerad. Lite småsorgligt kändes det idag när jag tänkte att det inte kommer bli några små kattungar efter Nemi heller. Speciellt när katterna blivit äldre, som Smilla nu, så har det känts som att det hade varit trevligt med en liten Smilla. Men det skulle inte funka. Att ha honkatter på p-piller är riskabelt; väldigt många får juvercancer. Så nä, det och mecket med att få tabletten varje vecka; det är inte värt det. Och framför allt så finns det ju så många katter (uppenbarligen) som behöver hem så det behövs inte sättas fler till världen av sentimentala skäl.

Kastreringen gick bra, hon var lite orolig innan, gillade inte den lugnande sprutan men i övrigt gick det bra. När vi kom hem höll hon sig undan länge och när hon försökte röra sig så fastnade hon överallt med tratten, så just nu går hon utan så hon kan äta och dricka lite. Hon verkar lite i chocktillstånd men jag tror att hon är okej.

Jag hade hoppats kunna jobba hemma åtminstone på förmiddagen imorgon men M behöver skjuts till flyget tidigt och sen dök det upp möten på morgonen så hon får vara hemma utan mig. Men jag ska försöka sluta tidigt i vart fall.

1 år!

Tänk att det gått ett helt år sedan vi fick våra tre senaste familjemedlemmar! Våra busiga, påhittiga, bångstyriga små knastroll som inte längre kan omtalas som "kattungarna", de är väl snarare nån form av äldre tonåringar. Fortfarande full fart eller djup sömn, inte många mellanlägen.

Fatta att de varit sådär små? Helt otroligt. Jag såg det inte då förstås, men nu när jag ser de här gamla bilderna så tycker jag mig ana deras små personligheter som successivt växt fram. Våra små troll. Vår äventyrslystna och galet orädda Nemi-tjej, tuffa Noel som hänger på syrran och som vet hur man tar plats och så den fundersamma, lite oroligt lagda amma-pojken Charlie, som vi precis fått att börja följa med de andra, om än försiktigt. Den bästa trion. Även om de är oändligt många hemma nu så är jag glad att jag inte sålde bort pojkarna. Hur hade det gått?

Jag vet inte vad Mamma Alice egentligen tycker om att hennes ungar fortfarande bor hemma, kanske är det därför hon är så avståndstagande mot mig. Eller det tror jag väl inte egentligen, jag vet bara inte vad det är. Hon var så tillgiven och mysig då hon var dräktig men nu är hon alltid som på sin vakt och går ofta undan då jag kommer. Ibland får jag ta upp henne och mysa och ibland kommer hon till soffan och vill kela, men oftare det motsatta. Med M går det mycket bättre, av någon anledning. Han som knappt varit här. Orättvist. Men jag jobbar på det.

Hon verkar då inte vantrivas i alla fall. Hon kommer ju in om kvällarna, vet att hon bor här och har sina rutiner även om hon inte är den mest tillgivna eller tillitsfulla. Hon får den bästa maten, har alltid tak över huvudet och kärlek då hon vill. Det andra får vi väl jobba lite extra på bara.

Arla parkour

Äntligen har tröttheten börjat ge med sig! Jag vet inte varför, men jag är nöjd. Jag sover kanske inte superbra fortfarande, men jag känner mig inte överkörd av en ångvält varje dag. Nu kanske det är lite för tidigt att ropa hej egentligen; jag har varit ledig i sex dagar och just återgått till vardagen, men det känns bättre nånstans.

I morse väcktes jag i vanlig ordning av den äldsta svansen som ville få hjälp upp på klädskåpet*, få mat, hoppa ner från garderoben ner på sängen, hjälp upp på andra klädskåpet etc etc vid tjugo över fem och jag var på riktigt inte manglad när jag vaknade. Jag låg kvar mellan garderobslyften, kollade mobilen och lyssnade på andetagen från M medan resten av kattkollektivet sakta började vakna till liv. Mysigt.

Imorgon kommer jag säkert få äta upp det uttalandet...

*Smilla önskar editera in att hon faktiskt kan hoppa upp på ena klädskåpet själv numera. Hon har tagit efter Nemi som hoppar upp på sänggaveln och slänger sig vidare därifrån och upp, och hon gjorde faktiskt det alldeles själv i morse. Så var det med den gamla kattkroppen; inte så stel som man kunde tro. Vår lilla stjärna.

Oanständigt ju!

Men hallå! Nån måste tala om för min kära kattpojke Charlie vad "inavel" betyder. Och kanske dra lite om blommor bin för både honom och brorsan hans samtidigt. Klart att jag visste att det kunde ske men jag var inte riktigt beredd ändå när jag såg tendenserna plötsligt. Jag kan säga att jag fick bråttom att hämta ett p-piller till syrran Nemi (som verkar rätt ovetande ännu, trots allt). Imorgon ringer jag och bokar in fler kastrationer...

De blev 7 månader gamla i måndags, lite som att ha tonåringar hemma med andra ord. Huga.

"What? Me? Fake news!"

På tasslängds avstånd

Vi bestämde förresten att Smilla skulle stanna kvar här hemma ett tag igen. M är inte säker på att hon riktigt trivdes som ensamkatt (alternativt var det Rosa hon sökte när hon gick runt i lägenheten och nästan ylade till och från), men samtidigt är hon inte direkt superkompis med kattfamiljen här heller och det är svårt att se till att hon får i sig ordentligt med mat då ungarna gärna äter upp hennes mat.

Smilla är nämligen en tänkare i det mesta och så även i matsituationer. Min kloka dam, inte riktigt klok nog att räkna ut att om man lämnar sin skål för att fundera (stirra förstrött rakt fram en stund) en liten bit bort, en liten liten stund, för att sen komma åter och äta "second breakfast/dinner" så är risken rätt stor att den är borta. Ibland väntar de inte ens på det utan hovrar som runt henne tills hon lämnar och låter dem äta. Inte så bra.

Hon är en gammal katt som precis som många äldre katter är ganska petig i maten och inte ids äta vad som helst. Och  i vår iver att ha koll på Rosa tidigare så missade vi nästan att Smilla plötsligt tappade en massa i vikt. Därav, bland annat, tanken att hon skulle stanna hos M även nu när Rosa inte längre finns.

Smilla & Nemi ser på tv

Men ja, vi får se. Hon har ju gått upp i vikt hos M, men jag försöker passa och ge henne mat på egna ställen och vara med henne och kolla att hon faktiskt äter. Jag är ju förstås supernöjd att hon är hemma, även om jag tycker lite synd om kattlösa M, och känner mig definitivt mer hel nu när jag har min gamla 17-åriga lomhörda/döva polare hos mig. Och ibland går det riktigt bra. Speciellt Nemi verkar intresserad av att vara med Smilla, att hänga efter henne lite. Som att hon ser upp till stortjejen. Försöker lägga sig nära, tex. Och det verkar som att Smilla låter henne vara, som oftast i vart fall. Som Ronja sa; "håll dig på tasslängds avstånd bara".

Trångt på hemma-gymmet

Jag försöker komma tillbaka till min dagliga dos av "minst 30 minuters motion", vilket innebär att jag behöver röra på mig mellan träningspassen med simning och badminton. Jag har inte riktigt tordats ta fram gåbandet eftersom jag vet hur nyfikna de små svansarna är. Och jag hade rätt.

De vuxna katterna går som närmast en omväg omkring bandet när det är igång och pojkarna har hittills varit lite skräckblandat nyfikna. Men så har vi Nemi. Bus-Nemi. Inte-rädd-om-de-9-liven-Nemi.

Hon satt på armstödet till soffan och kikade länge när jag halvjoggade fram så jag tog upp mobilen och tänkte fota henne... Bilden ovan är en bråkdels sekund innan hon kastade sig ner på bandet och jag var så nära att trampa på henne men hann hoppa upp på sidorna med fötterna och rycka i säkerhetsbandet som stoppar maskinen. Hon klamrade sig fast vid fronten och rusade sen iväg.

Blev hon rädd och undvek bandet?

Nope. Idag när jag drog fram det var hon snabbt framme igen. Men hon höll faktiskt lite avstånd då jag väl startade igång det. Så kanske kanske hon lärde sig något ändå. Busfian. Helt tryggt att använda bandet känns det inte (trots mina fina klämma-katt-skydd som ni ser längst bak på bandet...), men jag får ha koll helt enkelt och vara snabb med att mota bort de närgångna. 

Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...

Vi busar bara lite

Tvättställning = kattklätterställning

Busa eller sova, knappt några mellanlägen

Önskar er en trevlig vecka!

Nemi

Och precis som jag tryckt på "publicera" larmade Alice om att något var fel. Hittade förstås Nemi i källartrappen. Oklart om hon trillat ner mellan trappstegen (jag borde hört det?) eller om hon hoppade/lirkade sig över grinden som jag försökt barrikadera. Hon verkade lite förvånad så helt dramafritt hade det nog inte varit. Men hon verkade okej.

Min bus-dam... Gissar att det här bara är början.