Tänk att det gått ett helt år sedan vi fick våra tre senaste familjemedlemmar! Våra busiga, påhittiga, bångstyriga små knastroll som inte längre kan omtalas som "kattungarna", de är väl snarare nån form av äldre tonåringar. Fortfarande full fart eller djup sömn, inte många mellanlägen.
Fatta att de varit sådär små? Helt otroligt. Jag såg det inte då förstås, men nu när jag ser de här gamla bilderna så tycker jag mig ana deras små personligheter som successivt växt fram. Våra små troll. Vår äventyrslystna och galet orädda Nemi-tjej, tuffa Noel som hänger på syrran och som vet hur man tar plats och så den fundersamma, lite oroligt lagda amma-pojken Charlie, som vi precis fått att börja följa med de andra, om än försiktigt. Den bästa trion. Även om de är oändligt många hemma nu så är jag glad att jag inte sålde bort pojkarna. Hur hade det gått?
Jag vet inte vad Mamma Alice egentligen tycker om att hennes ungar fortfarande bor hemma, kanske är det därför hon är så avståndstagande mot mig. Eller det tror jag väl inte egentligen, jag vet bara inte vad det är. Hon var så tillgiven och mysig då hon var dräktig men nu är hon alltid som på sin vakt och går ofta undan då jag kommer. Ibland får jag ta upp henne och mysa och ibland kommer hon till soffan och vill kela, men oftare det motsatta. Med M går det mycket bättre, av någon anledning. Han som knappt varit här. Orättvist. Men jag jobbar på det.
Hon verkar då inte vantrivas i alla fall. Hon kommer ju in om kvällarna, vet att hon bor här och har sina rutiner även om hon inte är den mest tillgivna eller tillitsfulla. Hon får den bästa maten, har alltid tak över huvudet och kärlek då hon vill. Det andra får vi väl jobba lite extra på bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar