Äntligen har tröttheten börjat ge med sig! Jag vet inte varför, men jag är nöjd. Jag sover kanske inte superbra fortfarande, men jag känner mig inte överkörd av en ångvält varje dag. Nu kanske det är lite för tidigt att ropa hej egentligen; jag har varit ledig i sex dagar och just återgått till vardagen, men det känns bättre nånstans.
I morse väcktes jag i vanlig ordning av den äldsta svansen som ville få hjälp upp på klädskåpet*, få mat, hoppa ner från garderoben ner på sängen, hjälp upp på andra klädskåpet etc etc vid tjugo över fem och jag var på riktigt inte manglad när jag vaknade. Jag låg kvar mellan garderobslyften, kollade mobilen och lyssnade på andetagen från M medan resten av kattkollektivet sakta började vakna till liv. Mysigt.
Imorgon kommer jag säkert få äta upp det uttalandet...
*Smilla önskar editera in att hon faktiskt kan hoppa upp på ena klädskåpet själv numera. Hon har tagit efter Nemi som hoppar upp på sänggaveln och slänger sig vidare därifrån och upp, och hon gjorde faktiskt det alldeles själv i morse. Så var det med den gamla kattkroppen; inte så stel som man kunde tro. Vår lilla stjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar