Vaknade av märklig plingig musik idag och trodde först att det var från en granne. När jag sen klev upp en stund senare hittade jag syrran i hallen i färd med att gå ut med soporna. I tårar. Jag trodde det hänt något allvarligt mend et visade sig att hon bara sett film. Verklighetsbaserade Hachiko: A Dog's Story (2009) med Richard Gere. En film tusen vilda talibaner inte skulle få mig att se. Jag fixar inte sorgliga djurfilmer, hur fina de än må vara. Jag har definitivt blivit en sån som aktivt undviker sorgliga filmer över lag. Jag kan då gråta till annat ändå (Parenthood, tex som ni vet) utan att det nödvändigtvis behöver bli sådär avgrundsdjupt elände.
*Little Britain, how I miss you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar