Två och en halv

Medan M försökte sova ikapp all sömn han aldrig fick under 2011 spenderade jag förmiddagen (och bättre delen av lunchtid) framför ett antal avsnitt av Two and a Half Men (2003), som blivit något av ett projekt att se igenom. Precis som med en del andra serier jag gjort likadant med får jag något motvilligt erkänna att jag gillar den bättre när jag ser den från början till slut än vad jag gjort när jag hängt framför enstaka i oordning avsnitt på tv:n. Jag är nu i halvtid, mitten av fjärde säsongen. Jag började se den från början efter att jag nyfiket börjat se de nya avsnitten då Ashton Kutcher tagit över efter Charlie Sheen. Hittills är den säsongen väldigt ojämn, men över lag helt okej.

Den stora upptäckten (för mig iaf) efter en stunds tittande från början är att det inte alls är Charlie (Sheen) som är den scumbagen i serien utan hans till synes så oskyldiga snyltarbror Alan (Jon Cryer) som är den faktiskt ordentligt osmakliga av de inblandade. Jag hade faktiskt inte uppfattat det tidigare. Charlie är snarare den som åtminstone försöker ha en vettig relation med den halva mannen, Jake (Angus T Jones), som nästan bokstavligen vuxit upp i serien som nu är inne på sin nionde säsong. Alan är bara ego och sliskig, något som blir än värre i senaste säsongen.

Jättebra är den väl inte, men som sagt; betydligt bättre såhär än som strötittarserie. Vissa avsnitt är faktiskt riktigt roliga. Men utan de kvinnliga rollfigurerna; stalkern Rose (Melanie Lynskey), hushållerskan Berta (Conchata Ferrell) och mamma Evelyn (Holland Taylor) hade serien aldrig funkat. De bär verkligen upp serien på ett oväntat sätt.